Jean-Claude Michéa är en av vår tids mest givande socialister, inte minst då han bryter med många såkallade socialisters heliga kor. Detta gäller bland annat deras positiva syn på 1968 och politisk korrekthet, liksom den negativa synen på populism och konservatism. Michéa räknar bland sina inspirationskällor bland annat Orwell, Polanyi och Lasch, och de Benoist refererar ofta till honom. Michéa identifierar släktskapet mellan liberalism och samtida ”vänster”, vilket gör honom intressant för den som vill gå bortom ”höger” och ”vänster”.

Ett par givande artiklar av Michéa finns översatta till engelska på även i övrigt värdefulla French Dissidents (där man även hittar översatta artiklar av bland annat de Benoist, Soral, Dieudonne och Meyssan).

Den moderna skolans kris

Mass education, which began as a promising attempt to democratize the higher culture of the privileged classes, has ended by stupefying the privileged themselves. Modern society has achieved unprecedented rates of formal literacy, but at the same time has produced new forms of illiteracy. People increasingly find themselves unable to use language with ease and precision, to recall the basic facts of their country’s history, to make logical deductions, to understand any but the most rudimentary written texts, or even to grasp their constitutional rights.
– Christopher Lasch

I essän The school of ignorance and its modern conditions tar Michéa upp skolans kris. Han noterar att den inte längre fostrar goda medborgare eller traderar ”a certain set of knowledge, virtues and attitudes which, in themselves, were completely independent of the capitalist order”. I den moderna skolan lär man sig varken hövlighet, självdisciplin eller den egna historiens klassiker.

Detta kopplar Michéa till kapitalismens inbyggda motsättning. Kapitalismen som system är nihilistisk och atomiserande, den känner exempelvis priser men inte värden och den bryter ner äldre former av solidaritet i ett samhälle. För att den ens ska kunna fungera förutsätter den olika former av kulturellt och socialt kapital som byggts upp av förkapitalistiska samhällen. Michéa skriver:

Thus, a capitalist system is only historically viable — and is even capable, in this respect, of generalizing throughout all of society certain indisputably emancipatory effects of commodity exchange — if the communities where it imposes its power are strong and vital enough to contain within themselves the anthropologically destructive effects of the autonomized economy.

Långt in på 1900-talet var våra samhällen därför tudelade. Där fanns inslag av ett kapitalistiskt system, men det samexisterade med olika former av ett förkapitalistiskt samhälle. Detta gällde allt från respekten för äldre och den allmänna hövligheten till sådant som armén och kyrkan. Michéa talar om en ömtålig historisk kompromiss.

1968 innebar ett brott med denna kompromiss. Med uttryck som för tankarna till Clouscard och Soral skriver Michéa:

It was the Great Liberal-Libertarian Cultural Revolution (according to the excellent expression coined by Serge July, although for him this was praise) which provoked the total and absolute delegitimation of the multiple expressions of precapitalist sociality.

1968 innebar alltså inte, som dess företrädare gärna intalar sig själva, ett angrepp på kapitalismen, utan snarare på de förkapitalistiska sociala former som höll denna i schack, som ”inbäddade” den i ett samhälle. Efter 1968 har exempelvis konsumtion gått från att vara ett inslag i livet till att bli en hel livsstil.

…modern capitalism does not represent the betrayal of the ideals of May ’68, but rather their fulfillment…
– Michéa

Michéa anknyter därefter till tankarna om ”tittytainment” och systemets behov för att förklara skolans kris. Den moderna utbildningen behöver huvudsakligen producera konsumenter, inte goda medborgare eller kvalificerade arbetare. Michéa målar upp en negativ utopi, där det snarare handlar om att skapa okunniga konsumenter, ”consumers of rights will be able to be mass produced, intolerant, litigious and politically correct”.

Det är sammantaget en träffande analys av skolans roll i det moderna samhället, där den ”befriats” från arkaiska och förkapitalistiska former av socialitet. Michéa tar också upp romantiseringen av de kriminella och hur dessa representerar systemets logik, och en folklig kreativ konservatism som samhällets skydd mot det kapitalistiska systemet.

Revolt och konservatism

As a general rule, power only fascinates those who seek to use it to avenge the humiliations they have suffered.
– Michéa

Michéa återkommer till relationen mellan socialism och konservatism i essän Rebellion and conservatism: the lessons of 1984. Redan konservativa revolutionärer som Strasser och Spengler menade att dessa kunde förenas, och även om Michéa inte är en konservativ revolutionär företräder han liknande tankar. Han identifierar en koppling mellan totalitarismen och en särskild människotyp, en människotyp i behov av makt för att mätta sitt ressentiment. Man kan resa sig mot en orättvis ordning för att den är orättvis, men också för att man vill utsätta andra människor för övergrepp (”klasshat” och hämndfantasier riktade mot ”juden” eller ”musslorna” är bara några av flera uttryck för detta).

Michéa identifierar liknande sammanhang som den brasilianske traditionalisten de Carvalho här. de Carvalho ser den moderna intelligentsian som en särskilt farlig grupp, och Michéa är inne på liknande tankar. Han skriver:

…the rebellion of the modern intellectual against the established order is often nourished on his own resentment (unlike the workers and the humble folk, whose rebellion is a spontaneous rejection of the real injustices that they suffer from or that they have witnessed)…

Politisk korrekthet är ett exempel på denna vilja att kontrollera andra människors ord och tankar. Mot totalitarismen ställer Michéa Orwells ”common decency”, och en viss konservatism blir då nödvändig för att försvara ”traditional civility and language”. Han konstaterar att:

This is also why, unless your battle against modern servility is consciously based on the positive aspects of the past, you are doomed to a radical and definitive failure.

Sammantaget är även detta en mycket givande essä. Inte minst bör den erbjuda många aha-upplevelser för den ”vänsterist” som börjat ifrågasätta den egna idétraditionens och subkulturens förgivettaganden. Men även för den inbitne antikommunisten erbjuder Michéa ett antal värdefulla insikter.

De två essäerna

The school of ignorance and its modern conditions
Rebellion and conservatism: the lessons of 1984

Relaterat

Jean-Claude Michéa om politisk korrekthet
Jean-Claude Michéa The Realm of Lesser Evil
Michel Clouscard och den libertära liberalismen
Gudomlig Komedi – 1984

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.