I dagarna har identitetspolitik och ”kulturrasism” varit på tapeten mer än vanligt i den offentliga debatten. Näringslivets tankesmedja, Timbro, har gett ut en bok av journalisten Per Brinkemo. Boken är betitlad Mellan stat och klan, och Brinkemo beskriver där några av skillnaderna mellan svenskt och somaliskt samhälle, skillnader som försvårar integrationen. Han ger också förslag på hur dessa skillnader ska kunna hanteras på ett bättre sätt. Mot detta har en grupp svensk-somalier reagerat genom en debattartikel som fått namnet Rasistiska stereotyper om somalier.
I samma veva har SvD inlett en debattserie om identitet, där inledningsvis Håkan Lindgren vänder sig mot identitetspolitikens essentialism. Enligt honom leder den till apartheid och försvårar emancipation. Han vänder sig både mot den identitetspolitik som finns i delar av vänstern och den han förknippar med SD och de identitära.
Mellan stat och klan
De kommer till ett land med en gammal stat där befolkningen i hög grad känner tillit till det offentliga. De kommer från ett samhälle där individen är inget, kollektivet allt, till ett där individen är fri att välja livsväg, ett samhälle med liberal lagstiftning och där skyldigheter och rättigheter är individuella. Krocken mellan klansamhällets principer och ett liberalt samhälle riskerar i många fall bli häftig.
– Brinkemo
Fallet Brinkemo är intressant som exempel på vad postkolonial teori lätt leder till. Han har under flera år haft nära kontakt med somalier i Sverige, och det är uppenbart att han vill dem väl. Trots detta riktas beskyllningen om rasism och/eller ”kulturrasism” mot honom av människor med anknytning till postkolonial teori. Skärskådar man debattartikeln som riktats mot honom finner man att den är lika rasistisk, grundproblemet är att Brinkemo etniskt tillhör samma Västerland som tidigare koloniserade Afrika och mätte kroppsdelar. Han har kort sagt inte rätt att uttala sig om somalier, för han är inte somalier själv. Detta är kontentan.
Samtidigt visar statistiken att somaliers integration i det svenska samhället är problematisk. Man kan nämna arbetslösheten som ett exempel, somalier tycks här vara den grupp som har högst arbetslöshet. Tar man talet om integration på allvar bör detta leda till en öppen diskussion om vad det kan bero på. Här finns ett flertal förklaringar som inte har med klansamhälle att göra, som ett långvarigt inbördeskrig vilket allvarligt skadat både familje- och utbildningssystemet. Somalia är definitivt ett offer för den amerikanska geopolitiken. När författarna till Rasistiska stereotyper om somalier klagar över att deras problem ”skildras oberoende av geopolitiska händelseförlopp” kan man instämma med dem. Men att rikta beskyllningar om rasism mot meddebattörer är inte någon lösning. Brinkemos förslag på ”Community centers” som ska hjälpa med ”rådgivning, konfliktlösning, familjerådgivning, samhällsinformation, fattigdomsbekämpning, kulturskillnader, krigstrauman, psykiska besvär, språkträning, alfabetisering samt remitteringar till jobbcenter, tolkning, översättning” framstår inte som särskilt rasistiskt.
Sannolikt kan man här snarare identifiera en form av klasskamp. En mycket betydande grupp av somalier i Sverige tillhör det Strindberg skulle ha kallat underklassen. De har högst begränsat ekonomiskt och, i Sverige användbart, kulturellt kapital. Författarna till debattartikeln tillhör i flera fall snarare det Paul Gottfried kallar ”den nya klassen”. Det är studenter och ledare för NGO:s. Om man inte kan avhålla sig från att analysera Brinkemos etnicitet kan man heller inte låta bli att analysera dessa författares klasstillhörighet. Det förefaller också troligt att de under sina studier kommit i kontakt med postkolonial teoribildning. Kort sagt är det tveksamt om det som provocerar dem i Brinkemos beskrivning av somalier som en mer klan- än statsbaserad kultur, också är sådant som är skadligt eller särskilt upprörande för somalier i gemen. För den som själv är på väg att bli en del av det statsbaserade majoritetssamhället kan det däremot vara högst irriterande att en representant för detta påpekar det klanbaserade förflutna. Som Steve Sailer har sagt: political correctness is a war on noticing. Det är möjligt att somalisk kultur historiskt varit mer klanbaserad än svensk, men det är inte okej att uppmärksamma det.
Frågan är naturligtvis om ett sådant ”war on noticing” hjälper majoriteten somalier i Sverige. Om det är som Brinkemo antar, att en del av problemen beror på de kulturella skillnaderna, bör vi vara medvetna om detta när politik utformas för att hjälpa gruppen ifråga. Men om vi antar att alla är likadana och att tal om kulturella skillnader är en form av rasism, försvinner inte problemen.
Artikelförfattarna kräver att ”diskussionen utgår från frågor som rör social och ekonomisk rättvisa” och ”vill ha ärliga samtal om den rasmaktordning som råder på den svenska arbetsmarknaden”. Här framstår de som orealistiska. Studier har visat att diskrimineringen är obetydlig i Sverige, det är heller inte särskilt förvånansvärt att nyanlända och/eller icke läskunniga individer inte får ett välbetalt arbete från dag ett. Det är också en tveksam definition av ”rättvisa” att förvänta sig att den innebär lika inkomst från dag ett. Det finns en betydande risk att många somalier hamnar i en etnosocial underklass, men det är inte konstruktivt att intala människor att det beror på ”islamofobin såväl som afrofobin”. Om så vore fallet är det överhuvudtaget tveksamt om det går att motverka dessa tydligen djupt ingrodda fobier. Det kan då vara läge att söka sig till något annat land, förslagsvis det Somalia som enligt en del bedömare är säkrare idag än på länge. Meningarna går än så länge isär om hur säkert landet är, men för många kan detta vara det mest realistiska sättet att undvika en framtid i en etnosocial underklass.
Håkan Lindgren och identitetspolitiken
Håkan Lindgrens artikel är inte lika intressant som debatten mellan Brinkemo och svensk-somalierna. I hög grad handlar det om repetition av redan söndertuggade teser. Vänsterns vurm för identitetspolitik leder till apartheid och till grupper av lättkränkta människor. Identitetspolitik är reaktionär men betraktas som progressiv. Et cetera. Lindgren kan till en del ha rätt, men det har redan sagts ett otal gånger och då dessutom sagts bättre.
Mer intressant är då att analysera bristerna i hans text. Så talar han om ”identitet” när det är tydligt att det är en mycket specifik form av essentialism han syftar på. Detta blir tydligt när han skriver ”Utbildning? Den är inte till för oss, den ingår inte i vår identitet.” Sådan essentialism förekommer, bland annat när man ifrågasätter behovet av att lära sig andra former av svenska än förortssvenska, men det är inte nödvändigtvis den enda formen av identitet. Tvärtom vimlar historien av grupper som utbildat sig och lyckats, i hög grad på grund av sin identitet och viljan att hjälpa sin grupp. Normala grupper är öppna för en form av kreativ konservatism, där en del förändras och en del förblir som det varit. Kontinuitet snarare än den parodiskt extrema essentialism Lindgren beskriver.
Lindgren gör heller inte en hållbar maktanalys. Man kan identifiera en ansats i talet om att ”identitetspolitiken älskar getton och nyliberalismen producerar dem”. Men längre än så går han inte. Han berör inte att systemets identitetspolitik framförallt vänder sig mot majoriteter, majoriteter tillåts inte bedriva identitetspolitik. Och, i verkligheten, även politik med anspråk på att vara universell angrips gärna för att vara en sådan majoritetens identitetspolitik. Om en politiker kritiserar exempelvis vissa minoriteters lättkränkthet eller särskilt skadliga sedvänjor, kommer det att beskrivas som rasism. Där har vi en gordisk knut inte ens Lindgren kan lösa. Tvärtom knyter han den än hårdare genom sitt tal om att SD minsann är ett uttryck för identitetspolitik, när det i verkligheten rör sig både om detta och om mer universell politik.
Man kan också konstatera att även om något inte sägs öppet så försvinner det inte. Grupper har gemensamma intressen, det kan gälla klasser, men det kan även gälla etniska grupper eller medborgarna i en viss stat. Om Lindgren kallar detta ”identitetspolitik” är det ungefär lika relevant som om han hade sagt ”bu”. Han tycks mena att konflikter mellan identiteter är olösliga, och skriver: ”Den som kritiserar min identitet – så lyder den underförstådda ideologin – har redan börjat planera nästa Förintelse.” Utgår man från den nya högern, med namn som de Benoist och Eichberg, är det dock inte alltid fullt så infantilt. Tvärtom bygger man här på erkännande av grupper, grupper är förövrigt inte en synonym för Lindgrens ”identiteter”. Grupper och konflikter mellan grupper är en realitet, men de är lättare att lösa när man tillåts sätta ord på det. Historiskt har grupper ofta varit fullt kapabla att lösa konflikter utan att utrota varandra.
Sammantaget kan man alltså konstatera att den kritik Lindgren riktar mot annat än de mest infantila formerna av postkolonial identitetsteori är irrelevant. Om SvD kommer fortsätta i samma stuk torde debattserien alltså inte ens intressera de närmast sörjande. Den tillför ingenting, vilket är förutsägbart när man inte ens kan skilja på folket som politiskt subjekt och de projekt som söker splittra folket, utan kallar båda ”identitetspolitik”.
Bakgrund
Per Brinkemo – Integrationspolitik utifrån individerna
Rasistiska stereotyper om somalier
Håkan Lindberg – Reaktionär politik i radikal förpackning
Relaterat
Henning Eichberg – Minoritet och majoritet
Om skribenten: Joakim Andersen
