Synen på nation och socialism har växlat under marxismens historia. Marx skriver att ”arbetarna har inget fosterland”, men också att för att säkra den internationella freden måste varje folk ”bli oberoende och herre i sitt eget hus”. Detta har möjliggjort ett flertal olika tolkningar, i vår tid tycks bland annat den historiska internationalismen i hög grad tolkas som en antinationalism. Detta i varje fall i den post- eller kulturmarxism som vuxit fram i samband med 1968, och enligt vilken det bland annat inte finns några svenskar och den vita rasen ska ”avskaffas”. Detta är dock bara en tolkning bland flera möjliga, och för den marxist som betraktar det rådande konsensus som både liberalt och skadligt kan de historiska austro-marxisterna vara av intresse. En av dessa, Otto Bauer, utvecklade 1907 i Die Nationalitätenfrage und die Sozialdemokratie sin syn på relationen mellan nation, stat, klass och socialism. Hans mål är att förstå den nationella frågan som ett socialt problem, och att applicera den marxska metoden på ett nytt område. Hans studie var både aktuell och relevant, då Österrike i likhet med Ryssland tycktes hotas av katastrof om den nationella frågan inte kunde lösas.
Nation och nationalkaraktär
Frågan om nationen kan inte skiljas från frågan om den nationella karaktären.
– Otto Bauer
Bauer inleder sin studie med att definiera dess objekt, nationen. Han konstaterar att den nationella gemenskapen är ”ett av de mest komplicerade sociala fenomenen”. Det kan exempelvis inte reduceras till ett gemensamt språk. Bauer identifierar istället nationalkaraktären som nationens kärna. Om vi tar en tysk till ett främmande land, kommer det snart att stå klart att han eller hon skiljer sig från dess invånare. De tänker och känner på ett annat vis än tyskar. Bauer kallar detta komplex av kroppsliga och själsliga kännetecken för nationalkaraktären.
Man kan inte förneka att den nationella materialismen når en högre förståelse av nationens väsen än den nationella spiritualismen.
– Bauer
Han betraktar det inte som oföränderligt, och vänder sig mot ”national-spiritualisternas” tankar om en folksjäl. Istället står han närmare det han kallar ”national-materialisterna”, vilka för fram tankar om delat biologiskt ursprung som en viktig faktor. Inte heller dessa instämmer han dock helt med. Däremot företräder han här tankar som idag räknas som politiskt inkorrekta, men i grunden är fullt förenliga med den marxska historiematerialismen.
När de olika nationalkaraktärernas uppkomst ska förklaras vänder sig Bauer till Darwin. Han noterar att de lokala levnadsförhållandena i kombination med det naturliga urvalet formar en grupp människor både vad gäller arv och kultur. Ett folk som under hundratals år måste leva ett krigiskt nomadliv kommer formas av det. Man kan här jämföra med Kevin Macdonalds gruppevolutionära perspektiv och den nya högerns begrepp biokultur.
Bauer betraktar också nationen som en kroppslig gemenskap, vars medlemmar i varierande grad har ett gemensamt ursprung och liknande yttre. Detta inte minst då de formats av samma levnadsförhållanden. De som inte varit lämpade för dessa förhållanden har inte fortplantat sig.
Samtidigt noterar Bauer att om man lät en grupp tyska barn växa upp utan tyska vuxna och tysk kultur skulle de inte tillhöra den tyska nationen. En nation är alltså både en natur- och en kulturgemenskap. Bauer för också resonemang kring nationernas tendens till differentiering, kring assimileringen av keltiska och slaviska element i den tyska nationen, och kring ett troligt gemensamt ursprung för dessa grupper.
Bauers analys av nationen summeras:
Nationen är inget annat än en ödesgemenskap.
Nation och produktionssätt
Först den demokratiska socialismen kan bjuda in hela folket i den nationella kulturgemenskapen.
– Bauer
Bauer gör sedan en intressant historisk studie av den tyska nationen. Han noterar den gemensamma härstamningens realitet och sociala betydelse hos germanerna, liksom betydelsen av böndernas territoriella isolering. Intressant är Bauers analys av relationen mellan nationalkaraktär och klass så snart germanerna lämnat den primitiva kommunismen bakom sig. Så var under medeltiden nationalkaraktären i praktiken en nationell klass karaktär, nämligen adelns. Inte heller i det borgerliga samhället är nationalkaraktären hela folkets egendom, och på så vis har arbetarklassen ”inget fosterland”.
I det socialistiska samhället föreställer sig Bauer att även arbetarna blir en del av den nationella kulturgemenskapen, samtidigt som detta förändrar kulturgemenskapen. Det ger nationen autonomi, och medveten vilja. Det möjliggör också varje nations självständiga utveckling.
Samtidigt som Bauer här befinner sig nära vår tids tankar kring sådant som rätten till särart och nationell suveränitet finns det hos honom också inslag som förebådar den moderna mångkulturalismen. Den socialistiska nation han föreställer sig bygger ”inte längre på gemensam härstamning” utan på ”utbildningens, arbetets och kulturkonsumtionens gemenskap”. Bauer menar också, i likhet med den äldre Strasser, att människor ska ha rätt att välja sin nation, och att man kan känna ett starkare släktskap med en annan nation än den man fötts in i.
Naiv kosmopolitanism och naiv nationalism
Bauer vänder sig mot det han kallar delar av arbetarrörelsens ”naiva kosmopolitanism”. Internationalism är för Bauer något annat än detta, och innebär att olika nationers arbetarklasser erkänner den solidaritet och intressegemenskap som finns mellan dem. Så kämpar exempelvis den tyska arbetarrörelsen för den tjeckiska arbetarrörelsen och vice versa, liksom för undertryckta nationers rättigheter. Detta är inte samma sak som att förneka nationernas existens eller relevans.
Bauer talar här om en atomistisk-individualistisk syn på samhället, vilken kommer till uttryck i en ”centralistisk-atomistisk” politisk ordning. När man inte erkänner nationernas existens är detta i praktiken kopplat till förtryck av dem. Bauers analys är här antiliberal och värdefull, även om tankarna inte är nya utanför marxismen.
Bauer vänder sig också mot den naiva nationalismen, kopplad till det nationella hatet. Han menar att i ett kapitalistiskt och centraliserat samhälle är det nationella hatet ett logiskt inslag. I en centraliserad-atomistisk stat blir de nationella frågorna maktfrågor, och de olika nationerna kämpar om makten över staten. Hans resonemang här har tydlig relevans för situationen i många fleretniska och postkoloniala stater, från Jugoslavien till Sydafrika.
Bauer kopplar analysen av det nationella hatet till olika klasser och deras intressen, på ett sätt som för tankarna till de mer avancerade av de antirasistiska teoretikerna. Så menar han exempelvis att den revolutionära instinkten hos de ”historielösa nationernas” arbetarklasser leder till nationellt hat mot de härskande nationerna, och att bourgeoisien gynnas av det nationella hatet men att småborgerskapet är dess bärare. Bauers analys av de folk som Engels kallade ”historielösa” är intressant, då de under hans tid i hög grad återinträdde på den historiska arenan. Ett centralt inslag i Bauers analys är att ”historielösa” folk ofta är följden av att en nationell klass utplånats, som den tjeckiska adeln.
Nationell autonomi
Om den rena liberala staten är ett redskap för förtryck av nationerna är frågan vad Bauer har för alternativ. Hans alternativ påminner i hög grad om de Benoists tankar kring ”erkännande” av grupper, och Eichbergs substantiella demokrati. Den liberala individualismen kompletteras här av grupper, i detta fall nationer. Bauer föreställer sig att nationerna har nationell autonomi, vilket bland annat innebär att de själva kontrollerar sin skolpolitik.
Han beskriver två principer som kan ligga till grund för denna autonomi. Den ena är den territoriella, där varje nation har ett eget avgränsat territorium. Bauer utesluter detta, då varje sådant territorium i Central- och Östeuropa skulle innehålla flera nationer. Istället för han fram det han kallar personlighetsprincipen. En nationell autonomi baserad på denna skulle omfatta medlemmarna av en viss nation, oavsett var i Österrike de bor. Landet skulle då omvandlas till ett demokratiskt förbund av nationer.
Sammanfattning
Sammantaget finns det alltså flera intressanta inslag i Bauers och austro-marxisternas tankar kring den nationella frågan. Detta gäller inte minst i förhållande till vår tids vänster. Bauer erkänner exempelvis nationernas existens och rätt till autonomi, och kritiserar både den naiva kosmopolitanismen och det nationella hatet. Det senare analyserar han också, snarare än att enbart moralisera. Det finns tydliga likheter mellan Bauer och etnopluralismen, liksom med den fjärde positionen. För den ”vänsternationella” miljön torde Bauer vara av stort intresse, även om denna i Sverige är begränsad.
Bauer kan också användas för att identifiera några av de diffusa inslagen och konflikterna i den officiella politiken. Å ena sidan bygger denna på den liberala individen, å andra sidan finns det inslag som hemspråksundervisning och diverse invandrarföreningar vilket snarare för tankarna till Bauer och Eichberg. I vad mån den breda allmänheten betraktar permanent kulturell autonomi för de olika invandrargrupperna som ett mål är dock högst tveksamt, den outtalade utgångspunkten som gör invandringen acceptabel torde snarare vara att assimilering sker under en historiskt mycket kort tidsperiod. Detta är oavsett en fråga som inte diskuteras i offentligheten, då både assimilering som mål och permanent kulturell autonomi är oacceptabla alternativ (det förra för en antirasistisk sensibilitet, det senare för folkflertalet). För Bauer vore det i varje fall en självklarhet med egna skolor för varje nation.
Det finns också flera brister i Bauers resonemang. Dels är det materialistiskt, och för oss ”national-spiritualister” är hans avfärdande av folksjälen både dåligt underbyggt och förhastat. Bauer missar här det inslag av kontinuitet som också finns i nationalkaraktärerna, detta inslag har dessutom mycket att ge på ett personligt plan. Man kan också fråga sig om personlighetsprincipen är ett tillräckligt skydd för en nation, eller om det tvärtom även behövs ett territorium. Överhuvudtaget är hans resonemang inte möjligt att rakt av tillämpa på vår tid, då massinvandringen förändrat flera av utgångspunkterna och gör konkurrens mellan nationer till ett ofrånkomligt faktum. Bauers lösning var anpassad till det Österrike som sedan bröts sönder i mindre länder, och därmed till historiskt mångetniska stater.
Det mesta av det värdefulla i Bauers analys är sådant som redan är välkänt i den radikala högern. Undantaget torde vara hans analyser av relationen mellan klass och nation, där man idag exempelvis skulle kunna identifiera den nya klassen, delar av ”medelklassen”, som den härskande klass som lagt beslag på nationen och tystar andra klasser. Av störst värde är Bauer dock för marxister som börjat ifrågasätta post-marxismen men inte helt vill överge den egna idétraditionens trygghet.
Om skribenten: Joakim Andersen
