Det torde inte ha undgått någon att det grekiska partiet Gyllene gryning de senaste veckorna drabbats av en målmedveten statlig repression. Flera ledande medlemmar, inklusive partiledaren Nikolaos Michaloliakos, har arresterats och partiet beskrivits som en ”kriminell organisation”.
Man kan dra flera slutsatser av det inträffade, oavsett om man sympatiserar med partiet eller inte.
Från mjuk totalitarism till hård
What has happened in Greece should be taken as an example of how the system reacts to threats. In Greece, as in every European country, the main controlling method of the system was political correctness up to a couple of years ago.
With the help of both the economic crisis and the corruption of the local political/ business/ media elites, which became common knowledge, political correctness crumbled.
– Papageorgiou
Dimitrios Papageorgiou analyserar i en läsvärd artikel på Alternative Right hur det inträffade belyser det grekiska etablissemangets dilemma. I västeuropeiska länders normaltillstånd använder man sig av ”mjuk totalitarism”, inklusive det Alain de Benoist kallar ”single thought”, det Chomsky kallar ”manufacturing of consent”, och politisk korrekthet, för att kväsa dissidenter. Människor drar sig för att ifrågasätta massinvandring, feminism och banker för att de inte vill framstå som ”extremister”, och för att de anar att de riskerar att förlora sina arbeten eller trakasseras av ”vänstern” om de avviker från det skapade konsensus.
I Grekland är detta inte längre effektivt, då folket i hög grad förlorat förtroendet för etablissemanget. Papageorgiou beskriver en situation där det i många sociala sammanhang inte längre kostade något att öppet vara nationalist. Vi har kort sagt något som närmar sig det revolutionsteoretiker kallar en revolutionär situation. Etablissemangets legitimitet är kraftigt underminerad, samtidigt som Gyllene grynings närvaro på gatorna och popularitet i polis och militär snabbt växer.
I en sådan situation övergår etablissemanget från mjuk totalitarism till en hårdare, mer öppen variant. Man använder sig av en antifascistisk rappares död som ursäkt, och riktar hård repression mot utmanaren.
Vad man här kan notera är att det hela samtidigt gett den radikala vänstern, särskilt inklusive Syriza, en möjlighet att närma sig det politiska etablissemanget (något som i förbigående sagt är all ”antifascisms” objektiva funktion). Om detta skriver Félix Niesche på Egalite et Reconciliation, utan att för den skull sympatisera med Gyllene gryning.
/Dimitrios Papageorgiou – Golden Dawn and the failure of soft totalitarianism
Egalite et Reconciliation – Meurtre d’un rappeur hellène
Juridik mot politik
Repressionen mot Gyllene gryning föregicks av en grekisk antifascistisk rappares, Pavlos Fyssas, död. En av Gyllene grynings medlemmar är gripen för mord, även om han hävdar att det hela var självförsvar. Framtiden får utvisa vad som egentligen skedde, det i sammanhanget intressanta är etablissemangets snabba reaktion. Detta följer ett tydligt mönster i vårt medialiserade samhälle. På liknande vis bad ledande borgerliga politiker om ursäkt för det skånska polisregistret över ”kringresande” långt innan fakta var kända, och på samma vis förklarade franska politiker att Serge Ayoubs politiska rörelser skulle förbjudas efter att en ung antifascist förlorat livet i en konfrontation med en av Ayoubs sympatisörer. I det senare fallet visade det sig senare att det hela rörde sig om självförsvar, Ayoubs sympatisörer hade överfallits av en grupp ur ”vänstern”, men då hade media redan en längre tid presenterat det hela som ett typiskt fall av den extrema högerns blodtörst.
Detta användande av lagstiftning mot politiska utmanare har vi också sett i bland annat Belgien och Tyskland (där det dock hittills visat sig att det varit säkerhetspolisens infiltratörer som legat bakom uttalanden som varit nära att få partiet förbjudet). På liknande vis används ”antifascister”, i vissa fall historiskt även ”antikommunister”, mot politiska utmanare. Gyllene gryning har inte direkt varit förskonat från detta, utan utsatts för både överfall och brandbomber. Som systemkritiker kan man enbart beklaga att systemets fiender så lätt låter sig användas av det.
Två idealtyper
Man kan också konstatera att Gyllene gryning är en bra illustration av den ena av de två idealtypiska former av högermotstånd mot etablissemanget som återkommer i Europa. Där finns dels en etnonationalistisk systemkritik, typiska företrädare för denna är Gyllene gryning, tyska NDP och brittiska BNP. Där finns även en mer liberal kritik, representerad bland annat av Geert Wilders och UKIP. De förra tenderar även att vara antisionister, de senare närmare kontrajihadismen, men gränsdragningen är diffus. Det är uppenbart att den förra formen av systemkritik är mer oförenlig med etablissemangets intressen, detta i kombination med den revolutionära situationen i Grekland gör att det inte bör komma som någon överraskning att Gyllene gryning nu drabbats av repression.
Det är däremot mindre troligt att det grekiska etablissemanget på lite sikt kan uppnå något med detta, deras egna misslyckanden är för uppenbara för att de ska kunna återvinna sin legitimitet.
Om skribenten: Joakim Andersen
