Eric Stenbock (1860-1895), den baltiske greven av Bogesund, är en legendomspunnen gestalt. Han var en av de såkallade dekadenterna, i miljön kring bland annat Oscar Wilde och Aubrey Beardsley, och tycks ha varit en av de mer långtgående. Detta har gjort att hans livsöde än idag framstår som tämligen märkligt. Han skrev också poesi och gotiska noveller. Dessa är idag svåra att uppbringa, även om bland andra David Tibet från Current 93 intresserat sig för dem. Även H.P. Lovecraft uttalade sig positivt om grevens skräck.
A dedicated drug addict, a flagrant homosexual, a conspicuous dandy, a writer of horrible poems and horror stories, he became a legend in his own lifetime.
– Matthew Sturgis
Svenska Hastur förlag har gett ut en liten antologi med tre av Stenbocks noveller, ihop med en biografi på 20 sidor av Jonas Wessel. Biografin är givande, samtidigt som den konstaterar att inte så mycket är känt om grevens liv utöver ramverket och det spektakulära. Han tillhörde den baltiska aristokratin och var av både svensk, tysk, rysk och estnisk börd. Sitt liv tillbringade han bland annat i England och på familjens estniska herrgård Kolk. Som dekadent tycks han ha varit homoerotiskt lagd och missbrukat både alkohol och opium, han experimenterade med religioner och utvecklade med tiden excentriska vanor. Så kunde han ta emot gäster iklädd en blodröd silkesrock med guld och silver, och en padda vid namn Fatima på axeln. I herrgården hade han ett mindre menageri, bland annat en illaluktande apa, en björn, en orm och en räv. Ihop med släkt och vänner bildade han en såkallad idiotklubb, där medlemmarna skulle bete sig så idiotiskt som möjligt. Den sista tiden rörde han sig inte utomhus utan en hund, en apa och en trädocka i mänsklig storlek i släptåg. Dockan, ”le petite comte”, tycks han ha betraktat som sin egen son. De nedbrytande dragen hos dekadenterna tycks hos honom ha renodlats, och han dog ung, endast 35 år gammal. Att hans levnadsöde kommit att fascinera eftervärlden är däremot inte ägnat att förvåna, på sitt sätt gjorde greven sitt liv till ett dekadent konstverk. Denna trohet mot en känsla och ett ideal, om än ett nedbrytande sådant, för tankarna till greve Magnus Stenbock. I vad mån de var släkt med varandra vet jag däremot inte.
Dödens andedräkt
De tre novellerna i Hasturs samling rör sig i gränslandet mellan gotisk och dekadent litteratur. Inledande Den sanna berättelsen om en Vampyr utspelar sig i Steiermark där en aristokratisk familj utan att förstå det blir bekanta med vampyren Vardalek. Detta blir deras undergång. Ett återkommande dekadent tema är den passive och hjälplöse mannen som går under i mötet med det demoniska feminina. Hos Stenbock ges det här istället homoerotisk och tragisk form, Vardalek förbannar förbindelsen som förgör aristokratfamiljens unge son men kan inte bryta den. Det är kanske inte stor litteratur, men en gotisk och ödesmättad atmosfär byggs ändå upp. Man kan fråga sig om novellen också utgår från gotiska föreställningar om blodets ödesdigra betydelse, huvudpersonerna har på den döda moderns sida romskt blod och detta tycks göra sonen till en samtidigt känslig och vild yngling, mer bekväm ihop med skogens djur än människor. Grevens många djur tycks i varje fall ha haft en djupare betydelse än den enbart excentriska.
Mer intressant är Den andra sidan, där Stenbock utgår från varulvs- och häxsabbattemat. Det hanteras på ett mer originellt sätt, bland annat med den starka roll en bäck spelar som liminal gräns mellan den vanliga världen och ”den andra sidan”. Till denna andra sida har en känslig yngling en säregen koppling, och dragning. Stenbock hanterar det hela på ett spännande vis, med mystiska blommor, blåögda varghonor och demoniska vargskötare. Här återkommer också känslan av utanförskap, med den känslige huvudpersonen som inte hör hemma bland människorna. I berättelsen om Vardalek jämförs denna huvudperson med en faun. Den andra sidan är tyvärr alltför kort, den hade gärna kunnat vara längre för här visar greven på en originell talang.
Hos Stenbock finns ett återkommande kristet inslag, särskilt tydligt i En nutida Sankt Venantius. Dekadenta inslag som det demoniska feminina återkommer där, med den blodtörstiga prinsessan Faustina och den känslige yngling som utses att offras. Men Stenbock bryter samtidigt med temat, genom att föra in ett kristet inslag. Hans stora intresse för djur lyser här igenom, liksom i novellen om Vardanek, kopplat till det mer än mänskliga. Det är återigen en originell hantering av ett typiskt tema, vilket gör att man blir nyfiken på hans övriga noveller och den originella världsbild som kan ha genomsyrat dem. Man förstår också varför så skilda personer som Tibet och Lovecraft uttalat sig positivt om hans författarskap. Genomförandet är inte alltid det bästa, men idéerna är originella.
För den som intresserar sig för gotisk och dekadent litteratur, eller märkliga livsöden, är det en intressant antologi. Man kan notera att flera dekadenter så småningom konverterade till kristendomen eller som d’Annunzio blev handlingsmänniskor. Med sitt intresse för känslan och rötter, sitt anti-borgerliga patos, och den estetiska dimensionen hade den dekadenta strömningen en potential som hos greve Stenbock tyvärr inte hann utvecklas vidare i en sundare riktning. Det är i varje fall en kulturgärning att en antologi av den märklige greven getts ut på svenska.
Relaterat
d’Annunzio – Den döda staden
Karlheinz Weissmann och högeranarkismen
A Brief Life of Count Stenbock
Om skribenten: Joakim Andersen
