Den senaste tiden har det på Motpol förts en diskussion kring politisk korrekthet, bland annat kring fenomenets koppling till högern respektive vänstern. Diskussionen är intressant, och kan även bidra till en analys av det samhälle vi lever i. Även om jag instämmer med det mesta som redan skrivits kommer dagens inlägg därför att bli en samling reflektioner kring den politiska korrekthetens ursprung och funktioner.
Kort definition
Political correctness is a war on noticing.
– Steve Sailer
Fenomenet politisk korrekthet kan beskrivas som en världsbild och en praktik, eller med Foucaults terminologi som en diskurs. Världsbilden präglas av indelning av mänskligheten i grupper, där vissa antas vara priviligierade och andra förtryckta (vita och icke-vita, män och kvinnor, et cetera). Detta förtryck uttrycks också genom språket, och ett viktigt mål är därför att avskaffa ett gammalt, förtryckande, språk och ersätta det med ett nytt, emanciperande språk (vissa ord måste därför försvinna). Den form av politisk korrekthet som når allmänheten fokuserar på språklig praktik, på stötande och sårande ord, snarare än på den bakomliggande världsbilden, en världsbild som i hög grad utvecklas i den akademiska världen (bland annat inom feministiska och postkoloniala miljöer). Man kan notera att den allmänhet som skulle betrakta den bakomliggande världsbilden, ideologin bakom politisk korrekthet, som kraftigt avvikande på så vis kan fås att medverka i en serie konkreta kampanjer (antingen aktivt eller passivt, normalt det senare). Många svenskar förstår logiken bakom att man inte kallar romer för zigenare eller mörkhyade för negrer om det sårar dem, betydligt färre är beredda att betrakta sig själva som förtryckare eller att se det som omöjligt för dem att ens förstå en rom eller en mörkhyad person på grund av att de senare är ”rasifierade kroppar”.
Är då denna diskurs höger eller vänster? Enligt Julius Evola och andra traditionalister är snart sagt alla politiska och ideologiska innovationer efter 1789 brott med den sanna högern, och därmed vänster (nyliberalen är då också vänster, i grunden en rimlig kategorisering). I dagligt tal har de flesta av oss dock en definition av begreppen som vi här kan utgå från. De flesta betraktar Vänsterpartiet som vänster och Moderaterna som höger. Det är en problematisk dikotomi, då den får oss att missa de stora likheterna mellan dessa partier vad gäller till exempel nationell suveränitet, men för stunden utgår vi från den.
Vänster och kulturmarxism
…nothing is more foreign to a decent spirit than the murky and sinister world of the ”politically correct”.
– Michéa
Idéhistoriskt är kopplingen mellan politisk korrekthet och vänstern stark (ordet uppstod i den nya vänstern under mitten av 1900-talet, men användes då ironiskt). Mellan marxismen och mer samtida fenomen som post-strukturalism, postkolonial teori och Frankfurtskolan löper en röd tråd inte minst vad gäller personer. Världsbilden är också snarlik, med sitt fokus på konflikter mellan grupper, hierarkier och skillnader som uttryck för förtryck, negativ syn på det förflutna, och ett utopiskt mål. Man kan också identifiera likheter i mentaliteten, bland annat vad gäller övertygelsen om att man tillhör den svagare parten även i situationer där man inte gör det.
Samtidigt är kopplingen mellan vänstern och den politiska korrektheten beroende av hur man definierar vänstern. Frank Baude, grundare av dagens Kommunistiska Partiet, bröt nyligen med partiet eftersom det utvecklats åt fel håll. Han beskriver i sitt utträdesbrev tydligt feminismen som en småborgerlig avvikelse som ”kommer följas av fler”. Här anar man en grundläggande skillnad mellan den proletära världsåskådningen och den politiskt korrekta. Så har också fokus på klass och en grundläggande socio-ekonomisk revolution gått förlorat inom den politiskt korrekta ideologin, annat än av nostalgiska skäl.
De som under tidigt 1900-tal sådde fröna till det som skulle komma att bli politisk korrekthet var främmande fåglar i arbetarrörelsen. De var intellektuella, och sågs i många fall med misstänksamhet av de franska, tyska och italienska kommunistpartierna. Deras fokus var också ett annat än det proletära, och de kom att koppla sina egna intresseområden till det klasslösa samhället, bland annat de sexuella och psykedeliska revolutionerna.
Alain Soral har analyserat en klasskamp inom socialismen mellan 1830 och 1914, där ett nationellt småborgerskap, med namn som Proudhon och Sorel, stod mot medelklassocialister som Marx och Lasalle. Denna klasskamp tycks ha följts av ännu en, där kommunismen anammades av företrädare för det som på sikt skulle bli en ny medelklass (Paul Gottfrieds nya klass). Men mer om politisk korrekthet som vapen i klasskampen nedan.
Det kapitalistiska världssystemet
Vi har identifierat den politiska korrekthetens idéhistoriska rötter i en brett definierad vänster. Samtidigt kan man notera att denna vänster inte kontrollerar det kapitalistiska världssystemet. Relationen mellan de politiskt korrekta och systemet är en annan. Politisk korrekthet fyller ett antal funktioner för systemet, vilket gör att de politiskt korrekta tolereras och understöds. Om de inte fyllt sådana funktioner är det troligt att de istället marginaliserats.
Det kapitalistiska världssystemet har idag nått en hög grad av utveckling enligt sin egen logik, och behöver inte längre samexistera med äldre former som slaveri, starka nationalstater eller segregation. Tvärtom är löneslaven billigare än kedjeslaven, och ett segregerat samhälle kan dels leda till gruppkonflikter, dels mobilisera intern solidaritet i den dominerande gruppen riktad mot systemets intressen. Så har Noam Chomsky beskrivit kapitalismen som ”anti-rasistisk eftersom den är antimänsklig”:
Capitalism basically wants people to be interchangable cogs, and differences among them, such as on the basis of race, usually are not functional. I mean, they may be functional for a period, like if you want a super exploited workforce or something, but those situations are kind of anomalous. Over the long term, you can expect capitalism to be anti-racist — just because its anti-human. And race is in fact a human characterstic — there’s no reason why it should be a negative characteristic, but it is a human characteristic. So therefore identifications based on race interfere with the basic ideal that people should be available just as consumers and producers, interchangable cogs who will purchase all the junk that’s produced — that’s their ultimate function, and any other properties they might have are kind of irrelevent, and usually a nuisance.
Att systemet idag samtidigt bygger på människans dubbla roller, producent och konsument, för oss vidare till en annan aspekt av det hela. Pasolini beskrev systemet som konsumism, och i den mån det samhälleliga varat bestämmer medvetandet torde detta ha följder. När vi konsumerar finns det inga andra skillnader än de ekonomiska, konsumismen är i sin rena form svår att förena med exempelvis rasideologier.
Man kan också notera att systemet har ett intresse av att integrera nya grupper och av social fred. Systemet kan inte längre presenteras som partikulärt europeiskt, utan måste framstå som attraktivt och öppet även för andra grupper. Mångkulturalism blir på så vis ett instrument för social kontroll, om detta har Hakim Bey skrivit.
Sammantaget finner vi att det kapitalistiska världssystemet har ett reellt intresse av politisk korrekthet. Målet är den ”utbytbara del” Chomsky talar om, Pasolinis konsument. Samtidigt krävs det social fred i samhället där flera grupper ska samexistera, och då måste dialogen mellan dessa grupper vara kontrollerad uppifrån. Man kan här också notera att när det gäller stora grupper, majoriteter, kan kollektivt politiskt handlande och kollektiva identiteter leda till att de utmanar världssystemet, exempelvis genom ekonomisk nationalism. Att de talar om sig själva som en grupp, eller om sina legitima intressen, måste därför undvikas.
Här fyller politisk korrekthet en uppenbar funktion. Snarare än att skapa ett samhällsklimat där minoriteter slipper bli sårade av förtryckande ord är deras funktion att skapa ett samtalsklimat ogynnsamt för utmaningar mot systemet. Man kunde ha föreställt sig andra grupper som fyllt denna funktion, men historiskt var de mest lämpade. De var dels många nog, dels intoleranta nog. Här finns ett potentiellt problem, politisk korrekthet har sin egen logik och blir ständigt mer extrem. Intoleransen blir då oftare synlig, och den intellektuella förmågan sjunker samtidigt. Men hittills finns inga alternativ till dessa ideologins vakthundar.
Den nya klassen
Vi har redan antytt att de politiskt korrekta inte är ett proletärt fenomen, och att de har en underordnad relation till kapitalet. Det rör sig om den ”nya klass” som studerats av bland annat Paul Gottfried. Den har uppstått som följd av att staten vuxit explosionsartat, och tagit på sig historiskt nya uppgifter. Så har en ”managerial state” blivit en ”therapeutical state”, för att använda Gottfrieds termer. Staten, inklusive näraliggande delar av ”näringslivet” såsom media, har anställt stora mängder människor under denna process, människor med en akademisk utbildning och varierande mängder mikromakt.
Detta är en klass som kollektivt har betydande makt men som individuellt präglas av osäkerhet både vad gäller ekonomi och status. Den behöver statusmarkörer och gränser mot andra grupper, och här spelar politisk korrekthet en viktig roll. Kunskap om denna diskurs regler är det som skiljer den nya klassen från de grupper som den internt ibland beskriver som ”white trash” och ”bönder”.
Samtidigt finns det aspekter av reell klasskamp här, den nya klassen har exempelvis intresse av en invandringspolitik som ger dem tillgång till billiga tjänster. En sådan invandringspolitik skadar enligt professor Borjas låginkomsttagarna i deras samhällen, oavsett var dessa ursprungligen kommer från. Men politisk korrekthet som diskurs gör det svårt, eller omöjligt, för dessa att uttrycka sina intressen utan att stämplas som hatiska.
Vanligt folk och vanligt hyfs
Om politisk korrekthet är ett fenomen som uppstått i den nya klassen, av nostalgiska skäl fortfarande beskrivs som en vänsterideologi, och tolereras av det globala kapitalet eftersom det fyller vissa funktioner, bör man dock inte missa den andra förutsättningen för dess existens. Detta är det Orwell beskrev som common decency, folklig anständighet. Detta hör till det sociala snarare än det politiska. Människor i gemen har svårt att se värdet av att såra exempelvis muslimer, vilket gör att de inte aktivt motarbetar de konkreta uttrycken för politisk korrekthet. Samtidigt är de ofta omedvetna om den bakomliggande världsbilden.
Detta gör att man kan identifiera ett antal svaga punkter i den politiska korrektheten. Man kan fokusera på att det rör sig om ett brott med den äldre, klassbaserade, vänstern. Den nya klassen har i hög grad tagit över äldre organisationer, trots att den har sina egna intressen, delvis skilda från arbetarklassens. Ett sådant fokus kan påminna om Baudes, eller andra alternativa socialister som Soral och Preve. Här kan man inte minst fokusera på hur deras diskurs missgynnar reellt existerande minoriteter. Skulle exempelvis romernas situation i Östeuropa vara lika allvarlig om dessa länder tilläts föra en politik präglad av ekonomisk nationalism?
Man kan också fokusera på den latenta konflikten mellan den nya klassen och det globala kapitalet. På sikt kommer även den nya klassen, en del av medelklassen, att offras. Men den diskurs den för sig med gör det svårt för den att identifiera och möta detta hot. Man kan också fokusera på den inbyggda motsättningen, där en klass med en självbild som intellektuell och kritisk anammat en alltmer intolerant och livlös ideologi. De mer intelligenta och nyfikna medlemmarna av den nya klassen har ofta redan insett detta.
Avslutningsvis bör man skilja mellan vanlig anständighet i språket, och det betydligt mer specifika politiskt korrekta. Överhuvudtaget bör ”rasifierade kroppar” och liknande uppmuntras att dela med sig av sin världsbild till den breda allmänheten, så att även den inser skillnaden. Fokus bör ligga på de områden där politisk korrekthet avviker från ”common decency”, exempelvis de återkommande och oproportionella häxjakterna, snarare än de områden där de överlappar.
Vidare läsning
Joakim Fredriksson – Är politisk korrekthet vänster eller höger?
Elgar Mazepa – Politisk korrekthet och Post-Americana
Relaterat
Alain Soral – Class struggle within socialism (1830-1914)
Pasolini och konsumismen
Hakim Bey och mångkulturalismen
Jean-Claude Michéa – The Realm of Lesser Evil
Om skribenten: Joakim Andersen
