Harry Martinson (1904-1978) är en författare jag kommit att tycka allt mer om. Han levde ett händelserikt liv, tidigt övergiven av föräldrarna och utackorderad som fosterbarn. Den unge Harry rymde och var både luffare och sjöman, kom att bli framgångsrik arbetarförfattare och tilldelas Nobelpris. Vänskap med Björn von Rosen, med vilken han skrev ett både märkligt och roligt Bestiarium, engagemang för det angripna Finland, och buddhistisk livssyn följde. Tyvärr också utanförskap i ett alltmer politiserat kulturklimat vilket bidrog till depression och självmord.
Tuvor
Martinson var en värdefull civilisationskritiker, delvis i samma svenska tradition som Almqvist, Strindberg, Geijer, Ekelöf, Stenbock och Matz. Detta blir tydligt i rymdeposet Aniara och i den av samtiden kritiserade diktsamlingen Vagnen, men också i diktsamlingen Tuvor från 1973. Martinson återvänder här till den svenska natur han som luffare kom att lära känna. Det är granskogen som står i centrum, och de processer som äger rum i ett annat tempo och annan skala än människans.
Så skriver han om gräsmottets ohörda vingslag: ”här viskar skogen i Norden sin minsta visa”.
– Gräsmottet
Så följer han snigelns färd, ”iklädd katrinplommonsrock och med lyssnande horn”, så skildrar han hur det i den sedan länge multnade kvarnen bara är stenar, ”äldre än korp och vala” som minns ”hur av det skyndande vattnet kvarnstenar lärde sig tala”.
”Vår ande av gran”
Så följer vi det allra minsta, men Martinson skildrar också det mycket stora, det mycket långsamma. Så skriver han om en vresgran som ”åldras trängd intill gnejsen”, och de otaliga granar som ”nu förmultnade bildar en jordvalk kring bergets stenfot”. Martinson har öga för både det stora och det lilla i skogen. Han har också öga för att det är här svensken hör hemma. Han talar om granen som ”vår fördystrande fiende och brusande vän”, om ”de skuggande sagor som bara kan berättas av granar”. För Geijer och Stenbock var flytten från Bonde-Sverige in till städerna ett steg i fel riktning, Martinson skriver om det ”Gran-Sverige” från vilket den moderna människan vänt sig bort:
Ändå är vi vad vi är
ett granskogsfolk
och med gran skall vi myllas.
Hemlöst förbundna i städer och byar
lever vi med vårt tungsinne försänkta i gran.
Det är till denna granskog vi återvänder i Tuvor, och till dess dolda livsprocesser, minnen och samtal. Martinson beskriver mötet mellan bäcken och kärrets mossor som ett samtal, vilket snart övergår i teckenspråk och ”snart blommar dess dolda mening upp i saftig vattenklöver”. Han talar om landskapet som ”vet allt, genom sitt växlande vara”, om dess ”vanor och vårar”. Här samlas granar runt skogstjärnens månspegel för en nattvard långt från människorna, här berättar den trånga skogsängen om hur solen tittade in. Inte bara människan har känslor, rytm och avsikt, här reagerar också gungflymattan på den illvilja som kom för ”att spotta i dess vattenros” genom att ”öppna en avgrund under illviljans häl”. Martinson har här en närmast panteistisk känsla för naturen, det är både naturromantik och mer än så.
Martinson återvänder också till myten, och talar om hur granitgrunden buktar upp ur sädesfältet, enligt sägnen ”den sovande stenjättinnan”. Både Psyke och Hekate dyker upp. Man kan också ana det buddhistiska inflytandet i dikten om ”livsuppehållelsen” och ”demiurgen” som ”slår trumman för ständigt växlande fältslag och sjöslag.”
Sammantaget är det en stillsam hyllning till naturen och de livsprocesser som inte hör människan till, både de allra minsta och de allra mest långsamma. Från gräsmottet och låcken till skogen och klipporna. För den som känner igen sig i Martinsons ord om ”den barrdunkla ande som susar inom oss” är detta fängslande poesi. Almqvist skrev om den svenska naturen att den kräver ”det finaste gehör”, ”det ömmaste, lättretligaste sinne” för att man ska kunna varsebli dess skönhet. Ett sådant sinne hade Martinson, och med Tuvor delade han med sig av det. Det politiserade 1960-talet är historia, men Martinson är tidlös.
Relaterat
Harry Martinson-sällskapet
Aniara
Almqvist och den svenska fattigdomen
Henrik Lind – Resan till Den Gamle
Om skribenten: Joakim Andersen
