Jan Olof Bengtsson är en skribent och tänkare jag följer regelbundet. Han framstår som en konservativ och nationalistisk röst i en annars konform och tråkig era, och är dessutom förankrad både i ett större europeiskt sammanhang och i historien. Så är Bengtsson en av få samtida tänkare som återknyter till den en gång så starka boströmianismen, Sveriges eget svar på hegelianismen (Boström är intressant av flera skäl, både för släktskapen med en högre hedendom och det goda försvaret av korporatismen, men det kommer vi återkomma till framöver). Vi delar inte fullt ut synen på den konservativa revolutionen, men jag misstänker att det mer handlar om en gradskillnad.
Jan Olof Bengtsson – Svensk konservatism och nationalism
1800-talet var ett århundrade då det kvarvarande gamla Europa fortfarande med viss framgång kämpade mot den nihilistiska sidan av världsrevolutionen och dess intressen. De kristna värdena förenades med än en gång förnyad klassicism, romantiken gav impulser till värdering av nationell och historisk egenart, en oöverträffad rikedom av historisk och komparativ forskning etablerade kontinuiteten mellan Europa och den större indoeuropeiska kulturen och traditionen, och möjliggjorde därmed en andlig förstärkning och förnyelse som sedan länge visat sig oumbärlig. Ett vitt spektrum av åsikter på alla områden, inte minst det politiska, diskuterades med aldrig tidigare skådad vigör.
– Bengtsson
Ett problem för samtida systemkritiska kretsar är historielösheten. Överheten har noggrant klippt banden till det förflutna, exempelvis genom att göra Boström snart sagt okänd. Detta innebär att vi själva mödosamt får återupptäcka vårt arv, alternativt uppfinna hjulet gång på gång. Det är då positivt att Bengtsson skrivit en sammanfattning av den svenska konservatismens historia. Han återknyter där till den genuina svenska högern, den som var dominerande före Strindberg och det sena 1800-talets kulturradikalism. Bengtsson skriver om hur den ”nya” borgerligheten redan då började bryta loss från sitt arv:
En värld som gradvis kastar loss från det gamla Europa, den stora traditionen från Athen, Rom, Jerusalem, och för den delen det fornnordiska som så kärleksfullt vårdats av successiva göticismer alltifrån stormaktstiden. En värld som driver hjälplöst in i den allt snävare temporala provinsialismen. En värld som även om den avviker från Strindbergs och exempelvis Ellen Keys ensidiga kulturradikalism på några punkter, samtidigt är helt beroende av den, bygger vidare på den, är otänkbar utan den. En värld som alltifrån efterkrigstiden och i väsentliga avseenden redan långt före andra världskriget motståndslöst om än gradvis gled samman med den eklektiskt liberalsocialistiska proto-totalitarism vi idag lever under.
– Carl David af Wirsén
Bengtsson berör också brytningen under tidigt 1900-tal, då det som skulle komma att bli Moderaterna bröt med sitt ungdomsförbund. Skadan av detta var betydande, vi lever ännu med följderna. De senare, unghögern, bröt med den snäva klassegoismen, var dessutom konservativa revolutionärer när det gällde att söka inspiration i historien. Utan dem kom svensk ”höger” att snabbt förvandlas till en vingklippt stackare, ett trist klassparti djupt olämpligt att föra kulturkamp.
Bengtsson tar också upp de sociala miljöer som bar upp tidigare former av svensk höger, liksom sin egen ideologiska resa. Det är kort sagt en intressant bakgrund till dagens situation. Vi hittar den här:
Svensk konservatism och nationalism
Jakob E:son Söderbaum – Svensk konservatism – en historik
Bengtsson nämner i sin artikel projektet Tradition & Fason. Projektet var ett lovvärt försök att återuppliva konservatismen i Sverige, inte minst i etablerad borgerlighet. I vad mån det lyckades är en annan fråga, liksom i vad mån det redan från början var ett moment 22. En av deras ledande skribenter var i varje fall Jakob E:son Söderbaum, han har också skrivit en värdefull historik över svensk konservatism sedan 1700-talet. Söderbaum tar upp bland annat namn som Boström och Geijer, det närmast nationalkonservativa konsensus under 1800-talet, liksom den brytning under tidigt 1900-tal även Bengtsson berör. Han tar också upp flera intressanta konservativa tänkare efter 1950-talet, som Tage Lindbom och Gunnar Unger. Sammantaget är det en god översikt, vi finner den här:
Svensk konservatism – en historik
Bengtsson och Söderbaum beskriver en livaktig och periodvis dominerande svensk konservatism. Något händer dock efter mitten av 1900-talet, man kan rentav tala om en katastrof. Gissningsvis handlar det i hög grad om en förlust av thumos. Den unghöger som försköts hade ofta en stridsvilja som var behövlig när man kom att stå inför en kulturkamp. I efterhand har det ofta gjorts gällande att brytningen var oundviklig och moraliskt riktig, unghögern och det som senare kom att bli den nationella rörelsen var ju ”nazisympatisörer”.
Birger Hagård – Svensk konservatism i perspektiv
Intressant är att denna beskrivning av vad som skedde inte bekräftas av Birger Hagård i hans artikel från 1969, betitlad Svensk konservatism i perspektiv. Hagård utgår från akademiska studier av brytningen, studier vilka funnit att konflikten inte handlade om ”nazism”. Snarare handlade det om skilda synsätt på statens roll. Den sida som kom att bli unghögern ansåg att staten hade en roll att spela för att skapa ett genuint folkhem, den sida som kom att bli Moderaterna var mer liberal i sin syn på ekonomisk politik. Hagård skriver:
Torstendahl klargör, att Lindmans kritik av SNU i hög grad gällde just den ekonomiska politiken. SNU:s angrepp på den ekonomiska liberalismen och dess krav, att det ekonomiska livet skulle underordnas statsmaktens auktoritet, kunde inte accepteras av Lindman under några omständigheter.
Det handlade alltså inte om ”nazism”, många av unghögerns tänkare hänvisade till Roosevelt snarare än Hitler eller Mussolini. Man kan också argumentera för att deras tänkande och politik var mer svensk än gammalliberalernas. Brytningen var i varje fall djupt skadlig för svensk borgerlighet och svensk politik, Hagård konstaterar:
En stor del av en generation gick förlorad för högerpartiet, och värre för partiet var, att många av dessa var aktiva, politiskt kunniga och erfarna krafter. Många av dem fick orättmätigt naziststämpeln på sig. Högerpartiet förvandlades i sin tur i alltmera liberal riktning och blev under lång tid ett nejsägareparti.
Vi hittar Hagårds artikel här:
Svensk konservatism i perspektiv
En relaterad artikel av Claes G. Ryn hittar vi här:
Sammantaget kan man alltså konstatera att svensk borgerlighet intellektuellt avväpnade sig själv, att den saknade thumos, och att den inte insåg sanningen i Jonathan Bowdens ord om brittiska konservativa:
But in a way they didn’t understand that in order to fight back against the tidal wave of Leftist ideas throughout the ’20s, ’30s, ’40s, ’50s, and thereafter you had to go further out ideologically, even if you weren’t prepared to make organizational commitments, even if it turned to fellow-traveling. You had to use Far Right ideas, even if you didn’t call them that, to fight against the Left in its militancy.
Den hugade gör väl i att studera historien. Där finns förebilder och inspiration, där finns också exempel på misstag man kan lära av. För att komma fram till den katastrof Sverige hamnade i behövdes det många sådana.
Om skribenten: Joakim Andersen
