Vlad Tepes betraktas ofta som mannen bakom legenden om vampyren Dracula. Han gavs tillnamnet Pålspetsaren på grund av hur han behandlade fångar. Vlad Tepes är också en rumänsk folkhjälte. Hans far var medlem i Drakorden, en orden med målet att försvara kristenheten mot ottomanerna. Furst Vlad är kort sagt en fascinerande historisk person, vilket är utgångspunkten för Gary Shores film Dracula Untold. Filmen tar sig betydande friheter med den historiska bakgrunden, men är metapolitiskt intressant. I likhet med Interstellar kan den beskrivas som en i förhållande till det politiskt korrekta konsensus subversiv film.
Det är medeltid och furst Vlad härskar över Transsylvanien. Som barn skickades han som gisslan till det ottomanska hovet, där han tvingades att kämpa som soldat för dem. Han kom att bli en fruktad janitsjar, och har tusentals liv på sitt samvete. Redan här bryter Shore med den populärkulturella historieskrivningens konsensus. Normalt ska vi inte påminnas om att det ottomanska väldet en tid var ett högst reellt hot mot Europa, och att det krävde tribut i form av bland annat de kristna pojkar som blev janitsjarer. Men Shore skildrar Transsylvanien som ett fredligt rike och ottomanerna som hotfulla och oförskämda inkräktare.
För att skydda rikets barn, inte minst sin egen son, tvingas Vlad trotsa sina ottomanska herrar. Han gör detta medveten om att militärt har han inte mycket att sätta emot dem. Därför söker han den nödvändiga styrkan genom en pakt med ett fruktansvärt väsen han råkat stöta på i grottorna och mörkret.
Metapolitiskt kan man identifiera fyra subversiva teman i filmen. Det mest uppenbara är det ovan nämnda valet av ottomanerna som grymma fiender. Det är politiskt inkorrekt, och har föga förvånande beskrivits som ”rasistiskt”. Hur man skulle kunnat göra en film om den historiske Vlad, som bekrigade just ottomaner, och göra den någorlunda dramaturgiskt intressant utan att framställa fienderna som ett hot, är en annan fråga. Dessa överspända reaktioner har dock varit relativt få, Shore tycks också ha försökt förekomma dem genom att låta den mest obehagliga ottomanen vara en blond janitsjar. Samtidigt är detta det minst intressanta temat i filmen, fiender och allianser skiftar historiskt och omänskligt onda är inte filmens ottomaner.
Mer intressant är det andra temat, summerat av Vlads son i orden:
My father was a great man, a hero, so they say. But sometimes the world doesn’t need another hero, sometimes what it needs is a monster.
Detta har bland annat Gregory Hood tagit fasta på i sin recension av filmen på amerikanska Radix (det är en recension som avslöjar snart sagt hela handlingen, bör tilläggas). Taget med en nypa salt är det en sund tanke, driven till sin spets är den däremot osund. Att kallas monster av ett samhälle som självt blivit monstruöst är en sak, att förneka sin egen och andras mänsklighet är en helt annan sak. Shore berör här en aspekt av indo-europeisk världsåskådning, där krigaren ofta har en demonisk sida. Bärsärken som angriper sina egna, Herkules som blir ett hot mot sin egen familj, veteranen som återvänder hem och förföljs av minnen från kriget, denna sida återkommer ofta. En central del av filmen om Vlad berör just krigarens potentiella avhumanisering. Som före detta janitsjar är Vlad redan från början avhumaniserad, även om han åter i Transsylvanien återfunnit sin mänsklighet. Men för att försvara det som gör honom till en människa, familj och folk, tvingas han genomgå en än mer fullständig förvandling.
Lika intressant är det gotiska tema som löper genom filmen. Den amerikanske runologen och hedningen Stephen Flowers har identifierat ett gotiskt arv som förs vidare genom nordeuropéernas blod, ett arv vars mytiska ursprung är Oden. Detta gotiska arv innebär bland annat ett intresse för det fördolda, för det som döljs i mörkret, och för sökandet efter kunskap. Uttryck för denna sida av Europa är bland annat vampyrfenomenet. Det blir mer tydligt i Dracula Untold än i Twilight, furst Vlad söker den nödvändiga styrkan i mörkret. Men han gör det i en era präglad av kristen dualism, vilket innebär att mörkret förknippas med Djävulen. Vilket i sin tur ger det hela en tragisk prägel. Metakulturellt är det i varje fall intressant, kan européerna återfinna sin vilja och förmåga att leva utan att återupptäcka sitt arv?
Subversivt är också den plats kärleken tar i Vlads liv, kärleken till hustru, son och folk. Shore låter här rentav antyda att kärleken överskrider liv och död:
Why think separately of this life than the next, when one is born from the last? Time is always too short for those who need it, but for those who love, it lasts forever.
Sammantaget är det alltså en metapolitiskt intressant film, som för tankarna till 300 genom sina identitära drag. Den är också tämligen välgjord, inte minst gör Luke Evans en god insats som Vlad. Det är estetiskt tilltalande, särskilt scenerna där Vlad nedstiger i mörkret och en del stora stridsscener. Shore sparar inte på krutet när det gäller de krafter Vlad får som vampyr, detta är å ena sidan ganska häftigt men å andra sidan gör det honom potentiellt överdrivet mäktig. Här för lyckligtvis Shore in en del begränsningar och vändningar som gör att det ändå är spännande. Sammantaget är det alltså en bra film, en förvånansvärt subversiv sådan dessutom.
Om skribenten: Joakim Andersen
