Antirasism och antifascism är två aspekter av det politiskt korrekta idékomplexet. Man kan notera att den sistnämnda aspekten är närmare knuten till den historiska vänstern, inklusive dess totalitära grenar, både vad gäller terminologi och praktik. Man finner sällan en liberal som samtidigt betecknar sig som antifascist. Samtidigt befinner vi oss i den något paradoxala situationen att vi har ett till namnet liberaldemokratiskt samhälle där företrädarna för den radikala vänstern getts i uppdrag att definiera och studera den radikala högern. För en utomstående är detta jämförbart med att ge en individ med vanföreställningar i uppgift att ropa varg, han eller hon kommer att göra det både när det rör sig om vargar och när det rör sig om mopsar, och på sikt får man ett samhälle utan fyrfota djur överhuvudtaget.
Man kan bemöta detta fenomen på flera olika vis. Tillhör man en nationalistisk eller invandringskritisk miljö är det uppenbart att det rör sig om ett politiskt problem, där en allians mellan liberalt etablissemang och en vänsterradikal nisch genom etikettering och marginalisering försöker förhindra en genuin debatt om en viktig politisk fråga. Man kan då också analysera de ovan nämnda aspekterna av det politiskt korrekta idékomplexet som genomsyrade av psykologiskt osund etnomasochism, med folkmord på de olika europeiska folken som följd på sikt. Men även gamla antikommunister bör inte ha svårt att identifiera starkt släktskap och likheter mellan den totalitära kommunismen å ena sidan och politisk korrekthet å den andra. Även en alternativ vänster, med företrädare som Michea, Preve och Soral, har analyserat politisk korrekthet som i första hand ett medel för att förhindra demokratiska debatter och nytänkande. Även stirnerister kan här identifiera typiska ”hjärnspöken” och uttryck för kollektivism.
Men man kan också försöka bemöta idétraditioner genom att identifiera inbyggda motsättningar i dem, kort sagt genom att ta merparten av dess sympatisörer på allvar. Man finner då att det som gör att många västeuropéer sympatiserar med antirasismen är dess koppling till det sociala, och ett försök att motverka diskriminering inom ett samhälle (sannolikt en logisk följd av varje demokratisk ideologi). Detta är också orsaken till många av dess brister, då den har betydligt svårare att hantera och förstå det politiska, och tendensen att försöka förklara konflikter mellan grupper som diskriminering inom en grupp. Om man tar antirasismen på allvar kan den franske författaren Taguieff vara av intresse.
Taguieff
Den franske filosofen Pierre-André Taguieff har skrivit flera böcker om rasism och antisemitism, och har kritiserat bland annat den Nya Högern som en ny form av rasism. Han ingår alltså i det akademiska etablissemang vars funktion är att misskreditera utmanare till systemet genom etikettering, i likhet med de flesta i sin nisch har han också en bakgrund i den mer radikala vänstern. Samtidigt har Taguieff också kommit att rikta kritik mot den etablerade antifascismen, som praktik och som ideologi. Enligt Taguieff befinner den sig i kris och är i behov av reformer.
Enligt Taguieff har antirasismen ett vetenskapligt, frihetligt, kritiskt och optimistiskt ursprung. Ursprungligen utgick man från att rasism var en följd av okunnighet, vilket dels innebar att den som bar sådana attityder var missledd snarare än ond, dels att mer kunskap, mer debatt och fler vetenskapliga framsteg skulle innebära att de gradvis försvann. Man pekade på vetenskapliga rön som tycktes bekräfta ens världsbild.
There are three basic libertarian defenses against a charge of racism… All of them are cowardly and counterproductive, and not one of them works, because “anti-racists” are thugs, not thinkers, who use words as weapons…
– Radish
Man kan delvis ifrågasätta Taguieffs beskrivning av den idétradition han tillhör och sympatiserar med. Kopplingen till den vänster som inte var frihetlig är också stark, vilket märks i flera av de begrepp man rör sig med. Flera av dessa begrepp har sitt ursprung i marxism-leninismen, inte minst gäller detta det sätt på vilket de definieras. Men för enkelhetens skull kan vi acceptera Taguieffs beskrivning.
Metamorfos och kooptering
I view Political Correctness as essentially the collective, ideological product of the May 68 generation. Its principal function seems to be to suppress the growth of any intellectual or social force capable of contributing to original interpretations of the actual situation in which we live. It´s impossible to predict how long this will last.
– Costanzo Preve
Taguieff beskriver en utveckling där antirasismen gått från att värdesätta debatt till att bli en norm. Samtidigt har människosynen förändrats, rasisten är numera en dålig människa snarare än en okunnig, och måste behandlas därefter. Isolering och stigmatisering blir verktygen snarare än information och diskussion. Taguieff skriver:
To say an individual is “racist” is to stigmatize him, to assign him to a heinous category, and to abuse him verbally […] The “racist” individual is thus expelled from the realm of common humanity and excluded from the circle of humans who are deemed respectable by virtue of their intrinsic worth. Through a symbolic act that antiracist sociologists denounce as a way of “racializing” the Other, the “racist” is in turn and in return categorized as an “unworthy” being, indeed as an “unworthy” being par excellence. For, as people say, what can be worse than racism?
Samtidigt genomgår antirasismen en kooptering, relationen till etablissemanget förändras i grunden. Taguieff skriver:
With racism being illegal and illicit, and with antiracism now part of a legally enforced system of values and norms, antiracists have also ceased to stand for criticism and questioning. Through a related process, antiracist organizations are no longer functioning as an opposition to authority. They are surreptitiously becoming the underlings [auxiliaires] of authority.
[…] As the fight against racism becomes increasingly State-owned and professionalized, many antiracists have lost their status as freethinkers who oppose authority, and antiracism has taken on the face of repressive policing. Is there not a risk that the hyper-legalism of contemporary antiracism is leading it into hyper-conformism? Are antiracists forsaking the Sorbonne for the police department? Are they drifting away from the fight for justice and truth, preferring instead the dreary hunt for delinquents who say or write the wrong things?
Om vi antar att ”intresset inte ljuger” bör denna förändring också innebära en gradvis förändring av vilka individer som söker sig till den miljö Taguieff beskriver (från en salig blandning av idealister och mer intoleranta till en övervikt av de senare, medan de mer kvalitativa antirasisterna som Dieudonne och Elsässer bryter helt med systemet). Mer intressant är den förändrade synen på systemet som sådant. För att vi ska kunna beskriva ”rasismen” som det stora problemet måste vi underförstått utgå från att systemet i sig är gott, eller åtminstone gott nog. Detta gäller särskilt om vi finansieras av systemet (oavsett om vi här avser Expressen eller staten).
Omvänd rasism
…nothing is more foreign to a decent spirit than the murky and sinister world of the ”politically correct”.
– Jean-Claude Michéa
Taguieff menar också att antirasismen som världsbild fastnat i det förgångna. Antropologen Peter Frost, även han med bakgrund i samma antirasistiska miljö som Taguieff, skriver om detta:
After five centuries of growth, the European world is contracting, and this contraction is visible not only overseas — in Johannesburg, Sydney, and New York — but also in Europe itself — in London, Paris, and Oslo. Yet this new reality is scarcely visible in antiracist iconography, which is set in the heroic age of past struggles. For some, the high point was the anti-apartheid struggle of the 1980s. For others, it was the civil rights era of the early 1960s. For others still, it was the last world war.
En följd av denna oförmåga att identifiera förändringar är enligt Taguieff att etablerade antirasister betraktar rasism mot vita människor som ett marginellt fenomen. Han skriver:
But “anti-White racism” has never really been recognized and condemned by organized antiracist activists as a full-fledged form of racism. Its importance continues to be minimized, and its dangerousness underestimated. The most common attitude is not to deny the existence of so-called “anti-White racism” but to consider it negligible. Professional antiracists — the heads and staff of antiracist associations — wish to preserve their monopoly over the definition of “racism” and the designation of “racists.”
Frost menar dock att det finns skillnader mellan vitas rasism och, exempelvis, svartas rasism. Bakom det senare finns mer sällan explicita ideologier, oftare handlar det om en stereotyp där vita betraktas som svagare och mindre benägna att försvara sig eller hämnas. De antirasistiska strategier som utformats med vita som målgrupp är därför mindre effektiva, Frost menar tvärtom att de kan leda till ökade etniska konflikter om de riktas mot svarta och muslimer.
Sammantaget är i varje fall Taguieffs och Frosts analyser av intresse, och visar både hur antirasismen ”segrat ihjäl sig” och koopterats. För den som tar Taguieff på allvar när han talar om behovet av reform av antirasismen finns det också en del intressanta vägar att gå (Frost menar istället att reform är osannolik, antirasismen kommer gå samma öde till mötes som realsocialismen). Här kan nämnas den franske komikern Dieudonne, med sin ”critiqué la compétition victimaire”. Dieudonnes ovilja att inordnas i offergrupper och -hierarkier påminner om tankegångar i det som kallas post-vänster-anarkismen, med bland annat Wolfi Landstreicher som exempel. Man kan även nämna den tyske Jürgen Elsässers omvärdering av nationalstaten som ett värdefullt redskap mot globalt kapital.
Man kan här också nämna den, med ett kreativt användande av termerna, ”antifascism från höger”, som företrätts av flertalet reaktionärer, från von Kuehnelt-Leddihn till de Jouvenel. Om ”fascism”, ett begrepp som av Taguieffs kamrater kunnat användas för att beteckna snart sagt vad som helst, exempelvis definieras som ”demokratisk ideologi plus strävan efter homogenisering” är det uppenbart att de verkligt skarpa analyserna kommit från den genuina högern snarare än vänstern.
Om man istället betraktar den etablerade antirasismen som ett problem är Taguieffs och Frosts analyser också intressanta, men då snarare som en källa till optimism. De bekräftar också den kritik bland annat Preve och Michea riktat mot den politiska korrektheten.
Vidare läsning
Taguieff – Le racisme aujourd’hui, une vue d’ensemble
Taguieff – Réflexions sur la ”lutte contre le racisme”
Peter Frost – Can antiracism reform itself?
Peter Frost – Thoughts on the Paris spring
Peter Frost – More thoughts. The evolution of a word
Motsättningar i regnbågsalliansen – Rasifierade kroppar
Antideutsche
Om skribenten: Joakim Andersen
