Under det tidiga 1900-talet sökte många i en mycket bred miljö Lebensreform, summerat i Rilkes ord ”Du musst dein Leben ändern”. Där fanns allt från vegetarianer till ”Wandervogels”, men sökandet efter nya livsformer förenade dem. Detta tema, kombinerat med mycket av lägre kvalitet, återkom i samband med 1968, summerat i Vaneigems och situationisternas krav på ”the revolution of everyday life”. Detta är inte ägnat att förvåna, situationisterna var ett konstnärsavantgarde och som sådant påverkat av romantiska föreställningar kring bland annat konstens roll och kris.
The spectacle is not a collection of images; rather, it is a social relationship between people that is mediated by images.
– Debord
Den mer aristokratiskt-nietzscheanskt sinnade Vaneigem och den mer marxist-hegelianske Debord utgjorde ett effektivt radarpar, och mycket av situationismen är fortsatt av värde. Detta gäller givetvis deras analys av skådespelssamhället, vilken påminner om Zizeks konsumismanalys samtidigt som det är väl så djuplodande. Det gäller också Vaneigems tankar kring radikal subjektivitet och skillnaden mellan passiv och aktiv nihilism. Man kan tillägga att mycket av detta inte nödvändigtvis är ”vänster”, situationismen kan utsättas för en traditionell dekonstruktion där de värdefulla elementen befrias från det mer tidsbundna. Detta gäller också det intressanta fenomen som kallas psykogeografi, utvecklat av bland annat Debord.
Psykogeografi
Sir, if you wish to have a just notion of the magnitude of this city, you must not be satisfied with seeing its great streets and squares, but must survey the innumerable little lanes and courts. It is not in the showy evolutions of buildings, but in the multiplicity of human habitations which are crowded together, that the wonderful immensity of London consists.
– Samuel Johnson
Den moderna eran präglas av förvaruligande också av rummet. Det offentliga rummet utsätts för reklam, homogenisering, både politiskt korrekt och kapitalistisk sexualisering, ”rivningsvansinne”, ghettoisering, på samma gång atomisering och medierad gemenskap et cetera. Vi alieneras i våra egna städer, och många av oss besöker överhuvudtaget inte landsbygden och naturen längre. Mer eller mindre genomtänkta och framgångsrika försök att möta dessa tendenser är sådant som graffiti, ”reclaim the streets”, parkour, flash-mobs och Dan Parks gatukonst.
Hur återtar vi då rummet? Här kan situationisternas psykogeografi spela en roll som inspiration. Termen ska ha myntats 1953 av en ”analfabetisk kabyl”, och syftar på relationen mellan geografi och känsloliv, på ”laws and specific effects of the geographical environment, consciously organized or not, on the emotions and behaviour of individuals”. Psykogeografin har två aspekter, en mer objektivt ”vetenskaplig” och en mer aktiv. Städer kan studeras psykogeografiskt. Debord skriver:
The sudden change of ambiance in a street within the space of a few meters; the evident division of a city into zones of distinct psychic atmospheres; the path of least resistance which is automatically followed in aimless strolls (and which has no relation to the physical contour of the ground); the appealing or repelling character of certain places – all this seems to be neglected.
Det går alltså att rita kartor, mentala eller konkreta, över städer, över områden präglade av olust, av larm, av främlingskap och av stress, och områden präglade av det sköna, det oförutsägbara eller av minnen. Vi har alla sådana mentala kartor, och som Debord själv insåg skiljer de sig åt. Här finns en uppenbar politisk aspekt. När vi gör dessa kartor inser vi att vissa områden är ohyggligt fula, andra är vackra och unika men hotas av ”modernisering”, andra är uttryck för dålig stadsplanering och åter andra är no-go areas. Nästa steg är politiskt, ”såhär vill vi inte ha det”. Det kan också leda till en insikt om djupa känslomässiga band till ett område, en stad eller ett kvarter. Detta uttrycks ofta i hiphoptexter, men också i politisk aktivism och i supporterkultur.
Dérive och flânerie
Not to find one’s way around a city does not mean much. But to lose one’s way in a city, as one loses one’s way in a forest, requires some schooling. Street names must speak to the urban wanderer like the snapping of dry twigs, and little streets in the heart of the city must reflect the times of day, for him, as clearly as a mountain valley. This art I acquired rather late in life; it fulfilled a dream, of which the first traces were labyrinths on the blotting papers in my school notebooks.
– Walter Benjamin
Men psykogeografin har mer att erbjuda. Detta genom den praktik som gavs namnet dérive. Den definierades bland annat på följande vis:
…the dérive, or drift, was defined by the situationists as the ’technique of locomotion without a goal’, in which ’one or more persons during a certain period drop their usual motives for movement and action, their relations, their work and leisure activities, and let themselves be drawn by the attractions of the terrain and the encounters they find there’. The dérive acted as something of a model for the ’playful creation’ of all human relationships.
Det är som synes nära besläktat med både Baudelaires och Benjamins flanör, Hakim Beys temporära autonoma zon, krogrundan och konsten att vandra. Anaïs Bazin skrev att ”the only, the true sovereign of Paris is the flâneur”, dériven är ett försök att återskapa detta högborgerliga fenomen. Situationisternas expeditioner tycks ofta ha präglats av viss dryckenskap, vilket för tankarna till Hakim Bey:
Let us admit that we have attended parties where for one brief night a republic of gratified desires was attained. Shall we not confess that the politics of that night have more reality and force for us than those of, say, the entire U.S. Government? Some of the ”parties” we’ve mentioned lasted for two or three years. Is this something worth imagining, worth fighting for? Let us study invisibility, webworking, psychic nomadism–and who knows what we might attain?
Fullt lika positiv är inte Jim Morrissons beskrivning av krogrundan som fenomen:
It’s like gambling somehow. You go out for a night of drinking and you don’t know where your going to end up the next day. It could work out good or it could be disastrous. It’s like the throw of the dice.
Vi anar däremot liknande motiv i bakgrunden, att bryta med den moderna världen, och åter föra in risk och magi i livet och i staden. Det finns dock bättre sätt att göra detta. Intressant är den litteratur som uppstått kring konsten att vandra. Här lämnar vi ofta staden och återvänder till naturen. Detta är ingen nödvändighet, vilket beskrivs av Nassim Taleb:
So I have been dialoguing with many people. My problem is that I found only two persons who can have a conversation during a long walk (and walk slowly): Spyros Makridakis and Yechezkel Zilber. Most people, alas, walk too fast, mistaking walking for exercise, not understanding that walking is to be done slowly, at such a pace that one forgets one is walking – so I need to keep going to Athens (where Spyros lives) in order to indulge in my favorite activity, being a flaneur.
Här antyder han också skillnaden mellan turist och flanör, flanören har ingen brådska och står utanför skådespelet och konsumismen i högre grad än turisten. Henry David Thoreau påminner om denna skillnad i sina reflektioner kring konsten att vandra:
I am alarmed when it happens that I have walked a mile into the woods bodily, without getting there in spirit.
I psykogeografin finner vi också situationisternas detournement, en subversiv praktik där man försöker ge ord, symboler och situationer en annan mening. För mycket ska inte ordas om detta, även om ansatsen att bygga en vetenskap på området är intressant. Vissa insikter nådde man också, som Debords konstaterande att: Détournement by simple reversal is always the most direct and the least effective. Därav det menlösa i att enbart vara ”anti-” något.
Sammantaget erbjuder psykogeografin ett antal aha-upplevelser vad gäller relationen till rummet. Vi ser mer eller mindre explicit psykogeografiska inslag bland annat i litteratur och film där staden har huvudrollen (jämför Moores From Hell och Jeunet), i urban fantasy där man söker ”det andra London/Uppsala/valfri stad”, och i fenomen som urban exploration, ”Rostsverige” och fascinationen för post-industriellt sönderfall. Det sentiment som är vägledande i det senare torde i grunden vara antimodernt, även om det inte alltid är medvetet.
För den samtida psykogeografen kan det vara givande att bryta med en del av situationisternas fördomar. De var exempelvis materialister, och en psykogeografi som bryter med materialismen kan bli betydligt djupare än deras. En sådan psykogeograf kan besöka kyrkor, kultplatser, numinös ödemark och liknande med stort utbyte, om så önskas i kombination med sökandet efter leylinjer, oknytt och sådant. Här finns en hednisk aspekt, uttryckt i det romerska genii loci men väl bekant även i Norden. Den kristne vandraren kan ta Talebs och Thoreaus tankar om konsten att vandra till ett helt annat djup, genom pilgrimsvandringar. Återsakralisering kan ge vandrandet en högre dimension.
Detta för tankarna till en annan viktig fördom. Situationisterna verkade under urbaniseringens era, men i vår tid är det dags att vända åter till landsbygden och naturen, tillfälligt eller permanent. Staden bör därför inte ha fullt ut samma betydelse för den samtida psykogeografen. För denne finns ofta också en identitär aspekt, vilken kan fördjupa upplevelsen av flanerandet genom att låta det anknyta till historien. Som Talebs vandringar i Aten antyder är detta dock ingen nödvändighet, flanören kan hitta hem även utomsocknes.
Sammantaget är det ett inspirerande perspektiv, vilket kan leda till givande utflykter.
Vidare läsning
Psychogeography and the dérive
Drifting with The Situationist International
Introduction to a Critique of Urban Geography
Mapping Weird Stuff
Psykogeografisk karta
New London Writing
Methods of Détournement
Thomas Nydahl – en värdefull bekantskap för den som vill nå rätt sinnesstämning för konsten att vandra
Om skribenten: Joakim Andersen
