Abir Taha har studerat filosofi vid Sorbonne och arbetat som diplomat vid den libanesiska ambassaden i Paris. Hon har också ett starkt intresse för Nietzsche och för esoterism, och har skrivit flera böcker. En av dessa är Nietzsche’s Coming God, med undertiteln The Redemption of the Divine. Hon utmanar där den gängse bilden av Nietzsche som en ren ateist, och finner att man i hans skrifter också kan identifiera en andlig tänkare. ”Guds död” framstår då bara som en guds död, vilket på nytt öppnar fältet för andra gudar. I andra sammanhang har Taha uttryckt tankar som anknyter till en hyperboreansk traditionalism, och den Nietzsche hon beskriver är av intresse för en sådan.
Nietzsche och kristendomen
…all the orthodox Christian doctrine, all the so-called Christian ”truth” is but an illusion and a lie, and the absolute opposite of what gave the impulse to the Christian movement… real Christianity would consist in the total indifference to dogmas, to prayer, to priests, to the Church, to theology.
– Nietzsche
Taha beskriver Nietzsches djupa respekt för Jesus, vars budskap att ”Guds rike finns inom er” är affirmativt. I Nietzsches ögon visar Jesus människorna en praktik, ett sätt att leva fritt från ressentiment och separation, snarare än en teori eller dogm. Men med Paulus förändras kristendomen i grunden, och in kommer gradvis slavmoral, separation mellan denna värld och den ”verkliga” metafysiska världen, et cetera. Så förenas hos Nietzsche en respekt för Jesus, och för den delen även kristna helgon, med en negativ syn på den ”reellt existerande kristendomen”. För Nietzsche var Jesus den förste och siste kristne. Därefter handlar det om prästernas ”vilja till makt”, och om judendom med en ny etikett.
…he shows how one should live in order to feel united with God – the Kingdom of Heaven is a state of heart.
– Nietzsche om Jesus
Hans kritik av denna religion handlar i hög grad om att den förminskar värdet av denna värld, för att istället samla allt värde i en annan, metafysisk verklighet. Samtidigt förvandlas negativa värden, som svaghet, till positiva, och tvärtom. Av detta följer en kris där människorna till sist tvingas välja mellan Gud och sig själva. Man kan notera att Nietzsche i förhållande till senare teoretiker kring kristendomen har en originell ståndpunkt. En del har fokuserat på kristendomens ”germanisering” i mötet med norra Europa, och sett detta som något positivt. Andra har menat att problemet med kristendomen är att den tar djupt esoteriska insikter och gör dem exoteriska, tillgängliga för alla, vilket lätt leder till missförstånd. Nietzsches ståndpunkt är som synes en annan.
Efter kristendomen
Vehemently denouncing the whole rationalist tradition of the Enlightenment and the moral void that it had left behind, Nietzsche despises the liberal-humanist principle of the ”will to live” as a simple desire for self-preservation (in contrast to the life affirming principle of the will to power), as an unproductive desire of the common and mediocre ”beast-man” who seeks ”happiness” instead of power: ”for what do the trees in a jungle fight each other? For happiness? For power!”
– Abir Taha
Efter ”guds död” står människorna inför en existentiell utmaning. Taha summerar väl Nietzsches kritik av de gängse sätten att hantera den. Om man ersätter den kristna guden med en hedonistisk liberaldemokratisk moral, vilket i förbigående sagt är egalitarianism och politisk korrekthet, är det tveksamt om man vunnit något. Upplysningens ”realism” leder till det mediokra, till fakta utan mening. Taha skriver att Nietzsches tänkande är en revolt även mot liberalism och socialism, och hon berör hans kritik av en kollektivistisk och borgerlig nationalism och av antisemitismen. 1789 års idéer summerar han som ”daughter and the continuation of Christianity”, här påminner han som synes starkt om Stirner. Att försöka hantera Guds död med meningslös rationalism eller egalitär moralism är alltså inte Nietzsches lösning.
Istället representerar han en aristokratisk radikalism, men inte av den typiska sorten. Det handlar inte om en traditionell aristokrati med ärvda titlar, utan om en ”ny adel” bestående av människor med vilja till makt och modet att ärligt konfrontera verkligheten. Han talar om dem som en ”ras”, men det rör sig alltså snarare om en kast bestående av individer med vitt skilda bakgrunder. Samtidigt menar han att antikens romare och greker tillhörde en sådan aristokrati, och han talar gillande om det indiska kastväsendet. Men vår era av egalitarianism, liberalism, socialism och nationalism har inte varit gynnsam för en sådan aristokratis överlevnad. Tahas beskrivning av Nietzsches antiegalitära världsbild är intressant, det är också uppenbart att hon är väl förtrogen med ämnet. Fokus på makt över sig själv och vilja att ständigt bli bättre är tydligt.
Den kommande guden
The noble type of man feels himself to be determiner of values… he creates values. Everything he knows to be part of himself, he honours: such a morality is self-glorification. In the foreground stands the feeling of plenitude, of power which seeks to overflow, the happiness of high tension, the consciousness of a wealth which would like to give away and bestow – the noble human being too aids the unfortunate but not, or almost not, from pity, but from an urge begotten by superfluity of power.
– Nietzsche, i ett stycke där han summerar härskarmoralen på ett sätt som kommer nära det nordiska idealet gaefumadr och Aristoteles megalopsychia
Så långt är Tahas analys av Nietzsches världsbild okontroversiell, om än en spännande genomgång av hans kritik av kristendom och senmoderna ideologier och av hans ”aristokratiska radikalism”. Än mer spännande blir det när hon presenterar tesen att Nietzsche var en djupt andlig tänkare. Jag har själv funderat i liknande banor, mot bakgrund av Nietzsches mytiserande språk och de övernaturliga incidenter som kantade hans liv. Man anar dock att om Nietzsche var en i grunden hednisk tänkare så antyder hans sammanbrott att hans hedendom var obalanserad, gissningsvis på grund av närheten till 1800-talsmaterialismen och romantiseringen av ”hårdhet” och ”kamp” som kan ha följt av detta. Detta även då han en tid projicerade sin egen hårda attityd mot sig själv på historia och samhälle, och kom att hylla krig och liknande. Här finns ett antal fällor för varje läsare av Nietzsche, samtidigt som hans tänkande innehåller rika skatter.
Taha citerar Nietzsche: ”it is only after the death of religion that the invention of the divine could take all its luxuriance”, om Gud att ”he is only shedding his skin” och Nietzsches utrop: ”and how many new gods are still possible!” Om den eviga återkomsten även gäller gudar innebär det att implicit i hans tänkande finns möjligheten till det gudomligas återkomst, men nu i en annan form. Taha citerar stycken där Nietzsche explicit identifierar sig som hedning: ”we believe in Olympus – and not in the Crucified.”
Den kommande guden tycks vara Dionysos, ”Dionysus cut to pieces is a promise of Life: it will be eternally reborn and return again from destruction.” Vad man som nordbo kan notera är de starka likheterna mellan Dionysus och Oden (och för den delen även mellan Oden och Apollon), där båda har en mytisk koppling till Östern, till rus av olika slag, vilda följen, och vilda djur. Utgår man från Alain Danielou kan man ana ett släktskap med shaivismen i båda fallen. För oss nordbor är det kanske snarare Oden än Dionysus som kommer tillbaka, Taha konstaterar dock att det enligt Nietzsche inte handlar om återgång till gamla former och att det hela förutsätter att människorna själva är skapande.
Indeed, Nietzsche is firmly convinced that the true slogan of justice is to be ”equal to the equal” and ”unequal to the unequal”.
– Taha
Sammantaget är det i varje fall en spännande studie av Nietzsche Abir Taha gjort. En del är okontroversiellt, och det presenterar hon på ett givande sätt. En del är mer kontroversiellt, men framstår som en sannolik tolkning. Att Nietzsches gränsdragning mellan människa och gud efter sammanbrottet var mycket diffus torde vara känt, och hans starka påverkan från grekisk antik pekar i samma riktning. I vad mån han var medveten om detta innan sammanbrottet är svårare att bedöma. Oavsett vilket är det i varje fall en potential i hans tänkande, en möjlig vidareutveckling, Taha identifierar, huvudsakligen i den sena Nietzsche. En sådan vidareutveckling måste dock balansera de endimensionella och farliga sidorna hos den sena Nietzsche, världen innehåller kamp och vilja till makt men det behöver inte betyda att det ska romantiseras. Fröna till en sådan mer balanserad världsbild finns förövrigt i Nietzsches tidigare verk, om man vill undvika att hamna i socialdarwinism med mytisk fernissa (vi ska inom kort stifta bekantskap med Carl-Göran Ekerwalds Nietzsche som en god motvikt mot fällorna). Både för den hedniske, konservativt revolutionäre och nietzscheintresserade läsaren är Abir Tahas bok i varje fall mycket givande.
Boken finns att införskaffa bland annat här: Arktos förlag
The Epic of Arya – Tahas hemsida
Om skribenten: Joakim Andersen
