Den moderna eran har bevittnat hur statens befogenheter ständigt utvidgats, samtidigt som andra gemenskaper trängts tillbaka. Bland kritikerna av denna utveckling finner vi både konservativa, klassiska liberaler och frihetliga socialister. Tidvis har deras kritik också överlappat, detta gäller inte minst den ”gamla högern” med dess skepsis mot en oformligt stor och mäktig stat och de klassiska liberalerna. Namn som von Kuehnelt-Leddihn och von Schrenck-Notzing illustrerar detta, liksom hur den historiska aristokratins försök att motverka statens explosiva tillväxt delvis fortsatt in i modern tid. En värdefull frände till dessa var Bertrand de Jouvenel des Ursins (1903-1987).
de Jouvenel härstammade på faderns sida från en fransk adlig ätt och på moderns bland annat från en judisk industrialist. I ungdomen skapade han skandal genom relationen med sin styvmor. Den unge de Jouvenel skrev i George Valois tidskrift Cahiers Bleus, rörde sig i rojalistiska och nationalistiska kretsar, och var medlem i Doriots non-konformistiska socialistparti. Den något äldre de Jouvenel var 1947 en av grundarna av Mont Pelerin-sällskapet, ihop med bland annat von Hayek.
Minotauren
Power changes its appearance but not its reality.
– de Jouvenel
de Jouvenel utvecklar sin analys av den moderna statens framväxt i On Power – Its Nature and the History of its Growth. Det är en värdefull studie för både konservativa, klassiska liberaler och frihetliga socialister. Till skillnad från många moderna liberaler, och andra, som bygger sina argument på abstraktioner utgår de Jouvenel från ingående kunskaper om den europeiska historien. Han utgår exempelvis explicit från en indo-europeisk syn på frihet. Inte heller bygger hans kritik av statens omfattning på ett motstånd mot staten som sådan. de Jouvenel är medveten om att en stat behövs, och inkluderar bland annat hjälp till människor i nöd bland dess uppgifter.
The modern state is just the King of other days bringing to triumphal end his unremitting work.
– Viollet
de Jouvenel jämför maktens möjligheter historiskt, och finner att under Andra världskriget kunde makten mobilisera hela samhällen. Napoleon kunde mobilisera en del av männen i vapenför ålder, Louis XIV än färre. Samtidigt har skatterna ökat. Hur har denna förändring varit möjlig, varför har den inte lett till omfattande uppror? de Jouvenel finner att demokratin som ideologi här spelat en roll, detsamma gäller redistributionismen, liksom nedmonteringen av den historiska aristokratin.
Makten har genomgått en förändring, som kan tyckas ha gjort den svagare eller rentav icke-existerande, men som i verkligheten möjliggjort för den att utöka sina befogenheter mer än vad tidigare kungar kunnat drömma om. För att uppnå detta var dock kungen, makten som person, tvungen att offras, och ersättas av den demokratiska ideologin. de Jouvenel refererar till Proudhon, som insåg detta (och tillägger i en fotnot att ”to the modern socialist the libertarian cast of his thought must seem odd”). När makten genom demokratin kan presentera sig som identisk med folket blir protesterna mindre omfattande.
The City of Command still stands. All that we have done has been to drive out the occupant of the palace and put in his place the representatives of the nation.
– de Jouvenel
de Jouvenel nöjer sig dock inte, likt en del samtida neoreaktionärer, med att ställa den upplyste monarken mot den moderna demokratin. Istället återkopplar han till det aristokratiska motståndet mot den absoluta monarkin, den statsapparat som sedan genom ett förvandlingsnummer kunde göra sig av med kungen och presentera sig som identisk med folket. de Jouvenel refererar här bland annat till de Boulainvillier och Saint-Simon (inte socialisten, även om han också dyker upp i de Jouvenels analys). Han beskriver här hur redan monarken har en potentiell intressegemenskap med massan, mot aristokratin. Kungen använder sig av plebejiska soldater, plebejiska byråkrater, et cetera, i kampen mot aristokratin.
Resistance is, therefore, the business of aristocracies.
– de Jouvenel
Intressant här är att de Jouvenel identifierar två typer av ”aristokrater”, dels den historiska krigararistokratin och dels en modern, merkantil eller kapitalistisk aristokrati. Detta resonemang påminner om de Carvalhos kring ”kshatriya-kapitalister”, hos de Jouvenel handlar det i hög grad om att makten inte kan acceptera att individer har resurser som makten inte har tillgång till. Hur man ska kunna förklara det moderna tillstånd där mäktiga ekonomiska intressen lever i symbios med staten utifrån de Jouvenels modell är något oklart, möjligen är de idag en del av ”Power” (som hos de Jouvenel inte är helt liktydigt med ”staten”, den hugade kan jämföra med Moldbugs användande av begreppet ”katedralen”).
Monarchy and feudal aristocracy are two lions born on the same day.
– de Jouvenel
Att det finns en potentiell allians mellan makten och massan är fortfarande ett faktum, bland annat uttryckt genom den neoreaktionära analysen av alliansen mellan brahminer och daliter eller invandringskritisk beskrivning av en makt som ”importerar ett nytt folk”. de Jouvenel berör också relationen mellan intellektuella och makten, och utvecklar i Ethics of Redistribution en analys som påminner om Burnhams och Gottfrieds ”nya klass”.
Power’s war with the cell of the clan is never over.
– de Jouvenel
de Jouvenel noterar också att makten inte kan acceptera andra gemenskaper, oavsett om det rör sig om klaner, familjer, autonoma landsändar, eller annat. Dessa monteras därför ned, med känt resultat:
Where will it all end? In the destruction of all other command for the benefit of one alone – that of the state. In each man’s absolute freedom from every family and social authority, a freedom the price of which is complete submission to the state. In the complete equality as between themselves of all citizens, paid for by their equal abasement before the power of their absolute master – the state. In the disappearance of every constraint which does not emanate from the state, and in the denial of every pre-eminence which is not approved by the state. In a word, it ends in the atomization of society, and in the rupture of every private tie linking man and man, whose only bond is now their common bondage to the state. The extremes of individualism and socialism meet: that was their predestined course.
Sammantaget är de Jouvenels analys av makten, ”minotauren”, som utgår från ett samhälle och dess legitima behov men utvecklas till en parasit, alltså av betydande värde. Han tar upp hur kriget spelat en central roll i framväxten av minotauren, de stater som varit mest effektiva i att utöka sin makt internt har också varit framgångsrika i krig. Han skildrar hur ett samhälle med sociala normer och seder knappt behöver skrivna lagar (vilket för tankarna till Bruno Leoni). de Jouvenel beskriver också den indo-europeiska synen på frihet, en ursprungligen aristokratisk inställning som kommit att spridas till andra sociala skikt. Mot detta står dock en annan syn, en annan antropologi, där frihet bortom kollektivets ”vilja” inte ens är ett begripligt begrepp och där ”trygghet” istället är att föredra. de Jouvenel beskriver det aristokratiska idealet:
The type of regime which answers to the aristocratic spirit is one in which the magistrates are entrusted by rotation to the most eminent citizens, an armed force is formed at need by the gathering together of the various social forces, and financial resources are collected, as occasion calls, out of the contributions of the leading members of the community.
Man behöver inte förfalla till över- och undermänniskofantasier för att se att vissa moderna ideologier befinner sig närmare den indo-europeiska synen på frihet än andra. de Jouvenel behandlar den moderna omfördelningsideologin i Ethics of Redistribution, en intressant studie där det indo-europeiska arvet återigen spelar en betydelsefull roll. Men det blir föremål för ett framtida inlägg.
Relaterat
Bertrand de Jouvenel: Forgotten Conservative
de Jouvenel – Quotes
Bruno Leoni – Lagen och friheten
von Kuehnelt-Leddihn – excerpter
Om skribenten: Joakim Andersen
