Under den sovjetiska eran skickades hela folk, som tjetjener, krimtatatarer och ingermanländare, till Sibirien. Men det förekom också tvångsförflyttningar i motsatt riktning, då människor från Sibirien skickades till Europa. En sådan flytt förde en sibirisk kultur kallad urkas, eller kort och gott ”sibirierna”, till Transnistrien. Om denna kultur skriver Nicolai Lilin i delvis självbiografiska Siberian Education.
Sibirierna, urkas
…hunger comes and goes, but dignity, once lost, never returns.
– sibirisk visdom
Sibirierna ger intryck av att ha uppkommit i mötet mellan många olika kulturer, det finns ett betydande ryskt inslag men också inslag med mer asiatiskt ursprung. Så har de flera hedniska inslag i sin annars djupt kristna kultur, det beskrivs också sibirier med ett asiatiskt utseende, liksom bland annat några judar och en japan tas upp i gemenskapen. Kärnan i deras kultur är friheten, kristendomen och en kriminell världsbild. Vi får veta att de i Sibirien kom väl överens med de likaledes frihetsälskande kosackerna, men att urkas var mer extrema. De sibiriska kriminella bekämpade först tsaren, och därefter bolsjevikerna. När moldaviska trupper invaderade Transnistrien kämpade de ofta tungt beväpnade kriminella mot dem, när ryska trupper därefter nådde regionen ska många sibirier ha ”försvunnit”.
Some enjoy life, some suffer it; we fight it.
– sibiriskt ordspråk
Lilin beskriver ett flertal sibiriska sedvänjor, de flesta med religiös bakgrund. Vapen förvaras i ett särskilt rum i deras hus, och när man besöker någon placerar man sitt vapen där. Ett krucifix läggs över vapnet, och bara dess ägare får flytta krucifixet. Vapen indelas i två kategorier – hederliga och syndfulla. Hederliga vapen används vid jakt, syndfulla för brott. De får inte blandas (överhuvudtaget finns det mycket starka inslag av den renhetsideologi man annars oftast finner hos romer i Lilins berättelse). En sibirier får inte tala direkt med en polis, utan kvinnor måste tolka. En sibirier får heller inte se en polisman, en missbrukare eller en homosexuell man i ögonen. Sibiriska män bär en traditionell hatt med åtta trianglar. Floderna ”syster Lena” och ”broder Amur” vördas som de kriminellas gudar, de bär ofta med sig påsar med hedniska föremål som ska bringa lycka. Det finns också ett närmast shamanistiskt inslag i deras respekt för naturen, men i grunden är de djupt kristna.
The only thing a worthy criminal takes from the cops is a beating, and even that he gives back, when the right moment comes.
– sibiriskt ordspråk
Synen på pengar är ambivalent, och tycks besläktad med den nämnda renhetsideologin. Pengar förvaras inte inne i hemmet, och man undviker att tala om dem. Äldre sibirier blir ofta i praktiken asketer, de unga får inte vältra sig i lyx och guldsmycken utan ska leva spartanskt. Även politik är oförenligt med den världsbild Lilin beskriver. Synen på poliser är mycket negativ. ”Farfar Kuzya” uttrycker det på följande vis för den unge Lilin:
Cops are different from the rest of humanity, because they have an innate desire to serve, to have an employer… they´re scared of free men.
När Lilin beskriver vad de utsätter poliserna för kan man dock förstå att relationerna var spända, i sin bedömning av Lilins bok noterar Irvine Welsh att det inte är positivt, eller utan konsekvenser, att så fullständigt avhumanisera hela yrkesgrupper.
I centrum för sibiriern står den traditionella kniven. Det är ett stilettliknande vapen, och det kan bara ges av en vuxen kriminell som inte är släkt med mottagaren. Den anses ha övernaturliga krafter. Kniven kan lindra smärta, och sedan överföra smärtan till en fiende. Den kan varna sin ägare för fara. Man skär av navelsträngen med en kniv som under natten varit på en plats där katter sover. Om en kniv faller i orätta händer bringar den olycka. När en kriminell dör, delas hans kniv. Ena delen följer honom i graven, andra delen får de anhöriga.
Det ska också vara från sibirierna som ryska kriminellas tatueringstraditioner kommit. Lilin blir själv tatuerare, och beskriver det som en traditionell konstart. Varje tatuering måste säga något om sin bärare, den initierade kan rentav få viktig information om en person utifrån dem.
Mellan tradition och amerikanisering
..why do they pretend to be American blacks and not, say, North Koreans or Palestianians. I’ll tell you why: this is filth that comes from the devil, through the television, the Cinema, the newspapers and all the trash that a worthy and honest person never touches… America is a cursed, godforsaken country, and everything that emanates from it must be ignored.
– farfar Kuzya
Den sibiriska kultur Lilin beskriver är på många sätt djupt traditionell. Det är en artighetskultur, vilket är naturligt när ett förfluget ord kan ha dödliga konsekvenser. Det är också en kultur där de gamla respekteras och vördas. Ofta är de delaktiga i de ungas uppfostran, i deras ”sibiriska utbildning”. Redan som barn invigs sibiriska pojkar i de vuxnas värld. De får lära sig slakta djur, hantera vapen, och på många olika sätt bistå de vuxna i deras sysslor (bland annat genom att hålla utkik, störa poliser och leverera brev).
De ledande kriminella kallas ”auktoriteter”, förmodligen jämförbart med amerikanskans ”made men” och sicilianska ”män av ära”. Dessa auktoriteter fattar ibland gemensamma beslut, bland annat för att rensa ut sådana kriminella som saknar heder, som skadar kvinnor och barn, eller liknande. På så vis är det en kultur som befinner sig i gränslandet mellan anarkism och traditionalism.
I Lilins beskrivning av urkas framstår de också som det Hobsbawn på sin tid kallade ”sociala banditer”, alltså lagbrytare som står på folkets sida. När det är möjligt hjälper sibirierna de fattiga, de har också en hederskodex vad gäller kvinnor och barn. De utbrott av kollektivt sibiriskt raseri Lilin beskriver äger främst rum när kvinnor och barn utsatts för övergrepp. Begåvningshandikappade ses som gåvor från Gud, och behandlas väl.
De djupt kristna, frihetsälskande auktoriteterna har överlevt Sovjetväldet. Under Lilins tid blir det uppenbart att deras livsstil inte överlever amerikaniseringen. Unga kriminella i andra grupper, vilka tidigare influerats av sibirierna, väljer att bryta med urkas regler. Äldre auktoriteter dödas av yngre, samarbete med polisen blir vanligare. Det är en kulturs dödskamp Lilin bevittnar. Intressant är att flera av de äldre sibiriska auktoriteterna är väl medvetna om det kulturella och andliga hotet från USA.
Sammantaget är det en fascinerande skildring av en kultur av yrkeskriminella anarko-traditionalister. Lilin har beskyllts för att ha överdrivit och hittat på, vissa stycken framstår också som något orealistiska. Att det delvis rör sig om romantisering, kanske om en idealiserad självbild, förtar dock inte romanens värde. Existensen av djupt religiösa kriminella i Sibirien och Transnistrien är inte otrolig, inte minst med tanke på hur det sovjetiska systemet ofta förtryckte både vanliga medborgare, kristna och lagbrytare.
Boken har hyllats av bland annat Irwine Welsh, Welsh har sagt om urkas:
…despite the often extreme violence and the fetishism of knives and guns inherent in the Siberian criminal culture, it operates on higher principles than the mainstream ones pursued in the west. The denizens of Transnistria’s Low River steadfastly reject the materialism of other post-Soviet gangs and their western counterparts.
Boken har också filmatiserats, med bland annat John Malkovich och Peter Stormare i några av rollerna. Filmen tar sig betydande friheter med handlingen, men förmedlar tämligen väl den arkaiska kultur boken beskriver. Den är definitivt värd att se.
Om skribenten: Joakim Andersen
