Georg Henrik von Wright (1916-2003) betraktades av många som Finlands viktigaste intellektuelle. Han var filosof, men också engagerad i samhällsdebatten. von Wrights perspektiv på samhälle, vetenskap och historia är intressant, då det utgör en komplex och fruktbar civilisationskritik. Inte minst analyserar han centrala begrepp som framsteg och modernitet, och blottlägger deras inneboende motsättningar och olika ansikten.
von Wright visar också att man kan finna en hel del av värde i Frankfurtskolans kritiska teori, inte minst använder han sig med lyckat resultat av Jürgen Habermas distinktion mellan livsvärld och system. Hans skildring av en rationalitet som slår över i det synnerligen irrationella för tankarna till Horkheimer och Adorno. Bland hans inspirationskällor finner vi bland annat även Spengler och Wittgenstein. I grunden är hans civilisationskritik dock varken ”höger” eller ”vänster”, och von Wright skriver att han känner stark frändskap med både värdekonservativa och vänsterintellektuella. De förra beskriver han som människor vilka ”har en övervägande konservativ smak, som inte lätt faller i farstun för allt modernt och som känner tacksamhet och vördnad för fädrens insats och minne”. Vad gäller de vänsterintellektuella noterar han redan på 1980-talet att de ”förefaller vara i snabbt utdöende”. Båda grupperna förmår i varje fall se kritiskt på världen. von Wright skiljer sig från båda genom att han varken tror ”på den ljusnande framtid eller på den gamla goda tiden”. Hans hopp är snarare människans förmåga till självreflektion.
Moderniteten enligt von Wright
Också frågan om den industriella produktionsformens biologiska ändamålsenlighet är värd att tas på fullt allvar. Det gäller inte bara vårt förhållande till naturen utan också till exempel människohjärnans förmåga att handha och kontrollera mycket komplicerad teknologi.
– von Wright
von Wrights analys av moderniteten är av värde. Han utgår från Dante och Spengler och beskriver den moderna europén som faustisk. Den nyfikenhet som tidigare sågs som en synd eller som högst tveksam ses nu som något gott, ökad kunskap är nu något i sig gott. Samtidigt blir tre sfärer autonoma, både från varandra och från det von Wright kallar Ordets auktoritet (traditionen, det heliga). Dessa tre sfärer är kunskapen, moralen och konsten. De lyder framöver sina egna regler.
von Wright intresserar sig främst för kunskapens och moralens sfärer, men skriver också att konstens sfär kan ha en profetisk och vägvisande roll. Att det moderna projektet har (minst) två olika aspekter innebär en latent konflikt, även när man inte ens är medveten om dessa olika aspekter. Detta gäller inte minst framstegstron, en central del av det moderna.
von Wright visar att detta framsteg kan definieras på två olika sätt. Det kan handla om en mer instrumentell tolkning, där framsteg handlar om ökad kunskap och växande BNP. Men det kan också vara en mer moralisk tolkning, där det handlar om en ständigt bättre människa, en fri och jämlik kosmopolit i ett ständigt mer fullkomnat samhälle. Mellan dessa båda tolkningar finns en potentiell konflikt. von Wright noterar att framsteg genom växande kunskap leder till ett teknosystem. Han skriver:
Vetenskapen utgör grundvalen för människans teknologiska behärskande av naturen. Inom ramen för ett industrialiserat produktionssätt har detta herravälde kommit att främja ekonomisk tillväxt och högre levnadsstandard. Alliansen mellan vetenskap, teknik och industri kan kallas ett teknosystem. Det tenderar att bli globalt och transnationellt.
Detta teknosystem invaderar både det politiska och ”den lilla världen”, livsvärlden. För individer och samhällen leder drömmen om en emancipatorisk kunskap paradoxalt nog till ofrihet, rationalitet till irrationalitet. Detta oavsett om man görs arbetslös på grund av att arbetstillfällen flyttar utomlands eller om man hotas av ett kärnvapenkrig. von Wright tar upp alienation och arbetslöshet, liksom konflikten mellan en demokrati som är nationell och ett teknosystem som är alltmer övernationellt. Konflikten mellan kunskapens sfär och moralens, mellan ekonomi och politik, blir manifest.
Men von Wright skildrar även hur den moraliska sfärens projekt slår över i sin motsats, hur strävan efter demokrati leder till en reifiering av ”de yttre formerna för rationell administration, byråkrati och lagstiftning i folkets namn”, en ”formalisering av demokratin”. Han identifierar även konflikten mellan frihet och jämlikhet.
– Louis Moe
Sålunda hotar människans frigörelse och självständighet, både som kunskapande subjekt och som fritt handlande varelse, att gå förlorade på grund av det deformerande inflytandet på livsvärlden – dess ”kolonisering” för att använda Habermas term – från de bägge systemen.
– von Wright
Överhuvudtaget är von Wright fascinerande i sin analys av den moderna världen, dess uppkomst och inbyggda motsättningar. Han visar hur den bygger på en mycket obekväm syntes av judiskt och grekiskt arv, ”Aten och Jerusalem”, där det grekiska byggde på en vilja att finna lagar i naturen och det judiska på en tro på Ordet. Till dessa två städer har sedan tillkommit Manchester. Redan tidigt valde den västerländska människan att bortse från befallningen att inte äta från kunskapens träd, men fortsatte att behålla tron på sin gudagivna överhöghet över den övriga skapelsen. Det tycks som om von Wright har störst förhoppning vad gäller det grekiska synsättets möjlighet att bidra till besinning, religion och tradition ser han inte som realistiska lösningar.
…långt mera ansvarslös och samtidigt handlingsförlamande finner jag en optimism som menar att man lugnt kan låta utvecklingen gå vidare i stort sett som förr i förvissning om att mera forskning, ny teknik och marknadskrafternas fria spel ändå till slut skall ställa allt till rätta. Jag har ett intryck av att det är i en sådan vanmaktens optimism som regeringarna sjunkit ner och i vilken de försöker söva de människomassor över vilka de styr.
– von Wright
Det finns hos von Wright en givande beskrivning av konflikten mellan teknosystemets globalisering och den demokratiska staten, inte minst mindre stater som Sverige och Finland. Bland annat skriver han om hur konsumtionssamhället bidrar till standardisering:
Kanske finns här ett frö till en global kultur. I första hand är emellertid verkan snarare att traditionella kulturmönster bryts sönder än att grunden läggs för nya former av global gemenskap. Därmed hotar den känsla av nationell identitet som förenat människorna i de tidigare nationalstaterna, och som givit särprägel åt olika nationers insatser på kulturens område, att uttunnas eller rentav utplånas.
Detta kan leda till ”värdevakuum med en upplösande inverkan på moral och medmänsklig solidaritet”, till narcissism och främlingshat. En paradoxal följd av detta är att den som inte vill se det von Wright kallar nynationalism heller inte bör uppmuntra uppgivandet av den nationella suveräniteten. Samtidigt som det alltmer globaliserade teknosystemet gör detta till ett svårt projekt.
En på sina tillgångar uttömd, förhärjad jord, en förgiftad atmosfär och döda hav och floder erbjuder inte längre förutsättningar för fortsatt mänskligt liv.
– von Wright
Sammantaget framstår von Wright som en värdefull civilisationskritiker, i gott sällskap med bland andra Pentti Linkola och Arne Næss. Han dekonstruerar begreppet framsteg, ifrågasätter tillväxten, och förespråkar en politik som vänder befolkningsökningen. Roligt är också att von Wright visar att hans vän, Wittgenstein, tycks ha delat hans syn på myten om framsteget. Han erbjuder inte så många lösningar, men han ställer de nödvändiga frågorna och ger en värdefull historisk bakgrund till både globalisering och miljökris. von Wright kombineras med fördel med mer traditionellt och djupekologiskt sinnade civilisationskritiker.
Relaterat
John Järvenpää – Ständig ekonomisk tillväxt – historiens värsta utopi
Pentti Linkola – Can Life Survive?
Upplysningens dialektik
Om skribenten: Joakim Andersen
