Knut Hamsun (1859-1952) tillhör Nordens litterära giganter. Bland de författare som framhållit hans betydelse som inspirationskälla finner vi bland annat Ernest Hemingway, Isaac Bashevis Singer, Franz Kafka och Henry Miller. Det jag finner givande med Hamsun som författare är att han representerar en återgång till rötterna, till det grundläggande. Han betraktas som en ledande företrädare för den nyromantiska revolten i litteraturen, och talade om vikten av att skriva om ”sælsomme Nervevirksomheder, Blodets Hvisken, Benpibernes Bøn, hele det ubevidste Sjæleliv”. Hans förmåga att skildra människans både komplexa och irrationella själsprocesser hänger samman med detta, liksom hans förmåga att skildra det organiska, naturen och det levande.

Hamsuns ställningstaganden under Andra världskriget har man hört om till leda, mer intressanta för vår samtid är hans principiella motstånd mot den anglo-saxiska världen, liksom det faktum att han knyter an till debatten kring stad och landsbygd. I Sverige har försvararna av ”Bonde-Sverige” inkluderat bland annat Strindberg, Geijer, Almqvist, Martinson och Matz, Hamsun är deras norske broder med sina varningar mot stadslivet (”…tilbake til Jorden! …det er vel saa stort at være kyndig Kone paa en Gaard som at jage rundt i en Krambod og opvarte Kunder”). I ungdomen tycks Hamsun också ha förenat positioner som påminner om vår tids nationalanarkister.

Pan

…ofta kan en liten glädje bemäktiga sig en på en regnvädersdag och få en att gå avsides med sin lycka.
– Hamsun

I Hamsuns rika författarskap finner vi bland annat den lilla romanen Pan. Det är en berättelse med många dimensioner, och handlar om en löjtnant Glahn som hyr en nordnorsk jaktstuga för att ihop med den trogna hunden Aesop en tid leva nära naturen. Glahn är en naturmänniska, och kan närmast uppgå i extatiska tillstånd av den norska vildmarken:

Jag blev fylld av glädje och tack vid doften av rötter och löv, av furans feta ånga, som minner om lukten av märg; först i skogen kom allt inom mig i stillhet, min själ fick jämnvikt och kraft.

Hamsun firar flera triumfer som skildrare både av natur och av sinnestillstånd. Men Glahn saknar inte helt människor i sin omgivning. Vid kusten bor de, och gradvis uppstår känslor mellan löjtnant Glahn och den unga Edvarda. Här låter Hamsun två världar mötas, det påminner om förhållandet mellan Skade och Njord. Glahn hör hemma i vildmarken, men i Edvardas salonger gör han ofta bort sig. Till detta kommer ett samspel Hamsun skickligt skildrar, där närmanden följs av avvisanden och vunna segrar av ointresse. Här förs en mytisk aspekt in i handlingen, genom liknelser med en lokal sägen om ”Didrik och Iselin”. Samtidigt sägs det om Glahn att han har ”djurögon”, vilket gör honom svåremotståndlig för kvinnor. Här för Hamsun åter in en mytisk aspekt, med guden Pan, med kopplingar till vildmark och sexualitet. Glahn kan heller inte vänta på Edvarda, utan söker fysisk tröst hos lokala kvinnor. Det blir på så vis en psykologiskt intressant skildring av emotionell besatthet och svartsjuka, där Hamsun skickligt använder sig av naturen, av årstiderna och av det mytiska. Uppskattar man Strindbergs skildringar av psykologiska gränstillstånd i Inferno är det fascinerande läsning. Det är samtidigt en djupt tragisk och ödesmättad historia, där allt har sina konsekvenser.

Sammantaget är det alltså en fascinerande och underlig roman, med skickliga skildringar både av natur och psykologi. Det finns också i historien om Glahn tendenser till panteism. Som introduktion till Hamsuns författarskap är det en bra bok.

Relaterat

John Järvenpää – Om heder och skam vid svältens rand

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.