Aleksander Dugin noterar i Some Suggestions Regarding the Prospects for the Fourth Political Theory in Europe att av de tre politiska teorierna är steget till en fjärde politisk teori svårast att ta från liberalismen. Dugin skriver att för liberalen sker detta när han eller hon ”takes one step further and achieves self-affirmation as the unique and ultimate instance of being” och att det inbegriper en färd till Amerika, till ”the Far West in a search for the mystery of liberalism from the 4PT perspective”. Dugin tar här upp Nietzsche och, genom referensen till radikal solipsism, implicit Stirner. Det är ett mycket intressant resonemang (vi kommer i en inte helt avlägsen framtid att återvända till Stirner på bloggen), men Dugin berör här en numerärt begränsad elit. Det finns ytterligare en potentiell väg till en fjärde politisk teori, vilken kan beskrivas som liberal-populistisk. Den är längre, men kan beröra större grupper. Dess potential antyds bland annat av att flera liberal-populistiska ledare uttrycker sympati för den ryske ledaren Putin, för ett nationernas Europa hellre än ett transnationellt projekt, och för politisk realism hellre än ideologisk verklighetsflykt.
Liberalismens trialektik
A conservative is a liberal mugged by reality.
– Irving Kristol
Liberalismen, och här kan i många fall socialdemokratin inkluderas, har tre aspekter. För det första är det en samling värden. Här ingår sådant som rätt till egendom, yttrandefrihet, och överhuvudtaget individuell frihet. I dess ursprungliga form var detta liberalismens kärna, och liberalism och demokrati betraktades inte som en självklar eller oproblematisk kombination. I modern tid har liberalismen kommit att omfatta demokratin, och genom en utveckling i socialliberal riktning genom bland annat hegelianskt influerade Thomas Hill Green, välfärdsstaten. Detta enligt en inre logik, där frihet som centralt värde ansetts nödvändiggöra någon form av socialliberalism. Denna inre logik leder i vår tid vidare till vad man kan kalla postliberalism, där liberalismen anammat politiskt korrekta aspekter.
Liberalismen är också en ordning, en praktik eller ett nomos. Den tar sig ett bestämt uttryck historiskt, förverkligas på ett visst sätt i en viss historisk situation. Nattväktarstaten och den socialliberala staten är båda djupt präglade av liberala värden, men i olika historiska sammanhang. Denna ordning har en inre logik, vilket bidrar till att den idag på många sätt avviker från liberala värden. Man kan här tala om en realliberalism, med inslag som demokratiskt underskott, ”socialism för de rika” och övervakningsstat. Denna logik kunde liberaler i gemen sällan förutspå och identifiera, på grund av brister i ideologin (särskilt antropologin och förståelsen av det politiska).
Liberalismen har också, och det är nu det börjar bli intressant, ett antal förutsättningar. Detta är det pre-politiska. Så uppstod den i norra Europa, ofta i en individualistiskt anglo-saxisk kultur. Där fanns en viss, kristet och anglo-saxiskt präglad, kultur och ett specifikt socialt kapital i form av tillit mellan människor. Där pågick en ekonomisk och social utveckling, och där fanns vissa sociala grupper vars intressen kunde uttryckas genom liberalism. Man kan här också, likt alltfler forskare, beröra de rent genetiska förutsättningarna för ett liberalt samhälle.
Man kan betrakta detta samband mellan norra Europa och liberalismen som en ren slump, man kan också betrakta det anglo-saxiska, kristna Europa som en förutsättning för liberalismens uppkomst och utveckling. Marxismen inser detta till hälften, med fokus på de sociala förutsättningarna, de mer biokulturellt inriktade sitter inne med den andra hälften med fokus på etniska och biokulturella förutsättningar.
Liberalism bortom liberalismen
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world
– Yeats
När förutsättningarna ändrats har även liberalismen som ordning och som värden påverkats. Så uppstod socialliberalismen för att lösa den sociala frågan, och säkra ordningens bestånd. Man kan betrakta socialliberalismen som ett avsteg från liberala värden, man kan också konstatera att om så inte skett hade det idag inte funnits något liberalt samhälle eftersom det gått under. Detta är delvis hemligheten bakom liberalismens triumf, genom att anamma element av chartism, nationalism och socialism har den samtidigt kunnat inlemma dessa ideologier i en liberal hegemoni.
I vår tid förändras dessa förutsättningar i mycket snabb takt, delvis under tryck från post- och realliberala värden. På samma sätt som liberalismens utveckling till socialliberalism kunde presenteras som en logisk följd av fokus på individ och frihet, kunde liberalismen anamma först medborgarrättsrörelsen i USA och därefter mycket av det som i USA kallas ”liberalism” och i Europa kulturmarxism och politisk korrekthet. Detta är inget historiskt nytt, liberalismen har tidigare anammat allmän rösträtt, nationalstaten och välfärdsstaten med gynnsamt resultat och fortsatt hegemoni som följd.
Vad som idag sker är att utvecklingen går snabbare, är mer omfattande och mer djupgående. Förutsättningarna för liberalismen påverkas negativt, det prepolitiska blir föremål för politisk manipulation. Man kan här nämna ett antal exempel.
Bland liberalismens antropologiska förutsättningar finner vi i grunden den borgerliga individen. Denna är en rationell aktör, men han eller hon har även rötter i ett förmodernt Europa med dess bildning och värden. När Green skulle beskriva det goda var det exempelvis självklart för honom att det var något mer än ren hedonism. I bakgrunden finns här kristendomen och än äldre europeiska traditioner och normer som en given förutsättning. Välfärdsstatens historiska funktion var att inkludera även de proletariserade massorna i dessa traditioner och normer.
Men när välfärdsstaten passerat en viss gräns slår den över i sin motsats, och en antropologisk kris blir resultatet. Inlärd hjälplöshet och uppgivenhet, hedonism, familjens kris, dysgeniska tendenser, röstande baserat på ressentiment, et cetera. Detta är följder både av välfärdsstaten som sådan, av den kulturella kris som accentueras 1968, och av den ekonomiska kris som välfärdsstaten bidrar till. Man kan också beskriva det som att liberalismen inte erkänner sina pre-politiska förutsättningar, från gemenskaper som familj och nation till det normsystem som kristendomen erbjuder, liberalismen som ideologi abstraherar dem och exploaterar dem sålunda. Kort sagt ett exempel på externalisering av kulturella och sociala kostnader, vilket tär på nödvändigt socialt och kulturellt kapital.
Bland liberalismens kulturella förutsättningar finner vi också den europeiska biokulturen. Liberalismen har uppstått i Europa, normalt i etniskt homogena samhällen. Dess värden är logiska mot bakgrund av europeisk idéhistoria, och förutsätter bland annat kristendomen. Den höga grad av individualism och socialt kapital i form av tillit liberalismen förutsätter för att fungera är också en följd av europeisk biokultur och homogenitet.
Postliberal idéutveckling leder dock till ett fokus på individens rätt att röra sig fritt över gränser och det inslag av en abstrakt individ som ett oskrivet blad som finns latent i liberalismen betonas. Resultatet är dels att gränser betraktas som omoraliska och att skillnader mellan människor, genetiska och kulturella, ignoreras. Massinvandring blir följden. Detta innebär återigen en förändring av det prepolitiska. Alltfler liberaler frågar sig om liberalismen som praxis kan överleva i en situation där växande delar av befolkningen kommer från klanbaserade och/eller islamiska samhällen, och där homogenitet ersätts av flera etniska grupper. Är yttrandefrihet exempelvis förenligt med social fred mellan dessa grupper?
Liberalismen har präglats av en omfattande frihet för individen. Denna undermineras idag från två håll. Dels innebär postliberal idéutveckling att individens rätt att slippa bli kränkt eller diskriminerad prioriteras framför arbetsivares och andra medborgares rätt till yttrandefrihet och att själva välja sina anställda. Dels växer det fram en ”realliberal” övervakningsapparat med inslag som FRA och NSA.
Yttrandefriheten slår också över i sin motsats, när journalisterna kommer att bilda ett skrå och media talar med en röst. Familjen, den institution som formar den nya generationen, hamnar i kris som följd både av kulturella och ekonomiska faktorer, och av välfärdsstatens funktion som potentiell familjeförsörjare. Friheten, traditionellt ett centralt värde i Europa, omtolkas till friheten att konsumera. Staten växer till en omfattning som gör den ineffektiv och lierar sig med diverse intressegrupper, ofta ekonomiska sådana. Tillväxt och full sysselsättning riskeras, trots att löftet om tillväxt är en av liberalismens förutsättningar. Nationalstaten betraktas av transnationella eliter och av postliberaler som föråldrad.
Listan kan göras längre, kontentan är i varje fall att postliberal idéutveckling och realliberala elitintressen tenderar att politisera det prepolitiska och underminera den liberala ordningens förutsättningar. Man kan här nämna konflikten mellan liberalism som ordning och liberalism som värden. Det har uppstått ett antal grupper och eliter som styr den liberala ordningen, inom både media, det militär-industriella komplexet, EU-byråkratin och storkapitalet, och dessa vänder sig nu mot liberala värden genom bland annat övervakningssamhälle och inskränkningar i fri debatt.
Liberala reaktioner
We must uncap our pens; we must speak words of truth. We are facing a determined enemy who is striving through all means to destroy the West and snuff out our traditions of free thought, free speech, and freedom of religion. Make no mistake: if we fail, we will be enslaved.
– Geert Wilders
En utveckling som är så snabb, så negativ och så omfattande, en utveckling som så tydligt bryter med liberala värden och hotar förutsättningarna för liberal praktik, leder naturligt till en reaktion. Arketypen för denna reaktion är den holländske politikern Geert Wilders, man kan också nämna äldre uttryck för liberalt motstånd mot högskattestaten som danske Mogens Glistrup och norska Fremskrittspartiet (dessa kom också senare att anamma kritik mot invandring och islam).
Man kan i huvudsak identifiera tre former av liberal reaktion. Den första är den som representeras av just Wilders och hans PVV. Företrädarna bedömer att massiv invandring, i synnerhet av muslimer, är ett hot mot ett liberalt samhälle. Wilders beskriver islam som en ideologi snarare än en religion, en expansiv och illiberal ideologi. Han bedömer därför att en snabbt växande andel muslimer i Nederländerna är ett hot mot den liberala ordningen som sådan, och de goda inslag i form av frihet för individer och minoriteter han förknippar den med.
Wilders är på så vis medveten om liberalismens prepolitiska förutsättningar, och talar både om ”Väst” och om de ”kristna, judiska och humanistiska” grunderna för Nederländerna. PVV är därför motståndare till massinvandring. Här påminner de om UKIP, ett mindre tydligt uttryck för den liberala reaktionen. UKIP fokuserar på följderna av massinvandring mer generellt, och har inte fokus på islam.
PVV och UKIP delar däremot synen på eurokratin och det hot mot nationalstaten och nationellt självbestämmande den utgör. De delar också motståndet mot högskattestaten. På så vis representerar de en historisk liberalism som motsätter sig den växande staten och dess överförande av makt från medborgare till byråkrater, särskilt då transnationella och postliberala byråkrater.
Den andra formen av liberal reaktion fokuserar på den framväxande övervakningsstaten. Den är i högre grad påverkad av postliberala sentiment än Wilders o co, och representeras av Piratpartier, Kim Dotcom och liknande.
Den tredje formen av liberal reaktion fokuserar på välfärds- och högskattestaten. I Tyskland ser vi hur bland annat Thilo Sarrazin, Sloterdijk och Pirincci på olika vis analyserar den, det är ett återkommande inslag hos UKIP och PVV. Det tycks också som om den polske politikern Janusz Korwin-Mikke, vars Kongres Nowej Prawicy gjorde ett bra Europaval, representerar denna strömning. Korwin-Mikke tycks rentav stå nära en äldre generation av ”extreme conservative arch-liberals” som von Kuehnelt-Leddihn, och har försvarat både monarkin och Krims anslutning till Ryssland.
Dessa tre tendenser försvarar förutsättningarna för den liberala ordningen, och har genomskådat olika aspekter av den post- och realliberala ordning vi lever i. Både Wilders och Pirincci inser kopplingen mellan Europa och liberala friheter, Sarrazin är socialdemokrat men har ändå tagit upp de genetiska förutsättningarna för en liberal ekonomi. Ateisten Wilders beskriver kristna och judar som sina naturliga allierade. Alla de tre tendenserna analyserar olika aspekter av den transnationella makteliten. I flera fall kan man också identifiera en förmåga till politisk realism, vilket är den i mina ögon enskilt starkaste och mest lovande sidan av det hela. När Wilders analyserar situationen och finner att friheten i Nederländerna hotas av invandringen och islam, lämnar han en värld av ideologi, media, simulacra, groupthink och retorik och ser verkligheten med egna ögon. Han kan ha fel, men han återvänder till det politiska från det rent ideologiska, politiken som hantverk, vilket i vår tid är ett friskhetstecken.
Postliberal förvirring och liberalismen som tvångströja
The Koran is a fascist book which incites violence. That is why this book, just like Mein Kampf, must be banned.
– Geert Wilders
Samtidigt präglas dessa tendenser av liberalismens och postliberalismens begränsningar. Piratpartiet talar på sina valaffischer om ”omtänksamhet istället för misstänksamhet”, och anammar på så vis postliberala sentiment och retorik. Wilders försvarar yttrandefrihet men vill förbjuda Koranen och Mein Kampf. Omsorgen om de sexuella minoriteterna gör det svårt att bemöta de postliberala ideologier som gör anspråk på att företräda dem. Rågången mot de ”extrema” blir en fixering, där man ofta accepterar den mediala beskrivningen (Wilders starka sionism blir däremot mindre av en geopolitisk belastning i takt med att alliansen mellan USA och Israel avvecklas). Et cetera. Dessa tendenser, inklusive Wilders och UKIP, dras alltså inte bara med liberalismens brister utan har även påverkats av postliberalismen.
Detta påminner oss om liberalismens janusansikte. Å ena sidan för den vidare ett europeiskt arv, och utgör ett skydd mot sämre former av antropologi och sociologi. Å andra sidan är den själv en sämre form, och utgår från en abstrakt individ. Liberalismen erkänner inte sina förutsättningar, och försvarar dem därför heller inte. Det man kan hoppas på är därför att den tendens till insikt i förutsättningarna och politisk realism som uttryckts av bland annat Wilders, vidareutvecklas. Det handlar då om en återupptäckt av Dasein, av identitet och av det autentiska. Om samtidigt den antiliberala högern i Europa rör sig i riktning bort från en del av sina mer problematiska sidor, finns här god potential för framtiden, vilket samarbetet mellan Wilders och Le Pen låter antyda. I motståndet mot globalisterna och deras lokala eurokrater finns också potential för geopolitiska insikter. Hos det politiska subjekt som skapas även av liberal-populister, ”vanligt folk” eller ”vi holländare”, finns en potential även när detta inte explicit uppmuntras att identifiera sig närmare. Vi lever kort sagt i spännande tider, och det är idag inte omöjligt ens för en liberal att anamma aspekter av den fjärde politiska teorin.
Relaterat
Efter liberalismen – den terapeutiska staten
de Jouvenel och redistributionismen
Tino Sanandaji och den nya realismen
Expo, makten och de nya konfliktlinjerna
Dugin – Some Suggestions Regarding the Prospects for the Fourth Political Theory in Europe
Om skribenten: Joakim Andersen
