Med jämna mellanrum kan det vara på sin plats att kommentera och försöka analysera händelser i samtiden. Man kan då identifiera både oroväckande och hoppingivande tendenser, vad gäller Sverige olyckligtvis främst det förra.

Dan Park och satirens kris

Many, perhaps most, US citizens now seem to believe that to defend just the principle of ”free speech” is to defend a particular individual.
– Joyce Carol Oates

Så har konstnären Dan Park återigen häktats, efter att den utställning han skulle hålla på galleri Rönnquist & Rönnquist knappt hunnit öppna. Det hela är en rättsskandal, och ett uppenbart missbruk av den redan tveksamma paragrafen om ”hets mot folkgrupp”. På så vis har inget förändrats i sak sedan han nyligen dömdes för just sådan hets, om detta har vi redan skrivit i inlägget Kort om domen mot Dan Park.

Vad man kan notera är istället reaktionerna. Oppositionella medier som Dispatch och Fria Tider har skrivit flitigt om rättsövergreppet, men från mer etablerade liberaler och yttrandefrihetsvänner har det med få undantag varit tyst. Sannolikt är det många som i grunden inser att detta är ett rättsövergrepp, men samtidigt inser de flesta att det officiella Sverige numera inte kan skilja mellan försvar av rätten att yttra en åsikt och försvar av åsikten i sig. Och den som misstänks sympatisera med Park kan komma att straffas kännbart av detta officiella ”Sverige”.

Vad man dock kan notera är att hetsen mot Park inte imponerat. Motdemonstranterna var tämligen få, och om man ska tro rapporteringen på Dispatch varken villiga eller kapabla att föra en diskussion. Ett system som bygger på sådana små subkulturella grupper i kombination med en generad tystnad från övriga i den tyckmyckna klassen är inte särskilt livskraftigt. I väntan på att det på allvar krackelerar rekommenderas sanna yttrandefrihetsvänner att stödja Park, exempelvis genom att köpa hans bok. Jag tycker inte att allt Park gjort är roligt eller ens smakfullt, men ett samhälle som inte kan hantera satir är ett samhälle ovärdigt vuxna människor.

Vidare länkar

Parks blogg
Bokbål förlag
Sigge Söderblom – Dan Park – den ende sanne moderne konstnären i Sverige
Fria Tider – Liberal tog ställning för yttrandefrihet

Almedalen som ideologisk freakshow och etablissemangets eftertrupp

…vi kan ha kommit långt i samhällelig upplösning utan att vara medvetna om det.
– Toynbee

Almedalsveckan har avslutats, till en kostnad av minst 60 miljoner för skattebetalarna. Den resa ut i ideologins tassemarker som accentuerades när Feministiskt Initiativ med aktivt stöd från journalistkasten röstades in i Europaparlamentet blev än mer uttalad under veckan. Åsa Romsson angrep ”vita män”, ”vita män” lät sig godvilligt ställas längst bak i vissa sammanhang, et cetera. Klyftan mellan etablissemang och folk är nu att likna vid ett Ginnungagap. Detta leder till försiktiga försök att minimera skadorna av etablissemangets eftertrupper, de som i jämförelse med de mer radikala, men endast i jämförelse med dem, kan beskrivas som konservativa och sansade. Så har flera av SvD:s skribenter kritiserat Almedalens urartning. Ivar Arp skriver att ”utifrån betraktat verkar små grupper ha fått oproportionellt mycket inflytande i förhållande till vad svenska folket faktiskt tycker”, Tove Lifvendahl varnar för svenska antirasisters tendens att inordna människor i kollektiv, Per Gudmundson konstaterar att ”frågeställningar som förr endast återfanns hos haschtomtarna i alternativrörelsen dominerar nu debatten i Almedalen”.

En och annan kan säkert se detta som positivt, men det är tveksamt om det är det. Existensen av ett par vettiga individer i etablissemanget kan liknas vid ett par friska träd i en i övrigt bortom räddning rötskadad skog. Och det svenska etablissemanget är bortom räddning rötskadat. Vi behöver det Robert Steuckers kallar ”a new team”. Det är också tveksamt om Lifvendahl och Gudmundson är särskilt vettiga. Lifvendahls tänkta motsättning mellan individ och kollektiv är en chimär, som missar att fokus på individer kan osynliggöra kollektiv (exempelvis etniska svenskar eller för den delen ”rasifierade kroppar”), medan lagom fokus på kollektiv kan underlätta integration och därmed individualism. Det Gudmundson kallar ”haschtomtar” har också haft en del sunda tankar genom åren.

Vidare länkar

Ivar Arpi – Tyst majoritet bör höras mer
Tove Lifvendahl – Är du man eller människa?
Per Gudmundson – Året då det alternativa blev politisk norm

USA och Europa

Relationen mellan USA och Europa är djupt osund, och skadlig för europeiska intressen. Detta är uppenbart i reaktionerna på inbördeskriget i Ukraina, där vi uppmuntrar en regim med tveksam demokratisk legitimitet att fortsätta ett brutalt krig riktat mot civila i östra Ukraina. Media visar här sin numera sedvanliga amerikavänliga tendens, den som vill veta vad som faktiskt sker i landet måste därför vända sig till alternativ eller utländsk media.

USA:s vana att stödja islamistiska grupper i länder som ska destabiliseras har också lett fram till en kaotisk situation och humanitära katastrofer i Mellanöstern och Nordafrika. Det senaste exemplet på detta är skapandet av ett kalifat med bas i Syrien och Irak. Om detta är i Europas intresse kort- och långsiktigt kan var och en själv fråga sig. Man kan notera att USA och dess allierade Saudiarabien och Israel genom åren effektivt utplånat både arabnationalismen och -socialismen, vilket bland annat gjort att Hamas ersatt PLO.

Samtidigt finns det en del mer positiva tecken i tiden. Tysk opinion och tyskt näringsliv är inte lika positiva till krigspolitiken i Ukraina som landets ledare, och den senaste tiden har landets reducering till amerikansk vasallstat upprepade gånger tagit sig så pinsamt tydliga former att det inte går att förbise. Så har det avslöjats att USA avlyssnar sin ”allierade”, liksom en dubbelagent som spionerat på Tyskland åt USA. Tyskland har även fått erfara att det inte går att hämta hem guldreserven från USA. Vad detta på sikt har för konsekvenser får framtiden utvisa.

Samtidigt ser vi konturerna av ett systemkritiskt motstånd växa fram i själva USA, i det ”Che” kallade ”bestens buk”. Vi såg det i tillströmningen av frivilliga till Clive Bundy under hans konflikt med Bureau of Land Management, vi har nu också sett det i Murrieta där infödda aktivister samlats för att handgripligen hejda bussar med illegala immigranter.

Samtidigt ser vi en försiktig reaktion på USA:s aggressiva politik från Kina, Iran och Ryssland, där man framöver kommer handla mindre med dollar. Synden kanske straffar sig själv när man har en kraftigt övervärderad valuta men envisas med att angripa andra länder.

Vidare läsning

Global Research – Russia Holds “De-Dollarization Meeting”: China, Iran Willing To Drop US Dollar From Bilateral Trade
nsnbc – Mystery about Germany´s Gold in the US Solved
Breitbart om Murrieta

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.