Två händelser dominerar dessa dagar, den ena av geopolitisk och den andra av inrikespolitisk natur. Båda är komplexa, men sannolikt positiva på lite sikt. Detta inte minst då de båda påminner om det faktum att allt har konsekvenser, något våra tyckmyckna och med alla andra än de egna folken lojala politiker ofta tycks glömma.
South Stream
Det har under flera år planerats för en gasledning mellan Ryssland och Västeuropa, det såkallade South Stream. Ledningen skulle gå bland annat genom Bulgarien, Serbien och Ungern, detta inte minst eftersom både Ryssland och EU kommit att betrakta Ukraina som en opålitlig mellanhand (detta långt innan Maidans regimskifte).
För detta projekt har dock EU och ”väst” satt alltfler käppar i hjulen, samtidigt som man även utövat påtryckningar på länder som Bulgarien att inte godkänna det. I den officiella retoriken har man ofta motiverat detta agerande med konkurrenslagstiftning. Resultatet är nu att Ryssland nu helt avbrutit projektet, och istället slutit avtal med Kina och Turkiet. Inte minst det senare är av geopolitiskt intresse, då Turkiet står och väger mellan en neo-ottomansk och atlanticistisk politik å ena sidan och en mer eurasisk å den andra. Det finns också betydande traditionalistiska och eurasiska miljöer i Turkiet.
Man kan av detta dra en del slutsatser. I grunden är EU och Ryssland komplementära, inte minst ekonomiskt. Deras ekonomier kompletterar varandra, det finns ett ömsesidigt objektivt intresse av en god samexistens. Bland annat av Ryssland som leverantör av energi. Detta objektiva intresse har en samling inkompetenta politiker åsidosatt, de har istället tagit del i en atlanticistisk kampanj, genom sanktioner, retorik och sabotage av South Stream. Konsekvenserna av detta är att både rysk och västeuropeisk ekonomi tar skada, samtidigt som USA, ”den skrattande tredje parten”, inte drabbats nämnvärt av brytningen mellan Ryssland och EU. Om Ryssland nu närmar sig Kina och andra asiatiska ekonomier, blir skadan för EU:s ekonomier än tydligare. Politiker och byråkrater har kort sagt svikit sitt uppdrag, och mer intresserat sig för USA:s än sina befolkningars intressen. Detta är än mer uppenbart i länder som Bulgarien, vilka hade varit i behov av gasledningen.
Men allt har konsekvenser. Man kan inte driva en långvarig kampanj mot ett land vars energi man är beroende av utan att det förr eller senare straffar sig.
Vi hittar en läsvärd analys av South Stream här:
Alexander Mercouris – The Importance Of The Cancellation Of South Stream
Nyval
I media beskrivs resultatet nu tidvis som en seger för Löfvén, det är en sanning med stora modifikationer. Inte minst är det parlamentariska läget bekymmersamt för honom, inga allianspartier vill samarbeta med honom, han har länge uteslutit samarbete med SD, och samarbetet med de små ytterpartierna MP och V kan skada honom i ögonen på de väljare som ser S som ett ansvarsfullt parti.
– gammal valanalys
Den svaga regeringen Löfvén har fallit. Detta är en naturlig följd av dess parlamentariska svaghet, vilken innebar ett beroende av både V och MP och minst ett ytterligare parti. Vilket framstod som mindre sannolikt då Löfvén på förhand uteslutit samarbete med SD och då avståndet mellan V och allianspartierna innebar att ett sådant samarbete för de senare skulle framstå som självskadebeteende. Löfvén målade in sig i ett hörn genom sin kampanj mot SD, ett parti som i grunden står för ungefär samma migrationspolitik som SAP själva gjorde för bara några decennier sedan. Många i alliansen torde nu le i mjugg åt den Löfvén som fallit på eget grepp, efter att noggrant ha trasslat in sig i ett besvärligt nät. I nästa val har de bättre utgångsläge, då folkets minne är kort och då Löfvén visat att ”de rödgröna” aldrig var ett regeringsalternativ.
Vad gäller SD kommer partiet att göra ett bra nyval. Både kärnväljarna och de som kan tänka sig att rösta på SD inser att det inte var ”oansvarigt” att fälla Löfvéns budgetförslag, även om detta kommer upprepas till leda i den etablerade ”offentligheten”. Partier har ingen skyldighet att rösta på andras förslag, särskilt inte om deras upphovsmän behandlar nämnda partier som paria. Nyvalet är Löfvéns egen skapelse, för allt har konsekvenser. Detta bör också framgå för en del andra än de närmast sörjande, den kampanj som drivs mot SD är anti-politisk och försvårar därför också det politiska. Med detta avses att det rör sig om en sned moralism som tillåts invadera den politiska sfären, en moralism vars upphovsmän ofta inte ens är politiska aktörer. Det är svårt att rösta bort den journalistkast som hårdast driver kampanjen mot SD, men deras agerande påverkar politikens förutsättningar. Att detta leder till en kortslutning är naturligt. Först genom att invandringen inte kan diskuteras eller hanteras som en vanlig politisk fråga. Och nu uppenbarligen genom att en regering inte kan bildas och fungera, utan att nyval måste utlysas.
Problemet här är att handling och konsekvens inte längre hänger direkt samman. Det är journalistkasten och ”de politiskt korrekta” som orsakat både massinvandringen och nyvalet, men det är vi andra som drabbas av konsekvenserna. Man frågar sig med vilket extrem tydlighet detta faktum måste skrika väljarna i ansiktet innan de inser det och agerar utifrån det. Ett steg i den riktningen lär i varje fall nyvalet bli.
Vi hittar flera artiklar om nyvalet på Fria Tider:
Löfvén utlyser extraval
– Louis Moe
Om skribenten: Joakim Andersen
