Den amerikanske författaren Kurt Vonnegut skrev flera romaner, en av de mer kända är Slakthus 5, med undertiteln Barnkorståget. Slakthus 5 bygger i hög grad på Vonneguts egna erfarenheter från Andra världskriget, där han tillfångatogs av tyskarna och hölls ihop med andra fångar i Dresden. Vonnegut blev ett av ögonvittnena till den allierade terrorbombningen av Dresden, som förvandlade en europeisk kulturstad till ett månlandskap tomt på liv.

Som krigsskildring skiljer sig Slakthus 5 mycket från exempelvis Jüngers I stålstormen, något som antyds av undertiteln Barnkorståget. Det Vonnegut skildrar är hur en mängd knappt vuxna amerikaner skickas att dö i Europa, och hur en hel stad förintas av deras sida. Huvudpersonen genomgår ingen utveckling som följd av kriget, det hela framstår tvärtom som meningslöst. Med jämna mellanrum sker det tragiska eller absurda ting i romanen, dessa kommenteras ofta med orden ”så kan det gå”. Vonneguts värld är kort sagt en studie i meningslöshet och absurditet, och som sådan en träffsäker skildring av en sekulariserad värld. I den mån där finns mening skapas den av människor, i deras relationer. Huvudpersonen träffar så på en del sämre exemplar av människosläktet, men också en del goda sådana.

Hans mor brändes till aska under eldstormen över Dresden. Så kan det gå.
– Vonnegut

Som antikrigsroman har den därför sina poänger, inte minst då Vonnegut inte är tendentiös. Förintandet av Dresden finns hela tiden som den outtalade bakgrunden till hela romanen, men det är inget som ägnas överdrivet mycket utrymme. Mot bakgrund av den infantila inställning till kriget som dominerar våra samhällens politiska och mediala diskurs är Vonnegut därför en värdefull författare. Vi lever i ett samhälle där kriget framstår som instrumentellt och praktiskt, men där soldaten närmast framstår som en bifigur och fiendesidans offer som icke-existerande. Jünger lyfter i sitt författarskap fram soldaten, medan Vonnegut lyfter fram de civila offren för bombkrigföringen. På så vis är romanen också en obekväm kommentar till den officiella historieskrivningen, då den påminner om de tyska offren i världskriget.

The only difference between Hitler and Bush is that Hitler was elected.
– Vonnegut

Slakthus 5 har samtidigt postmoderna aspekter, huvudpersonen Billy Pilgrim kidnappas av utomjordingar från Tralfamadore och förs till deras zoo. De förklarar samtidigt för honom hur tiden fungerar, det är redan förutbestämt vad som ska hända och hur allt kommer att sluta (återigen utan egentlig mening). Pilgrim ”lösgörs” från tiden, och hans medvetande hoppar därefter mellan olika episoder i hans liv. Detta gör att Vonnegut kan ta liknande hopp i handlingen, vilket får den att likna ett postmodernt kollage.

Men Parmenides säger också något radikalt annorlunda att allting är evigt, varje stund, varje varelse, varje ting och relation, varje identitet och situation…
– Guido Zeccola

De tralfamadoriska utomjordingarna är en intressant skapelse. De ser ut som en rörmokares sugapparat, med sugproppen i marken, och en liten hand med ett öga i på skaftet. De framstår som vänliga, även om de till skillnad från människor lever i all tid samtidigt. De vet därför redan att universum kommer att gå under till följd av ett misstag av en av deras egna, men är oförmögna att förändra det. Tralfamadorianerna är samtidigt determinister och fatalister.

Billy Pilgrim säger att universum inte ser ut som en massa lysande småprickar för varelserna från Tralfamadore. Varelserna där kan se var varje stjärna har varit och vart den är på väg, så att himlen är fylld med förtunnad, lysande spaghetti. Och tralfamadorianerna ser heller inte människor som tvåbenta varelser. De ser dem som stora tusenfotingar – ”med babyben i ena ändan och gamlingsben i den andra”..
– Vonnegut

Denna fatalism löper som en röd tråd genom historien om Billy Pilgrims liv. Han växer upp, deltar i Andra världskriget men blir snabbt krigsfånge, upplever Dresden, återvänder för karriär och familjeliv, och hålls i ett tralfamadorianskt zoo. Det är en underhållande och intressant roman, där bland annat Jean Thiriart dyker upp i egenskap av optiker, även om den snarare illustrerar den moderna världens meningslöshet än erbjuder ett fungerande alternativ till den.

Relaterat

Harrison Bergeron

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.