Christopher Nolan är, ihop med bland annat Kurt Wimmer och bröderna Coen, en av vår tids mest intressanta filmskapare. Han har gjort intelligenta filmer som Memento, bland sina inspirationskällor nämner han Fritz Lang och den för gröna traditionalister givande Koyaanisqatsi. Nolan har också beskyllts för att med Batmanfilmerna förmedla ett radikalt högerbudskap, där Batman både är en vigilante och en nietzscheansk övermänniska, och där Bane leder en blodig pöbelrevolution. Ofta missar dessa beskyllningar det faktum att Nolan lyckas mycket väl även med att skildra Ra’s al Ghuls och Banes cyniska syn på det moderna samhället, vilket snarare skulle göra honom till traditionalist än fascist. Om man nu ska försöka dra så långtgående slutsatser om en människas åsikter baserat på filmer han regisserat.. Metapolitiskt intressanta och bra filmer gör han i varje fall, både intelligenta, estetiskt tilltalande och spännande.
Interstellar
We used to look up at the sky and wonder at our place in the stars, now we just look down and worry about our place in the dirt.
– Cooper
Nolans senaste film är också intressant och välgjord. Den utspelar sig i en inte avlägsen framtid, där maten tagit slut. Människorna har tvingats återvända till landsbygden och försöka överleva som bönder. Huvudpersonen Cooper, spelad av Matthew McConaughey, har ett förflutet som astronaut och ingenjör, och är kritisk till denna utveckling. I honom framträder det faustiska draget i Västerlandet tydligt. Vi ska vara pionjärer och uppfinnare, inte bara ”care takers”. Förändringen i mentalitet summeras kärnfullt:
We’ve always defined ourselves by the ability to overcome the impossible. And we count these moments. These moments when we dare to aim higher, to break barriers, to reach for the stars, to make the unknown known. We count these moments as our proudest achievements. But we lost all that. Or perhaps we’ve just forgotten that we are still pioneers. And we’ve barely begun. And that our greatest accomplishments cannot be behind us, because our destiny lies above us.
I detta finns en implicit systemkritik. Mänskligheten placerade en människa på Månen 1969, under min barndom framstod månbaser som något som snart skulle bli verklighet. Men ingenting hände, pengarna har istället satsats på att byta befolkning och på ett krisande finanssystem. Sett ur ett faustiskt perspektiv är detta ett svek, inte många barn idag tycks heller drömma om att bli uppfinnare eller upptäcktsresande. Vi vet vad Yockey och Nietzsche skulle ha sagt om detta.
Den dystopi Nolan målar upp knyter också an till ett gammalt reaktionärt synsätt: det finns för många människor. Evola och Stenbock vände sig mot överbefolkningen av flera skäl, bland annat förlusten av lugn och ro och det faktum att fler sällan är lika med bättre. Idag talar vi oftast om miljöeffekterna. I Interstellars framtid har lantbrukets monokulturer, som krävs för att föda alla dessa människor, haft allvarliga konsekvenser. En framtid då Jorden är obeboelig för människor hotar därför, och förlusten av den faustiska andan och de projekt och institutioner som den genomsyrar har gjort att myndigheterna har svårt att lösa situationen.
Utan att förstöra handlingen för den som redan sett trailern kan man berätta att människorna söker ett nytt hem i filmen, och det är här Cooper kommer in i bilden. För mycket kan inte sägas om exakt hur detta går, annat än att handlingen är komplex. Nolan för bland annat in fenomenet tidsdilation, vilket innebär att tiden går långsammare för den som befinner sig nära ett svart hål. Det är intelligent och spännande science fiction. Det är också tämligen ”hård” sci fi, det hela är trovärdigt enligt de vetenskapliga förutsättningarna.
Handlingens kärna är relationen mellan en far och hans dotter. Cooper tvingas lämna sin dotter, för att rädda mänskligheten beger han sig ut på en resa som kan innebära att hon åldrats mycket eller rentav dött, medan han färdats nedsövd långa sträckor. Familj och kärlek står i centrum för filmen, vilket på sitt sätt också är metapolitiskt intressant. Nolan hanterar det också väl, förhållandet mellan Cooper och Murph berör på riktigt. Överhuvudtaget är personbeskrivningarna samtidigt trovärdiga och komplexa, skådespelarinsatserna är också goda. En rolig detalj är att Nolan skickligt använt sig av stridsrobotar med humorinställning för att göra filmen mer underhållande.
Sammantaget är det alltså en riktigt bra film. Det är dessutom, som ovan antytts, metapolitiskt intressant. I förhållande till det politiskt korrekta och anti-faustiska konsensus är filmen dessutom subversiv, med sitt intresse för överbefolkning, det faustiska och familjer. Det är en riktigt lång film, men en film som rekommenderas.
Om skribenten: Joakim Andersen
