Den senaste tiden har vi bevittnat en samordnad kampanj mot Ryssland, med inslag som utökade sanktioner och mycket snabba beskyllningar om att Putin bär skulden för det nedskjutna passagerarplanet MH17. Medias fokus på detta är utpräglat, även om det inte tycks vara alldeles effektivt. Europas ekonomier utgörs inte bara av massmedia, och många sektorer har ett uppenbart intresse av fortsatt handel med den stora grannen i öster. Att USA samtidigt gång på gång avslöjas som en opålitlig allierad, en allierad som bland annat spionerar på sina vänner och vägrar lämna tillbaka deras guldreserver, har bidragit till att den ryskfientliga kampanjen inte haft önskad effekt. Flera europeiska ledare, från både Tyskland, Frankrike och mindre nationer, är tveksamma till sanktionspolitiken, det återstår att se om nedskjutna MH17 kan förändra detta. Innan vi vet mer om vad som egentligen skedde bör vi som vanligt ställa oss frågan cui bono, ”vem kan tjäna på detta”? Tjänar Ryssland på att skjuta ner malaysiska passagerarplan?

Etablerad medias deltagande i kampanjen, och allmänt skeva fokus, gör att de flesta nyhetskonsumenter missat en annan intressant händelse. Ryssland räknas till de såkallade BRICS-länderna ihop med Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika. Det är stora länder med en lovande ekonomisk potential. Dessa länder har i dagarna haft möte i Brasilien, ett möte där även många latinamerikanska ledare trots amerikanska hot valt att delta. BRICS-länderna har beslutat att starta en egen utvecklingsbank, vilket kan ses som ett svar på sanktionerna mot Ryssland och överhuvudtaget som en utmaning mot den amerikanska världsordning där bland annat IMF och Världsbanken ingår.

Samtidigt har Putin träffat många latinamerikanska ledare. En del av dem, som Brasiliens Dilma Rousseff, har avlyssnats av USA, andra, som Venezuelas Maduro och Surinams Bouterse, har utsatts för CIA-försök till destabilisering och sanktionshot. Putin har passat på att besöka Kuba och efterskänka landets skulder, han har även besökt Argentina och slutit ett avtal om kärnenergi. Det senare är särskilt intressant, då Argentina, Iran, Nigeria, Syrien och Egypten är intresserade av att ansluta sig till BRICS (som då skulle bli ett BRICSIANSE).

Vi ser alltså hur amerikansk utrikespolitik genom sin aggressiva och adventuristiska karaktär har konsekvenser. Flera ledare i det Latinamerika som med en konstruktiv utrikespolitik hade varit en naturlig del av USA:s geopolitiska sfär har vänt sig från landet. Jean Thiriart beskrev på sin tid just Brasilien som ”vårt Sicilien”. Han jämförde då vår tid med kampen mellan Rom och Kartago, då Rom fick ett brohuvud på Sicilien var havsmakten Kartagos dagar räknade. Thiriart ansåg förövrigt även att ett framtida oberoende Europa skulle anamma spanska som officiellt språk, så att det ”would immediately be in the suburbs of Los Angeles and Miami”. Detta kan diskuteras, insikten att ett oberoende Europa har intresse av att Latinamerikas länder frigör sig från USA är däremot given.

– Thiriarts axel Senegal-Brasilien

BRICS-mötet är i varje fall en historisk händelse. Även om etablerad media och etablerad ”vänster” inte längre intresserar sig för vad som sker i den såkallade Andra och Tredje världen betyder det inte att det saknar betydelse. Den hugade läser mer om det här:

Wayne Madsen – Check Mating Washington in its Own Backyard with BRICSIANSE
Fria Tider – Nobelpristagare hyllar alternativ världsbank

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.