I den tyska vänstern stöter man ofta på fenomenet ”antideutsche”. Detta kan ta sig spektakulära former, som när demonstrationer till minne av de civila offren för terrorbombningen av Dresden möts av vänsteraktivister vars fanor bär texter som ”allt gott kommer från ovan”. För en utomstående är detta en extrem form av etnomasochism, den har också haft en splittrande effekt i den tyska vänstern. Samtidigt är det en fascinerande idéhistorisk strömning, de antityska representerar också en väg som delar av den moderna vänstern är på väg att ta.
Återförening och Balkankrig
Nie wieder Deutschland
De antityska är obegripliga utan kombinationen av Förintelseideologin och en historisk strömning där det tyska förknippats med hotfulla drag som auktoritetskult och aggression (främst i kritisk teori). I samband med den tyska återföreningen upplevde flera i den tyska vänstern därför situationen som ett hot, då ett stort och mäktigt Tyskland i Europas mitt åter kunde hota freden. Man kan notera att det för de antityska inte handlar om några medfödda drag hos tyskar, utan om deras ”sociogenes”, alltså egenskaper som kan förklaras historiskt. Samtidigt kan de antityska inte förstås utan den europeiska vänstern, då det är flera av dess förgivettaganden som de antityska vänder sig mot. Man kan här även tala om en process av självkritik, som inleddes redan innan östblockets fall, med inspiration bland annat från Frankfurtskolan.
The west had a common interest to destroy Yugoslavia, to dismember it, because, after the end of the soviet bloc, it would have been a model of the intelligent combination of capitalist and socialist elements. But the west wanted to impose the neoliberal model on all countries.
– Jürgen Elsässer
Tesen om det hotfulla Tyskland tycktes bekräftas under Balkankrigen, då det återförenade Tyskland återknöt allianser med folk som tidigare varit Tredje rikets lierade. De antityska, i motsats till de ”antinationala”, stödde därför ofta Jugoslavien och serberna under kriget. Här fanns alltså en överlappning med det som kallats ”brunvänstern”, även om den var tillfällig.
Villkorslös solidaritet med Israel och bellizism
Enligt de antityska teoretikerna ledde den tyska kombinationen av sådana drag som auktoritetstro, kollektivism och antisemitism till Förintelsen. Förintelsen är också strömningens definierande händelse och utgångspunkten för dess världsbild. Man frågar sig hur den var möjlig, och hur den kan undvikas i framtiden. Detta innebär att man betraktar många former av antisionism som uttryck för antisemitism, och att man fokuserar på Israels roll som en säker plats för judar snarare än på landets roll i samtida amerikanskt imperiebyggande. Man menar att det även i vänstern finns en utbredd antisemitism.
Intressant är att antityska teoretiker också kritiserat vänsterns historiska antiimperialism, då den utgått från att arbetare och ”förtryckta folk” skulle förenas och resa sig. En sådan antiimperialism är förenlig både med nationalism och regressiv antikapitalism, men mer om det nedan.
Intressant är att man i samband med detta också tenderar att omvärdera synen på USA och krig som verktyg. Man opererar här utifrån en ganska binär världsbild, där framsteg och upplysning står mot barbari och en vilja att stanna i eller återvända till det förmoderna. Israel och USA representerar då framsteg, medan exempelvis Iran och islamism representerar förmodern regression. På samma vis står USA för en ren och inkluderande kapitalistisk modell, där individen respekteras, medan Europa förknippas med en ”rhenländsk” modell med mer regressiva drag.
Många antityskar menar att i kampen mellan upplysning och förmodernitet har våldet en given plats, den tyska vänstern förhindrade inte Förintelsen men amerikanska bombplan gjorde det. Tendensen till bellizism, försvaret av krig som redskap, är därför stark. Därav exempelvis stödet för Irakkriget. Många gånger kan man här identifiera en moralism, där exempelvis Syriens och Irans ledarskap beskrivs som ”slaktare”, och där man fokuserar på Rysslands behandling av homosexuella. Gremliza är också tydlig med sin religionskritik, förövrigt ett historiskt vänsterdrag, och menar att religionsfrihet är frihet från religion och att upplysta människor har en plikt att bespotta Allah lika mycket som Jesus och L Ron Hubbard.
Detta har haft intressanta effekter, där antityska företrädare skrivit i högertidskrifter och stött kampanjer som Stop the Bomb (riktad mot Iran). Det har också funnits tendenser till kritik av invandrargrupper, och antityskar har anklagats för att anamma rasistiska diskurser.
Den positiva synen på USA delar förövrigt de antityska med andra vänsterepigoner som Negri, så vi har här att göra med en idealtypisk tendens.
Regressiv antikapitalism och värdekritik
…fight anti-Semitism, anti-Zionism, anti-Americanism and regressive anti-capitalism
– BAK Shalom
En intressant utveckling har att göra med de antityskas användande av termen regressiv antikapitalism. Man noterar att det finns flera olika sorters antikapitalism, och identifierar släktskap mellan vissa teman i antisemitism och ett antal former av antikapitalism. Sådan antikapitalism som fokuserar på kapitalister snarare än kapitalismen som system är exempelvis regressiv, då den antyder att man skulle kunna ha en ”god” kapitalism om man bara gjorde sig av med svindlarna. På samma vis fokuserar den regressiva antikapitalismen på en motsättning mellan finans- och realkapital (där ”judarna” som outtalad stereotyp finns i bakgrunden). Här finns också en regressiv kollektivism, där ”det goda folket” ställs mot den giriga minoriteten på ett sätt som för tankarna till Völkisch-ideologierna.
It became clear that an emancipatorical left cannot rely on the German working-classes but must stand in opposition to the vast majority in this country…
– sinistra
Detta leder logiskt till en negativ eller pessimistisk syn på den reellt existerande antikapitalismen, frågan är om en sådan ens kan formuleras utan att vara antingen ineffektiv eller ”regressiv”. Antityska teoretiker har istället intresserat sig för det som kallas värdekritik, där fokus ligger på hur ett abstrakt system av bytesvärde och förvaruligande underordnar sig samhället och människorna.
Klasskamp blir i ett sådant scenario mindre intressant, och ersätts i den reella världen av en ”kritik”. Även detta har en koppling till Förintelsens centrala plats i de antityskas historiesyn, Förintelsen innebar arbetarklassens misslyckande och svek.
Pro et contra
I view Political Correctness as essentially the collective, ideological product of the May ‘68 generation. Its principal function seems to be to suppress the growth of any intellectual or social force capable of contributing to original interpretations of the actual situation in which we live. It’s impossible to predict how long this will last.
– Costanzo Preve
Man kan identifiera flera positiva och/eller intressanta inslag hos de antityska teoretikerna. Så stödde de ofta Jugoslavien och serberna under Balkankrigen, något som kunde ha lett till en vidare antiimperialism (vilket det hos en av de då ledande antityskarna också gjort, närmare bestämt den mycket intressante Jürgen Elsässer, Tysklands motsvarighet till Alain Soral). Viljan att analysera nationella kulturer som ideologier är också intressant, i förbigående sagt är detta just vad många ”antisemiter” och ”islamofober” gör. Med många av dessa delar de antityska dock en oförmåga att se människors förmåga till förändring och variation. Det brott med ett många gånger förenklat anti-israeliskt vänsterkonsensus de antityska representerar slår också över i en lika förenklad pro-israelism, dessutom kopplad till pro-amerikanism.
Intressant är också kopplingen mellan antiamerikanism, antisionism och antikapitalism, något många antikapitalister enbart är vagt medvetna om. Även här finns dock en oförmåga att identifiera förändring, att USA 1945 stod mot Tredje riket innebär inte att dess krig idag per automatik är ”antifascistiska”. Den ”Bomber Harris” som de antityska prisar för att han bombade tyska städer var också inblandad i bombandet av upproriska folk i det brittiska imperiet och uttryckte sig om detta att ”the only thing the Arab understands is the heavy hand”. Som antifascistisk förebild lämnar han alltså en del övrigt att önska, oavsett vad man anser om bombmattor över civila tyskar.
For me the central theme of the "anti-Germans" is how to think revolution in a state of society, in which the working class has abandoned its own genuine former telos. In my opinion the (symbolic) date of this treason seems to be the 20th January 1942, the day of the Wannsee conference a day when the ultimate necessity of the workers world revolution coincided with the total absence of the working class, indicating its total integration into the system of the "Volksgemeinschaft". On the 20th January the notion of class and class struggle definitely changed. Since then class struggle has been an ideology see the essay of Theodor W. Adorno, Reflexionen zur Klassentheorie, written in 1942.
– Joachim Bruhn
Som representanter för den del av vänstern som överger klasskampen och arbetarklassen är de antityska också intressanta. Detta kunde ha inneburit en uppgörelse med klasshatet och det organiska samhället som alternativ, det senare är dock ett exempel på ”regressiv antikapitalism”. Istället har en del antityskar omvärderat nyliberalismen, liksom Popper och Hayek. Överhuvudtaget finns en tendens att gå ”bortom höger och vänster”, i en situation där antikapitalismen är rent teoretisk och den övriga vänstern ”regressiv” är det de facto ofta borgerliga politiker man ger sitt stöd (från Bush till Merkel). Religionskritiken är också intressant i sammanhanget, detta är en traditionell vänsterposition som först de senaste åren blivit suspekt.
…some anti-German groups (often referred to as “hardcore anti-Germans", although this term might be quite misleading) made it a point to celebrate every single move in American foreign politics in the past and present… These anti-Germans see themselves on the side of civilization and declare Islam their main target instead of Germany.
– sinistra
Man kan alltså konstatera att den positiva potential som funnits inte förverkligats, istället har vi här att göra med en rörelse som splittrar och förvirrar den tyska vänstern och ger den amerikanska världsordningen sitt återkommande stöd. Att en del av dessa pro-imperialister och krigshetsare på sin fritid också fuskar i värdekritik är i det sammanhanget fullständigt ointressant.
While studying the Nazi attitude towards the U.S.A., we discovered that behind the entire anti-American attitude various resentments against the "melting pot" are hidden, and that there is no anti-Semitic ideology without the projection that the White House is controlled by an obscure "Israel Lobby". There is no critique of anti-Semitism without critique of anti-Americanism.
– Joachim Bruhn
Man kan identifiera flera drag från de antityska även i Sverige. Arvet från de antinationala och den kritiska teorin är tydligt, även i svensk vänster vill många dekonstruera och bekämpa den nationella identiteten. Det psykologiska särdraget, där man betraktar majoriteten av det egna folket som reaktionärt, förekommer också i både tysk och svensk vänster. Man kan också misstänka att fokus på feminism, rasism och liknande ideologier även här får företräde framför en alltmer teoretisk antikapitalism (här kan man sannolikt också identifiera en klassaspekt, många antityskar och antirasister tillhör vare sig arbetarklassen eller Gramscis classi subalterni). Samtidigt saknar Sverige den avgörande faktorn bakom de antityskas uppkomst, vilket gör att man här kan identifiera flera gemensamma drag men ingen identisk strömning. Bland annat är den anti-israeliska hållningen här mer utbredd inom vänstern.
Relaterat
konkret
Bahamas
BAK Shalom
Bahamas – In Memoriam Theo van Gogh
Intervju Joachim Bruhn
Intervju med sinistra
Conne Island – Die Monatszeitschrift „Konkret“: made in germany
Strange Bedfellows: Radical Leftists for Bush
Sache des Volkes – Hermann der Germane
Antikollektivismus – Der neue Geist „linker“ Sozialstaatskritik
’Jubelperser’ for Israel
Mer Elsässer
“The CIA recruited and trained the jihadists"
Compact Magazin
Om skribenten: Joakim Andersen
