Enligt den nya högern ockuperades Europa av USA och Sovjet efter Andra världskriget. Vad som ägde rum i Östeuropa är tämligen välkänt. Även i Västeuropa ersattes inhemska politiska traditioner och eliter med det Alain de Benoist kallat ett ”parti americaine”, kort sagt en kast av kollaboratörer. En effekt av detta är att i vår tid saknar Europa en självständig utrikes- och säkerhetspolitik. Detta blir exempelvis tydligt i samband med krisen i Ukraina.
In i modern tid har det funnits företrädare för ett alternativt, europeiskt perspektiv. Det torde vara känt att Charles de Gaulle inlett en självständig linje, när de vältajmade protesterna 1968 fick honom på fall. Den gaullistiska traditionen har levt kvar även därefter, och påverkat både högern och vänstern. Ett exempel på detta arv är Roland Dumas, född 1922. Dumas har bland annat varit utrikesminister under Mitterand och kritiserar den nuvarande politiken. Han har avslöjat att höga brittiska ämbetsmän informerade honom om förberedelserna för ett uppror i Syrien, två år innan det inleddes:
I was in England two years before the violence in Syria on other business. I met with top British officials, who confessed to me, that they were preparing something in Syria. … This was in Britain not in America. Britain was organizing an invasion of rebels into Syria. They even asked me, although I was no longer Minister of Foreign Affairs, if I would like to participate. Naturally, I refused, I said I am French, that does not interest me. … This operation goes way back. It was prepared, preconceived and planned…
– Roland Dumas
Dumas och NATO
I regret to see my country, to which I belong with spirit, blood, and life, leading an instrument such as NATO to come and destroy an entire people and attack its leaders.
– Roland Dumas om interventionen i Libyen
Dumas analys av NATO är värdefull. Han konstaterar att alliansen utvecklats till ”an instrument for warfare”. Detta förklarar varför den finns kvar även efter att Warsawapakten upplösts, och att den utvidgats österut trots att löften i samband med kalla krigets slut gavs till Moskva att så inte skulle ske. Planen är istället en anglosaxisk hegemoni över både Europa, Eurasien och Mellanöstern. Detta förutsätter att traditionella europeiska stormakter som Frankrike och Tyskland inte har en självständig linje.
Begreppet tertius gaudens, ”den skrattande tredje”, är centralt för att förstå den anglosaxiska strategin. Det handlar om att spela ut två aktörer mot varandra, så att båda försvagas. Det kan handla om att skapa en konflikt mellan Ryssland och EU, eller ett handelskrig som skadar dem båda och får kapital att istället flyttas till USA. Det kan handla om att spela ut Kina mot Ryssland. Båda världskrigen kan också betraktas som typexempel på strategin, där den anglosaxiska sfären efter båda konflikter varit tertius gaudens. De antyder också något kostnaderna för den som tror sig vara lierad med denna skrattande tredje.
Dumas är kritisk till Sarkozys och Hollandes utrikespolitik, där de förvandlat ett tidigare oberoende Frankrike till NATO:s ”vakthund”. För att återupprätta ett oberoende Frankrike identifierar han två nödvändiga förutsättningar. För det första en ledare i ordets egentliga mening, i stil med de Gaulle. För det andra omständigheter som gör det hela begripligt i omvärldens ögon. Ett partnerskap mellan Frankrike och Tyskland kan här spela en viktig roll.
A continental European consensus for peace in Africa, the Middle East and in Europe, opposed to an Atlantic Axis fire starter policy is possible.
– Christof Lehman
Opinionsundersökningar visar att många tyskar är negativa till den amerikanska närvaron i Europa, man kan identifiera liknande tendenser i bland annat Slovakien och Tjeckien. Grogrunder för en europeisk linje finns kort sagt, men den företräds varken i etablerad media eller det politiska etablissemanget. Det återstår därför att se om de grupper som företräder Europas intressen, vilka samtidigt innebär fred och stabilitet i omvärlden, hinner utmana makten innan makten störtar Europa in i ett nytt storkrig. Viljan till det senare tycks inte saknas hos den ”elit” som gärna spelar rysk roulett med Europas fred och ekonomi. I jämförelse med en tidigare generation av statsmän som Dumas framstår många av den nya ”elitens” medlemmar som rena psykopater, utan både historiska kunskaper och mänsklighet.
Artikel om Dumas
Will France and Germany challenge NATO?
Relaterat
Régis Debray och nationen
Oskar Freysingers petition för ett neutralt Schweiz
Om skribenten: Joakim Andersen
