Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergi (1894-1972) var en österrikisk greve och en av den Europeiska Unionens andliga fäder. Han grundade rörelsen Pan-Europeiska unionen efter Första världskriget, den katastrof han beskrev som ett inbördeskrig mellan européer, och knöt kontakt med många europeiska politiker och intellektuella för att få till stånd ett enat Europa. Bland dessa kontakter kan nämnas Einstein, Thomas Mann, Mussolini, Otto von Habsburg, de Gaulle, Briand och Adenauer. Idag kan Pan-Europeiska unionen beskrivas som en tämligen konservativ rörelse, som bland annat står tyska CSU nära. Coudenhove-Kalergi föreslog Beethovens Till glädjen som Europas nationalsång, och sedan 1972 används den också som sådan av Europarådet. Han föreslog som pan-europeisk symbol ett ”solkors”, ett rött kors på en gyllene sol, mot bakgrund av den kristna korstågstid då Europa hade ”en tro, en gud, en påve, ett höviskt ideal och ett lärdomsspråk”.
För de flesta torde Coudenhove-Kalergi idag vara så gott som okänd. Läser man istället om honom på det systemkritiska internet återkommer ett antal citat där han beskriver judar som ett herrefolk och den framtida europén som en europeisk-negroid blandras. Detta används i sammanhanget för att beskriva EU som ett projekt med en hemlig anti-europeisk agenda. Det fångar en del av världsbilden hos de människor som grundat och utvecklat EU-projektet, samtidigt är det tveksamt hur starkt Coudenhove-Kalergis inflytande varit. Man kan också identifiera ett flertal inslag i hans världsbild som är mycket obekväma för en politiskt korrekt sensibilitet. Överhuvudtaget framstår hans världsbild som en bitvis intressant, bitvis märklig, och överlag originell, syntes av olika inslag med rötter främst i upplysningen och romantiken men i viss mån också i ett mer traditionellt Europa.
Människan mot naturen
Tekniken är den europeiska andens barn.
– Coudenhove-Kalergi
Greven utvecklar en närmast historiematerialistisk syn på historien, där klimat och befolkning spelar centrala roller. De första människorna levde i en paradisisk miljö, naturen var god och människorna var få. Men när människorna blivit fler har staten och arbetet gjort sin olycksbådande entré, samtidigt som man tvingats emigrera till bistrare regioner. Överhuvudtaget finns det hos greven en affinitet med Sartres klassiska synsätt, ”hell is other people”, samhället med dess arbetstvång, mängder av grannar och statliga regelverk är ett avsteg från människans fria och naturliga artväsen.
Europas symbol är inte den vise, inte den helige, inte martyren – utan hjälten, kämpen, segraren, befriaren.
– Coudenhove-Kalergi
Den bistraste regionen är norra Europa, och den nordiska vintern har format nordeuropéerna att bli aktiva och heroiska. Detta i jämförelse med de passiva och harmoniska sydlänningarna. Det naturliga urvalet har i Europa enligt Coudenhove-Kalergi utrotat de svaga och passiva, och gett upphov till en dådkraftig ras som gång på gång erövrat sydlanden (och sedan tappat sin skärpa så att en ny erövring kunnat äga rum). Enligt greven har det hårda klimatet i Norden gett upphov till lösningar i form av teknik, medan lösningen på Asiens överbefolkning snarare varit etik/sociala religioner. Man kan notera att Coudenhove-Kalergis materialism här, med spelet mellan klimat och människa, påminner en del om moderna och tämligen illa sedda teorier kring sådant som nordbornas höga IQ och samtidigt altruistiska och individualistiska drag.
Hedendom och kristendom
Christentum will Tiger zu Katzen zähmen – Heidentum Katzen zu Tigern steigern.
– Coudenhove-Kalergi
Greven arbetar med ett flertal dikotomier, bland dessa hedniskt och kristet. Det ursprungliga Europa var enligt Coudenhove-Kalergi hedniskt, och hedendomen har som världsbild och livssyn fortlevt i form av bland annat riddartiden, kolonialismen, tekniken och militarismen. Hedniska ideal är dådkraft, tapperhet, frihet, ära; kristna ideal är kärlek, medlidande, självförnekelse. Den främsta moderna kristna är Tolstoj, den moderna hedniska filosofen är Nietzsche, enligt greven. För hedningen är en sann religion tro på naturen, kraften och ödet. Man kan notera ett fokus på religionens exoteriska sida här, religionen som social etik, snarare än dess esoteriska sida. Coudenhove-Kalergi är således inte någon traditionalist i Guenons efterföljd. Dikotomin har ändå sitt värde.
Han knyter detta till sin materialistiska historiesyn, och menar att den hedniska individualismen försvåras ju fler människor som lever i ett samhälle. Detta gäller inte minst i de stora städerna, vilka han beskriver som kristendomens och socialismens naturliga domäner. Han betonar kristendomens judiska rötter, den är en ”regenererad judendom” och sant kristna är ”valjudar”. Detta på grund av dess koppling mellan etik och politik, en koppling med rötter just i judendomen. Det förklarar också att så många judar historiskt verkat för socialism och pacifism, med dessa ideologiers judisk-kristna rötter har de naturligt tilltalats av dem.
Land och stad
Stads- och landsbygdsmänniskor känner inte varandra.
– Coudenhove-Kalergi
Nära knuten till, men inte alldeles överlappande, dikotomin hedniskt och kristet är för greven motsatsparet land och stad. Landbygden är konkret, organisk och irrationell, medan staden är rationalistisk, skeptisk, utan religion. Så behövs på landsbygden inte mycken konst skapad av människor, då naturen är så nära med sin skönhet. Likaså är socialismen en naturlig religion för stadens rotlösa och skeptiska massor. Lantbon lever i symbios med naturen, stadsbon med samhället och maskinen. Coudenhove-Kalergi knyter detta till en egen raslära, där landsbygden präglas av likhet och staden av blandning. Själv av blandad japansk och europeisk börd beskriver han respektive typers starka och svaga sidor.
Det rör sig om två väsensskilda människotyper, och de förstår i grunden inte varandra. Så står den röda mot den gröna internationalen, socialismen mot reaktionen. De båda människotyperna har gett upphov till två olika adelstyper. På landet uppstår viljes- och blodsadeln, junkern, med karaktär och mindre intellekt (och grand-seigneuren som högsta representant). I staden uppstår ande- och hjärnadeln, literaten, med intellekt men mindre karaktär (och geniet som högsta typ).
Greven diskuterar mycket släktskapet mellan dessa adelstyper, och det faktum att de är otillräckliga. Den sanna adeln har både karaktär och intellekt, han nämner här bland annat Caesar och Goethe som exempel.
Coudenhove-Kalergi menar att miljön formar människan. Han menar också att framtiden kommer präglas av blandning mellan typer, och att framtidens europé kommer vara en europeisk-afrikansk blandning (förutsättningen för detta är att hans europeiska union i praktiken är ett Eurafrika, med ett koloniserat Afrika). Man kan notera att Coudenhove-Kalergi i sin beskrivning av den rotlösa storstadens människomassor som förutsättning för kristendom och socialism återknyter till både konservativa och antisemitiska föreställningar, men att han i sin värdering av detta bryter med dem.
Elitteori
Adel beror på kroppslig, själslig, andlig skönhet, skönhet på fulländad harmoni och stegrad vitalitet.
– Coudenhove-Kalergi
Coudenhove-Kalergi skrev under en tid då bland annat Michels, Veiblen och Pareto utvecklade elitteorier. Dessa kan beskrivas som företrädare för en realistisk sociologi och en alternativ modernitet, vilken inte gavs möjlighet att på allvar prägla akademin.
Coudenhove-Kalergi verkar i hög grad inom denna realistiska sociologis domäner, och utvecklar en elitteori frikopplad från det sakrala (vi rör oss med Tage Lindboms terminologi här i Människoriket). Han beskriver de båda adelstyperna, blodsadel och andlig adel, som ofullständiga. Blodsadeln har i hög grad korrumperats av hovet, har degenererat genom att avlägsnas från det herresäte där varje ädling var en egen furste (processen från aristokrati till monarki som även de Boullainvilliers, de Jouvenel och Hoppe beskriver). Samtidigt finns där fortfarande värdefull potential.
Marx ist der Prophet des Morgen – Nietzsche der Prophet des Übermorgen.
– Coudenhove-Kalergi
Greven intresserar sig mer för den nya adeln, vilken han knyter till Europas judar. Hans far bekämpade antisemitism i olika former, och den yngre Coudenhove-Kalergi för vidare hans arv. Hans respekt för judarna bottnar både i hans analys av släktskapet mellan judendom, kristendom och socialism, och i hans rasteorier. Flera tidiga rasteoretiker betraktade under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal judarna som en högtstående ras, bland annat men inte bara judiska forskare, och Coudenhove-Kalergi ansluter sig till dem. Judeförföljelserna har utövat samma naturliga urval som det nordiska klimatet, endast de mest intelligenta har överlevt. Han skriver att som folk har judarna upplevt den ”eviga kamp som förs av kvantiteten mot kvaliteten, av mindervärdiga majoriteter mot minoriteter med högre värde”.
Judar återfinns därför som ledare både inom kapitalism och journalism, som literater, socialister och pacifister. Coudenhove-Kalergi menar samtidigt att judar både finns i den sanna hjärnadeln och i den korrupta, i kakistokratin (vilket underlättar antisemiternas argument).
Greven återfinner många judar i den yttersta vänstern och många gamla adliga ätter i den yttersta högern, och intresserar sig för hur dessa kan förenas. Så diskuterar han bland annat likheterna mellan Ludendorff och Lenin. Man kan notera att han i sin skildring av framtiden återigen uttrycker eugeniska teorier. För de mindervärdiga kommer framtiden präglas av ”fri kärlek”, för de överlägsna av ”fria äktenskap”.
Demokratiskt interregnum
Idag är demokratin en fasad för plutokratin.
– Coudenhove-Kalergi
Det är för Coudenhove-Kalergi viktigt att hitta och forma en ny elit, då demokratin är ett interregnum mellan två aristokratiska epoker (den feodala svärdsadeln och den sociala aristokratin). Samtiden betecknar sig själv som demokratisk, men är i själva verket en plutokrati, behärskad av penningens pseudo-aristokrati. Greven beskriver denna pseudo-aristokratis medlemmar som dugliga i egoism snarare än altruism, materialistiska snarare än idealistiska. De saknar fullständigt kultur och tradition. Samtidigt lever den sanna aristokratin ofta i armod.
Coudenhoves elitistiska sociologi uttrycks när han skriver att anledningen till att samhället är demokratiskt inte är att folket inte vill ha någon adel, utan att de inte kan hitta någon.
Teknik och pacifism
Pacifisterna glömmer att en varg är starkare än tusen får.
– Coudenhove-Kalergi
Vad gäller framtiden beskrivs den av Coudenhove-Kalergi som heroisk och pacifistisk. Den är heroisk genom att tekniken spelar en central roll, och tekniken kan betecknas som en kamp med fredliga medel. I likhet med Jünger fokuserar han på ”der Arbeiter” som gestalt, tekniken är den nya tidens sfär för hjältemod och arbetaren är den praktiska idealisten. Så även uppfinnaren.
Arbetets etik knyter an till kampens ridderliga etik, båda är manliga och nordiska.
– Coudenhove-Kalergi
Intressant är att greven fokuserar på teknikens och den dynamiska världsbildens ”manligt-europeiska” karaktär. Här finns Nietzsche som en naturlig del, liksom kvinnans emancipation som ett led i världens ”förmanligande”. Även avkoloniseringen skildras av greven som denna manligt-europeiska världsbilds seger. Asien blir fritt, fritt att imitera Europa. Kvinnan blir fri, fri att ägna sig åt manliga yrken och sysslor.
Tekniken är en lösning på den sociala frågan ”utifrån”, etiken är en lösning ”inifrån”. Förbunden med etiken är Coudenhove-Kalergis pacifism. Han betraktar kriget som dumt och otidsenligt, och har upplevt Första världskriget. Samtidigt kritiserar han ”den gamla pacifismen”, och förespråkar en ny pacifism. Där den gamla pacifismen dominerades av svärmare, vill han se en pacifism dominerad av politiska realister. För att uppnå fred i Europa krävs då ett pan-europeiskt skyddsfördrag, en garantipakt, tullförbund och skydd för minoriteter.
Vad gäller Europas geopolitiska situation betonar Coudenhove-Kalergi Sovjets ”Drang nach Westen”, viljan att expandera västerut. Han vill säkra Europas gränser genom ett försvarsfördrag, men också genom ekonomiskt samarbete med den östra grannen och bättre förhållanden för arbetare i Europa. Han räknar inte Storbritannien, då ett globalt imperium, till Pan-Europa, inledningsvis heller inte Turkiet. Han beskriver en framtid då pacifisten snarare än krigaren erkänns som hjälte.
Summa summarum
Sammantaget kan man identifiera ett flertal aspekter i Coudenhove-Kalergis världsbild. Där finns insikten att Europa är en historisk gemenskap, och att krig mellan européer och främmande herravälde måste undvikas. Någon övertygad antikolonialist tycks greven inte ha varit. Samtidigt finns det en oförmåga att värdesätta ”nationernas Europa”, greven har här en mer urban sensibilitet och ser hybridisering som det framtida tillståndet.
Man kan också notera att hans teoribygge är en inte helt friktionsfri syntes av tankegods från Upplysningen, romantiken och mer traditionellt europeiska föreställningar. Så finner vi här en ganska typisk framtidstro, vi finner en närmast förenklad hegeliansk mängd av ”teser, antiteser och synteser”. De inslag som kan förefalla aristokratiska är också i grunden moderna, och bottnar snarare i socialdarwinism, nietzscheansk kult av vilja och vitalitet, och överdriven estetisering än i något traditionellt europeiskt. Föga överraskande är Coudenhove-Kalergi också idealist snarare än perennialist. Det är ofta sociologi i kombination med tidstypisk raslära, och tränger inte djupare.
Intressant är försöket att förena faustiskt och kristet, teknik och etik. Så även ansatsen att identifiera värdefulla inslag både hos konservativ blodsadel och revolutionär judenhet, och viljan att av dessa skapa en syntes och en aristokrati av praktiska idealister i kamp för Europa och freden. Det är också fascinerande att en av det europeiska projektets grundare hade en världsåskådning som är så uppenbart politiskt inkorrekt. Här florerar, visserligen originella men ändock antidemokratiska, föreställningar om härskarraser, eliter, demokratin som fasad för plutokrati, och liknande. Oavsett vad man anser om Coudenhove-Kalergis åsikter i enskilda frågor kan man också instämma i hans varning för en framtida ”buddhism” i Europa, där Europa sviker sin mission och istället passiviseras och begår ”kultursjälvmord”. Ett sådant kulturellt självmord och avvirilisering har eurokratin och kulturmarxismen bidragit till. Coudenhove-Kalergi skriver, i ett stycke där man rakt av kan instämma med honom:
Europa soll seiner Mission treu bleiben und nie die Wurzeln seines Wesens verleugnen:
Heroismus und Rationalismus, germanischen Willen und hellenischen Geist.
Vidare läsning
Ungdomsskrifter
Eurasisches Magazin – Die Vereinigten Staaten von Europa
Om skribenten: Joakim Andersen
