Christian Kracht är en av vår tids mest intressanta tyskspråkiga författare. Hans böcker har ofta en gentemot moderniteten subversiv underton, och innehåller gärna referenser till företeelser från den genuina europeiska högern. Ihop med andra undergrundgestalter som Kenneth Anger, Christian von Borries och David Woodard har han också engagerat sig humanitärt för de utfattiga tyskättlingar som blev kvar i Paraguay efter de antisemitiska makarna Förster-Nietzsches misslyckade koloni Neugermania. Han tycks ha ett särskilt intresse för tidigt 1900-tal, då de möjliga ”framtiderna” tycktes vara så många. Detta är också fallet med hans Imperium från 2012, vilken nu översatts till svenska av Ersatz.
Tyskland i Söderhavet
Naked people have little or no influence on society.
– Mark Twain
Under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal hade Tyskland kolonier i Söderhavet. Där ingick bland annat flera öar i dagens Mikronesien och en del av Nya Guinea. Den största ön i Bismarckarkipelagen kallades under denna tid Nya Pommern, och var tysk koloni med den lilla orten Herbertshöhe som huvudstad. Kracht beskriver detta samhälle med orden ”Herbertshöhe var inte Singapore”, det var en liten bosättning , ”men det var en strävsam, tysk, städad stad”. Det vilar något idylliskt över skildringen av kolonierna, vilka av samtiden ofta beskrevs som ekonomiskt överflödiga. Men för en del tyskar blev de ett nytt hem, inte minst för de odlare som där var ”förvaltare av det förmenta framnsteget”. Någon större kolonisering tycks inte ha ägt rum, även om en del odlare senare återvände till faderlandet med fruar och barn.
Zurück zur Natur
Engelhardt är inte en politiskt intresserad människa, de stora omvälvningarna som dessa månader sveper genom Tyska riket, lämnar honom fullständigt kall. Han har redan avlägsnat sig för långt från samhället och dess kapriciösa lynnen och politiska moden. Det är inte han som är en främling i världen, utan världen som har blivit främmande för honom.
– Imperium
Till denna numera bortglömda värld kommer en ung idealist vid namn August Engelhardt. Han avskyr odlarna, på grund av deras penninghunger, deras ”slappa läppar” och deras felaktiga relation till naturen. Engelhardt är en del av den rörelse som i det tyskspråkiga Europa fick namnet Lebensreform. Det var en bred miljö, där det bland annat ingick naturmedicin, långt hår och skägg, helioterapi, klädreform, Wandervogel, vegetarianism, Bachofeninspirerad feminism, nudism, homosexualitet, Körperkultur, en tidig ”gröna vågen”, konstnärer som Fidus, och skapandet av kommuner som Monte Verita. Politiskt fanns det ingen given linje, både Völkischrörelsens medlemmar, anarkister och socialister kunde ägna sig åt Lebensreform. Man insåg att den moderna världen var osund, och sökte återfinna former för ett friskare liv. Ska det ges ett namn torde Zurück zur Natur vara lämpligt, tillbaka till det naturliga. I förbigående kan nämnas att det löper tydliga trådar från dessa rörelser till hippierörelsen, den hugade kan läsa om de kaliforniska ”nature boys”. På många sätt var det ett sympatiskt fenomen.
Från denna miljö kommer den unge August Engelhardt till Nya Pommern. Han är nudist, vegetarian, och både långhårig och beskäggad, hans bibliotek innehåller bland annat Tolstoj, Thoreau, Stirner, Swedenborg och Blavatsky. Han har i Tyskland gett ut en bok, En sorgfri framtid, och har utvecklat vegetarianismen till något han kallar kokovori. Alla födoämnen är orena utom kokospalmens frukt, den är världsträdet Yggdrasils frukt, vänd mot solen, tillräcklig som föda. Den som lever av kokosnöten blir odödlig, gudomlig. Engelhardts mål är därför att i Söderhavet skapa en koloni för kokovorer, nakna i den goda solens ljus och fjärran från det sjuka Europa.
Samtidigt finns det tendenser i Engelhardts personliga ekvation, i varje fall som Kracht tolkar honom, som redan tidigt antyder att allt inte kommer gå väl. Hans inställning till andra människor präglas av en abstraherad välvilja, konkreta människor har han svårare för. För mycket ska inte sägas om vad som händer i kokovoren Engelhardts möte med kannibalerna på den ö där han grundar sin koloni, de idealister som söker sig dit, eller de lokala invånarna i Herbertshöhe. En intressant idéroman är det i varje fall, Kracht är som vanligt en estetiskt begåvad författare när det gäller att skildra miljöer och personer, bitvis också ganska underhållande.
Metapolitiskt är det svårare att tolka romanen. Kracht nämner i inledningen att likheten i tid och karaktär mellan Engelhardt och en viss annan tysk konststudent inte är oavsiktlig. Likheter finns som synes också i vegetarianismen, samtidigt som Engelhardt vänder sig med avsky mot behandlingen av färgade och mot antisemitismen. Utan att förstöra handlingen kan inte för mycket sägas om hans utveckling, men Krachts bok kan läsas som en intressant diskussion kring möjligheterna att frigöra sig från sin Zeitgeist och sin personliga ekvation. Lika uppenbart metapolitisk som 1979 är den däremot inte, även om den får det lilla tyska kolonialväldet att framstå som betydligt mer sympatiskt än en del andra. Men sammantaget är Imperium klassisk Kracht, förlagd i en bortglömd eller alternativhistorisk miljö, med intressanta teman, estetiska beskrivningar och samtidigt den ambivalenta relation till själva romanformen som utmärker Kracht. Det är inte hans bästa roman, men det är en kulturgärning att den översatts till svenska och en god möjlighet att bekanta sig med honom. Man får också intressanta inblickar i den miljö där Engelhardt verkade, även om Kracht tycks ha tagit sig en del konstnärliga friheter med vad vi vet om den historiske kokovoren.
Relaterat
Wikipedia – August Engelhardt
Christian Kracht – 1979
Christian Kracht …im Sonnenschein und im Schatten
Nueva Germania
Om skribenten: Joakim Andersen
