Nils Flyg (1891-1943) kan beskrivas som en av svensk arbetarrörelses mörka hemligheter. Han var kommunisten som valde Tyskland framför Sovjet, marxisten som en tid tycktes vara förutbestämd att bli de nationella rörelsernas ledargestalt. En läsvärd studie av Flyg är Håkan Blomqvists ”Gåtan Nils Flyg och nazismen”, den ger en god inblick i Flyg och hans tid, liksom de omöjliga val man som kommunist då ställdes inför.
Socialist och kommunist
Studera Lenin – blif leninister.
– Flyg
Nils Flyg växte upp i en arbetarfamilj i Nacka. Han var begåvad, och anslöt sig tidigt till det socialdemokratiska partiet. Blomqvist fokuserar på drag hos denna unga socialdemokrati som kom att forma Flyg, implicit drag som delvis kan förklara övergången till en pro-tysk linje. Det var en antimilitaristisk miljö, men också en miljö präglad av en ljus framtidstro och en rebellisk inställning. De unga socialdemokraterna beskrevs som ”unga gudar”, man ville sätta klassens intressen före allt annat och höja sig moraliskt. Samtidigt skapade man ett parallellt samhälle, med egen kultur, barngillen, fackföreningar et cetera. Flyg var här aktiv, och skrev bland annat socialistisk musik. Han lade stor energi på teoretiskt och skolande arbete, och ansågs tidigt vara en ledande kännare av Marx och Lenin.
Ryska revolutionen kom att inspirera många svenska socialdemokrater, en tid tycktes revolutionen inte vara helt avlägsen här heller. Men partiledningen valde en annan väg, och partisprängningen blev ett faktum. Kilbom, Flyg med flera bildade det som skulle komma att bli Sveriges Kommunistiska Parti, och anslöt sig till Komintern.
Kravet på underkastelse under den ryska linjen antog emellertid snart absurda former, och i Moskva 1929 kom Flyg att kritiseras under hätska och hånfulla former för sin politik. Ännu en partisprängning blev resultatet, där Flygs och Moskvas män flera gånger använde våld mot varandra för att överta kontrollen av partiet.
Resultatet blev att det fanns två kommunistpartier i Sverige. Ett mindre, moskvatroget, och det större som leddes av Flyg och Kilbom. Detta var inget unikt i Europa. Kominterns snabba ändringar av den politiska linjen och den internkultur som präglades av utrensningar och angiveri gjorde att många kommunister kom att dela Trotskijs, Bucharins och andras öde, om än inte alltid med lika definitiva följder. De som inte bodde i Sovjet överlevde oftast, och kunde bilda anti-stalinistiska partier. Flygs bedömning av Komintern efter att ha utsatts för dess maskineri kan också beskrivas som anti-stalinistisk:
Vem som kan och vågar, som har kraften att sopa rent det vedervärdiga näste som heter Kominterns apparat, det vet jag ej…. därinne i denna apparat dväljes en samling av de värsta äventyrare och mindrevärdiga element.
Geopolitisk verklighet
…we must dispense with the simplistic, black-and-white approach that views communism and national socialism as being at opposite poles from each other. They were competitors far more than they were enemies.
– Thiriart
Kilboms och Flygs parti tillhörde de större bland de kommunistpartier som uteslöts ur Komintern. Inledningsvis tog man dock inte det fulla steget och förklarade Sovjet vara något annat än en arbetarstat. Den geopolitiska utvecklingen kom dock att bli både förvirrande och desillusionerande för många kommunister under 1930-talet. Stalin och Hitler ingick en pakt, vilket gjorde att de officiella kommunistpartierna över en natt blev Hitlervänner (det vill säga långt innan Flyg blev det, men utan samma effekter för det senare anseendet). Flyg angrep dem som ”nazikommunister”, och tillhörde ihop med Syndikalisterna deras häftigaste vedersakare.
Det geopolitiska skeendet fick dock Flyg att betrakta Sovjet inte bara som en ideologisk urartning, utan som ett reellt hot mot Norden och Sverige. Redan under inbördeskriget i Spanien hade många av hans anhängare rest som frivilliga och upplevt den officiella kommunismens svek (bland annat offensiven mot POUM). Nu angrep Sovjet Finland, och många av Flygs och Syndikalisternas medlemmar for dit som frivilliga. Flygs analys av Finlands kamp var klar:
Stoppas ej den ryska reaktionens frammarsch i Finlands snötyngda skogar står Sverige sedan i tur. Endast politiska barn och idioter kan räkna med ett annat perspektiv. Och skulle Sveriges motstånd brytas, så är den svenska arbetarrörelsens ödestimma slagen.
En del av Flygs socialister hade redan nu börjat omvärdera synen på nationen, här fanns en logik då man tidigare försvarat små nationers oberoende. Men om man såg Sovjet som en reaktionär diktatur med en ny härskarklass fanns också goda skäl att försvara Finland. Flyg angrep kraftfullt de kommunistiska ”sorkar” som stödde Moskva i kriget, vilket gjorde att han vann respekt från mer nationellt sinnade grupper. Sympatibevisen tycks ha varit överväldigande, samtidigt som partiet hade tappat både medlemmar och medel.
Om man betraktar situationen inför Andra världskriget finner man tre starka block, och svårigheter att driva en neutral linje. Det finns en logik i att liberala partier, inklusive socialdemokrater, stod västmakterna nära och kommunister Sovjet. Men de anti-stalinistiska partierna på den yttre vänsterkanten hade ett svårare val att göra. Andra grupper som ställts inför liknande val kom att vända sig till USA och bli neokonservativa. Men för Flyg, och en del liknande socialister som Deat, Thiriart och Doriot, var det Tyskland som framstod som det minst dåliga alternativet. Detta då man såg Sovjet som ett ödesdigert hot och socialdemokratin som representanter för kapitalismen. Paradoxalt nog var många av dessa tyskvänner ursprungligen drivna av krigsmotstånd.
Flyg kom att samarbeta med både Tyskland och de nationella grupperna, till en början i lönndom. Intressant är att han alltmer framstod som den nationella miljöns naturlige ledare, samtidigt som han i grunden inte bröt med marxismen. Han anpassade visserligen sin retorik, talade om att svenska folket skulle ”finna sin egen form med vilket det kan träda det nya Europa till mötes” och att ”för en socialist är en samorganiserad världsdel intet onormalt eller ont”. Men med antisemitismen tycks han högst motvilligt och tämligen sällan ha kompromissat. Det tycks närmast som om han hoppades på ett svenskt oberoende, under ledning av socialister, som efter en tysk seger kunde spela en roll när klasskampen åter tog fart. Man kan här identifiera två parallella rörelser. Nationella Flyg-sympatisörer omvärderade socialismen, medan många av hans gamla socialistiska kamrater anlade en syn på Tyskland som kapitalets, mer eller mindre ofrivilliga, fiende.
Men mot slutet var Flyg sjuk och dödsmärkt. När han gick bort saknade hans parti en naturlig efterträdare, och den nazifiering han själv tycks ha både initierat och hejdat gick därefter snabbt. Idag är arvet från Flyg milt sagt perifert i svensk politik.
Flyg och ultravänsterns dilemma
Man kan förklara Flygs utveckling med drag i hans personliga ekvation. Han tycks ha förenat realism och idealism på ett potentiellt farligt sätt, och identifierat arbetarklassen med sitt eget parti. Så kan man delvis förklara att han tog emot pengar från Tyskland, och att han vägrade återvända till socialdemokratin efter brytningen med Moskva. Man kan också notera att han delade sina misstag med det som senare blev VPK, som han på sin tid kallade ”nazikommunister” för deras samarbete med Hitler. Mer givande är att betrakta de ideologiska och geopolitiska faktorerna bakom Flygs utveckling. I centrum står då Sovjetunionens urartning, och Flygs personliga kunskaper om det. Det är naturligt att han kom att se detta Sovjet som ett dödligt hot mot allt vad Europa, Sverige och arbetarrörelse hette. Samtidigt var det internationella läget sådant att man tycktes tvungen att välja sida, småstater gick under en efter en under perioden.
För lojala sovjetkommunister var valet enkelt, för socialdemokratin relativt lätt. Men den strömning Flyg tillhörde såg inte bara Sovjet som ett hot, utan drevs av sin antikapitalism att se västmakterna som föga sympatiska. Om detta var inte de blivande tyskvännerna ensamma, även rådssocialister som Rühle beskrev en liknande syn på ”tre lika goda kålsupare”. Han skrev:
There can be no question that parliamentarianism is entirely degenerated and corrupt…. Fascism is merely a copy of bolshevism. For this reason the struggle against the one must begin with the struggle against the other.
I den franska ultravänstern uppstod under 1970-talet en historierevisionistisk tendens kring bland andra Pierre Guillaume, så det tycks finnas en viss logik här. Oviljan att ta ställning i konflikter mellan olika imperialismer och genomskådandet av den falska motsättningen ”fascism-antifascism” torde här ha spelat en roll.
Den geopolitiska situationen gjorde det naturligt för Flyg att se Tyskland som världskrigets potentiella segrare, och Sovjet som ett dödligt hot mot Finland och Sverige. Frikopplad från världskommunismen var han samtidigt fri att överge delar av dess ideologi och utveckla en svenskare variant. Frågan är samtidigt om det egentligen fanns en nisch för ett sådant parti vid sidan av SAP och VPK, i praktiken blev det SAP som kanaliserade det mesta av socialismens uppslutning runt nationen i en hotfull värld. Flygs fientliga inställning mot socialdemokratin framstår då som hans främsta misstag, orsakat både av brister i den personliga ekvationen (stolthet) och i ideologin (ultravänster-tendenser). Han kunde ha gjort större nytta som socialdemokrat. Detta gör också att Flyg framstår som alltför kopplad till två historiskt spenderade ideologier, leninismen och nationalsocialismen, för att vara särskilt givande ideologiskt. Det som fortsatt är av intresse är hans försvar av de nordiska, och mer allmänt de små, nationerna, hans kritik av både stalinism och västmakter, samt hans fokus på ett arbetarsamhälle. Intressanta är också de tendenser till närmande mellan socialism och nationalism som ägde rum kring honom, även om det efter hans död snabbt urartade i ”nazifiering”.
Men som helhet framstår hans livshistoria som en tragedi. Mellankrigstidens Europa var ingen avundsvärd eller lättorienterad politisk miljö, och det är lätt att i efterhand döma (inte minst om man tillhör det ”nazikommunistiska” parti som numera tagit bort K:et från sitt namn). Man kan dock fråga sig vad som hänt om Flyg inte blivit svårt sjuk, om han nazifierats ohjälpligt under kriget eller om han kunnat leda någon sorts europeisk tredje position efter det.
Relaterat
Rådssocialister
Om skribenten: Joakim Andersen
