Vi befinner oss sedan en tid i det såkallade movember, då varje hipster med självaktning odlar en mustasch för att uppmärksamma manssjukdomar, särskilt prostatacancer. Initiativet är lovvärt, och utnyttjar i likhet med ”ice bucket challenge” senmodernitetens utbredda narcissism för något gott. Det kan då vara roligt att ta en lite närmare titt på skägget som kulturellt fenomen, inte minst ur ett nordiskt perspektiv. Det behöver kanske inte nämnas att dagens inlägg kan tas med en nypa salt, få skulle nog betrakta skägglösa herrar som Jünger eller Karl XII som omanliga. Snarare framstår de som lika rakbladsvassa som sina rakhyvlar och -knivar (som kuriosa kan nämnas att det även finns mer traditionella former av rakning).
Skäggets symbolik
…the absence of a beard is usually a sign of physical and moral weakness
– Philosophy of Beards, 1880
Studier har visat att en skäggig man väcker vissa associationer. Skägget kopplas till aggression och mognad, medan en renrakad man antas fungera bättre i ett team. Om det är sex appeal man eftersträvar tycks däremot en välskött skäggstubb vara bäst. Intressant är att dessa associationer inte är nya, vi finner liknande tankar både hos de gamla grekerna och vikingarna, ihop med en koppling till visdom, ”filosofskägg” och virilitet. Våra nordiska förfäder är särskilt intressanta, då de ofta lade ner betydande tid på välskötta skägg (i jämförelse framstår den tyske riddaren Andreas Eberhard Rauber Von Talberg dock som än mer imponerande, hans skägg nådde till marken, tillbaka upp till midjan, och bars därefter runt den som ett bälte).
Skäggets renässans
…the beard — a fashion born out of desperation but transformed into a symbol of masculine authority and white supremacy.
– Sean Trainor
De senaste åren har skägget upplevt något av en renässans, inte minst bland hipsters. Det har alltid funnits män med bisarra mustascher i Alperna, vilka någon gång om året förevigats som kuriosa i nöjespressen, men numera tycks skäggkulturen ha genomgått en föryngring. Det finns ofta ironiska övertoner, som i det förövrigt ofta roliga bandet The Beards.
Den nya skäggkulturen har alltså ofta ett inslag av ironi. Men ”ingen rök utan eld”. Bakom intresset, oavsett ironiska övertoner, kan man sannolikt identifiera en försiktig reaktion mot några senmoderna tendenser. I det senmoderna samhället är androgyni idealet, vilket inte minst drabbar hipstermän. Ett skägg framstår då som en motståndsstrategi. Det kan här också finnas en etnisk aspekt. Den skäggige hipstern är ofta, men inte alltid, av europeisk härkomst. Detta har lett till anklagelser om ”rasism” från ”vänstern”. Ett exempel på detta är Sean Trainors artikel The Racially Fraught History of the American Beard. Trainor ser den förra skäggrenässansen som kopplad till det upplevda hotet från kvinnor och svarta, vilket gjorde att skägget omtolkades från att vara kopplat till fanatiker och galningar till att ses som ett anglo-saxiskt drag. ”The bearded races are the conquering races”, som en kvinnlig insändarskribent uttryckte det 1856. Trainor kan vara något på spåren här, även om han faller i fällan att tolka alla uttryck för identitet och manlighet hos vita som farlig ”rasism”.
Sammantaget torde vi alltså kunna ana positiva tendenser i det kollektiva undermedvetna, vilka bland annat kommer till uttryck i en skäggrenässans. Den hugade kan därför vara både skägg- och kulturbärare, samtidigt som Jünger påminner oss om att det går lika bra utan. Fenomenet är i varje fall intressant och roligt.
Relaterat
The Racially Fraught History of the American Beard
Occidental Traditionalist – In Defense of the Beard
An open letter to bearded hipsters
Wotan Klan – The Making of Norse Woods Beard Oil
Om skribenten: Joakim Andersen
