Den götiska världsbilden löper som en röd tråd genom svensk historia. Bland dess fascinerande företrädare finner vi Johannes Bureus (1568-1652). Han var Sveriges förste riksantikvarie och riksbibliotekarie, han var Gustaf II Adolfs lärare och vän, och den förste som nedtecknade runalfabetet. På hans inrådan beslutades 1611 att svenska skolelever skulle undervisas i runor. Bureus var spränglärd, bland annat behärskade han flera språk (hebreiska, latin och finska, med flera). Han var också en mystiker, med kunskaper i både kabbala, magi, alkemism och kristen esoterism.
Vid tidens ände
Denna fascinerande människa beskriver Håkan Håkansson i boken Vid tidens ände, med undertiteln Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand. Håkansson beskriver det samhälle där Bureus verkade, bland annat ett Stockholm med 8000 invånare där getter betade på taken och ibland rentav hoppade över gatorna. Håkansson fascineras uppenbart av det obskyra och märkliga, och fördjupar sig i de många mindre kända aspekterna av denna svunna värld. Så får vi mycket kunskaper om 1600-talets svenskars frisinnade syn på personlig hygien, liksom Luthers språkbruk. Vi får också omfattande kunskaper om de samlingar av ovanliga och obskyra ting tidens stormän skapade, med allt från helgonreliker till monster. Håkansson beskriver sinnessjukdomar som då grasserade, men idag är snart sagt okända, som tron att man förvandlats till ömtåligt glas eller den smittsamma ”sankt Vitus danssjuka”. Det är underhållande och fascinerande, Håkansson tar upp allt från tron på omen och järtecken (mystiska sillar, kometer, talande lik et cetera) till häxhysterin (en bieffekt av detta är att vi får veta mycket om Bureus tid men inte fullt lika mycket om honom själv).
.jpg)
Magogs ättlingar
Bureus verkade under stormaktstiden, då det tidigare perifera riket i norr vann betydande makt på kontinenten. Intresset för den egna historien växte som en naturlig följd av detta. Bureus var en fredlig person, och lade fokus på andra bedrifter än den krigiske kung Gustaf II Adolf, men hans studier av runstenar och andra forntida lämningar fyllde ändå en funktion för staten.
Samtidigt var det en tid då olika källor blandades, från antik kunskap och judisk kabbala till Bibel och vetenskap. Så ansågs det vara belagt att svenskarna härstammade från Noaks sonson Magog, som med de sina tagit sig till Sverige strax efter syndafloden. Där hade de byggt en urtida, götisk fornkultur, mer högtstående än både egyptisk och grekisk. Tvärtom var det från den götiska högkulturen som greker och egyptier fått kunskaper och filosofi, och göterna hade under den mytomspunne kung Berik erövrat stora delar av den kända världen. På så vis härstammade många andra folk från dem, även om det var i Sverige som det götiska arvet var starkast. Bureus tolkade, i likhet med senare Rudbeck, många antika källor med utgångspunkt i detta. Så var namnet Herkules i själva verket byggt av svenskans ”här” och ”kulle”, det vill säga den mest upphöjde, ledaren, i en här. Apollo var en götisk prästkonung vid namn Äbolle, et cetera. Bureus och andra göticister anknöt gärna till de grekiska skildringarna av Hyperborea långt i norr, och den hyperboré vid namn Abaris som bland annat delade med sig av sina kunskaper till Pythagoras.
Likheterna mellan Bureus och Rudbeck å ena sidan, och senare företrädare för teorin om en hyperboreansk eller arktisk urkultur, lux borealis, som Herman Wirth, Bal Tilak och Julius Evola, är fascinerande. Man kan dock notera att de senare delvis rör sig med andra källor, bland annat indo-europeiska myter, hällristningar och astronomi, medan Bureus snarare var en kristen mystiker med språkbegåvning. Intresset för Hyperborea är däremot gemensamt, liksom i många fall tron på en ur-monoteism och fokus på denna urkulturs fredliga natur och visdom. Både Wirth och Bureus spårar skriftspråket tillbaka till Nordlanden, det handlar också i båda fallen om visdom snarare än teknologi.
Kopplingen mellan svenskarna och Bibelns Gog och Magog återkommer förövrigt i Stig Wikanders samling av arabiska skildringar av vikingar och väringar, betitlad Araber, vikingar, väringar, där de finska vepserna för Ibn Fadlan beskriver ett folk av ”jättar” vid namn Gog och Magog bosatta bortom berg och hav. Om det rör sig om skandinaver är något osäkert, men sådana jättar som letade sig söderut tycks inte ha varit helt ovanligt.
Bureus och runorna
Ett lejon av Norlande,
Är ställt i tredje vakt.
Och är rätt nu förhanden,
Som skriften haver sagt.
Som en tordön det ryter
(ja, sju de höres än här).
Slut tiden med framflyter,
Som Johans namnet bär.
– Bureus poesi, hämtad från Aorta 14
Under Bureus tid var det allmänt accepterat att Adam talat ett språk som gjorde det möjligt för honom att namnge alla ting vid deras ”rätta namn”. Mellan orden och tingen rådde ett mystiskt förhållande. Men detta språk hade människorna förlorat. Många vetenskapsmän försökte återfinna det, bland annat föreslogs att hebreiska och kinesiska kunde stå det nära. Bureus teori var innovativ, han gjorde en koppling mellan urspråket och runorna. Runorna var ett heligt symbolspråk, en ”götisk kabbala”, som innehöll alla sanningar och hemligheter. Och Bureus var den profet som återupptäckt dem. Inte minst hade han återupptäckt de såkallade adalrunorna, vilka var särskilt esoteriska.
Den andra reformationen
Håkansson fokuserar på reformationens många olika inslag. Där fanns bönder och fattiga präster som anknöt till föreställningar om skapandet av ett himmelrike på Jorden, liksom mystiker som beskrev kyrkan som Antikrist. Håkansson visar att Luther och hans närmaste inte var främmande för en sådan beskrivning. Detta hade dock den logiska följden att världen befann sig i de yttersta tiderna, när Antikrist avslöjats var världen nära sin undergång. Sådana föreställningar grasserade, förstärkta av pest, kometer och krig.
Protestanten Bureus anknöt till sådana apokalyptiska övertygelser, och knöt dem till sin egen person. När den urgamla kunskapen återupptäckts var tiden för apokalypsen nära. Detta gjorde att Bureus var en profet, ”den tredje härolden” som bröt inseglen, Lejonet från Nordanlandet, Judas segrande lejon. Att detta rörde sig farligt nära kätteri är uppenbart, protestanterna brottades vid denna tid med att många människor inte förstod att reformationen började och slutade med Luther. Många människor som upplevde att Gud och änglarna talade med dem fick betala dyrt för detta. Bureus hade däremot kungens vänskap, även om hans situation ändå ibland tycks ha varit riskabel.
Under Gustaf II Adolfs krigståg i Tyskland kom apokalyptiska föreställningar och profetior att spela en viktig roll. Man återknöt till den apokryfiska Esras bok, där Lejonet slår Örnen, något som tolkades som att den svenske kungen var det protestantiska lejon från Nordanlandet som slogs mot den kejserliga örnen. Lekmannaprofeter som Kristoffer Kotter skonades när de spred sådana profetior, samtidigt som många andra lekmannaprofeter bestraffades hårt.
Bureus mottog också själv budskap ovanifrån, 1613 fick han under en resa i Dalarna höra Guds röst och fick en mystisk inblick i världsalltet och sin uppgift. Intressant är att det som ett inslag i reformationen ingick återupptäckt av antik kunskap. Även här satte den protestantiska överheten så småningom ner foten, men Bureus var djupt insatt i tidens magiska och teosofiska kunskap. Han ägnade sig åt ritualmagi och alkemi, och såg likt många av tidens lärda och präster ingen motsättning mellan detta och sin kristna tro. Tvärtom menade han att detta var sådant de tidiga patriarkerna ägnat sig åt. Bureus beskrev de tidiga göterna som en sorts ur-monoteister, vars tro först förfallit sedan en trollkarl från Asien nått deras land. Här påminner han om Wirth och flera av det tidiga 1900-talets tyska ariosofer, vilka av olika skäl inte ville bryta med kristendomen.
Under inflytande av bland annat Rosenkreutzarna och den tyske esoterikern Khunrath utvecklade Bureus också en individuell väg till initiering. Först skulle man bemästra de jordiska vetenskaperna, bland annat medicin och alkemi, därefter den ”hyperfysiska” eller rituella magi vilken innebar att man talade med de goda änglarna, och därefter via kabbalan och Bibeln nå teosofin. Teosofen var ”en mänsklig gud”, ”allvetande” och undergörande. Genom bön, studier och ett sunt liv kunde man nå detta tillstånd.
Sammantaget är det ett fascinerande människoöde Håkansson beskriver. Sentida mystiker, inte minst runmagiker, har studerat Bureus adalrunor, och hans betydelse som en av de första runforskarna är stor. Han påminner oss också om de vitt skilda motiv och grupper som en tid samlades i reformationen, och om ”the road not taken”, den möjliga reformation som bland annat rosenkreutzarna antyder. Så förenade Bureus en djup kristen tro med strävan efter kunskap och mystiska praktiker som sedan dess nästan helt fördrivits ur de protestantiska kyrkorna. Kort sagt en intressant götisk-mystisk protestantism där vissa inslag, som strävan efter initiering torde ha tilltalat en traditionalist som Evola, samtidigt som andra inslag, som hans språkteorier och bild av det för-kristna Norden, inte skulle ha gjort det. Hans studier av en götisk ur-monoteistisk högkultur och språkteorier kan idag framstå som långsökta, men där finns en intressant kärna kring bland annat historierna om Hyperborea som levt vidare in i vår tid. Det är kort sagt spännande läsning, oavsett hur allvarligt man tar hans götiska kabbala och myten om Magog som den förste svensken.
Mer Bureus
Joakim Fredriksson – Bureus runkors
Café Exposé – Johannes Bureus runforskning
Aorta 14 – Nordlandslejonets rytande
Johannes Bureus, the Renaissance rune magician
Götisk kabbala och runisk alkemi : Johannes Bureus och den götiska esoterismen
Populär Historia – Johannes Bureus
Lars Gahrn – Vi vill åter få se Göta lejon på Älvsborgs fästning!
Arktos – Stephen E. Flowers: Johannes Bureus and the Adalruna
Relaterat
The Secret King
Tilaks The Arctic Home in the Vedas
Guido von List och runorna
Herman Wirth och det arktiska urhemmet
Om skribenten: Joakim Andersen
