Den italienske traditionalisten Carlo Terracciano (1948-2005) har av Aleksander Dugin beskrivits som en av vår tids främsta geopolitiker och en europeisk krigare. Efter Terraccianos bortgång har hans Rivolta contro il mondialismo moderno översatts till tyska, med en värdefull längre beskrivning av Terracciano av den tyske skribenten Martin A. Schwartz.

Titeln, Revolt mot den moderna världsordningen, anspelar medvetet på Julius Evolas klassiska verk, men uppdaterat till tidigt 2000-tal (och i viss mån till Terraccianos personliga ekvation, det är inte säkert att Evola fullt ut skulle instämma i alla slutsatser). Det riktar sig mot den moderna världen och då särskilt globaliseringen och USA. För Terracciano nivellerar dessa all mångfald, utplånar djur- och växtarter likväl som kulturer. Abstraktionsnivån är hög men det är ändå en värdefull analys av förutsättningarna för en reell antiglobaliseringsrörelse Terracciano beskriver.

Den nya världsordningen

Han noterar att ett mentalt och konceptuellt hinder för globaliseringsmotståndare är tendensen att se globaliseringen som en naturlig och deterministisk process. I verkligheten är det en process som medvetet drivs av ett antal aktörer, med centrum i USA. Globaliseringens motståndare möts exempelvis av invasioner, kupper, ”färgrevolutioner”, mediaoffensiver och annat. Terracciano identifierar institutioner som politiskt-militära FN och NATO, ekonomiskt-finansiella som IMF, Världsbanken, WTO och NAFTA, och privata organisationer som Council on Foreign Relations och Bilderberg. Knutet till dessa finns en liberal ordning, en universalistisk ideologi och ett konsumistiskt livssätt. Kopplat till dem finns också 13 mäktiga familjer, bland annat Astor, Kennedy, Rockefeller, Rothschild och Windsor. Terracciano förenar på så vis vänsterns fokus på strukturer med högerns fokus på dolda aktörer, på ett fruktbart vis.

Höger och vänster

Begreppen höger och vänster saknar annars värde för Terracciano. Han vänder sig mot politik baserad på nostalgi, bland annat det han kallar ”Führerkult utan führer”. Han vänder sig också mot kontraproduktiva konflikter mellan antiglobalister, exempelvis ”antifascism” och ”antikommunism”. Sådana konflikter gynnar endast den verkliga härskarkasten, som då kan spela ut dessa grupper mot varandra. En konstruktiv inställning karaktäriseras istället av det Terracciano kallar ”två fronter, många skyttegravar”. De många, vitt skilda, grupper som bekämpar globaliseringens olika aspekter kämpar i olika skyttegravar men bör ha fokus på den verkliga fienden.

Denna fiende är för Terracciano USA, ”världsfienden”, relationen mellan globalisterna och USA är såpass intim. Mot detta ställer han ett Europa förenat av sina etniska grupper och sin gamla andlighet, geopolitiskt avgränsat och ekonomiskt autarkt. Ett sådant Europa har potentiella lierade bland alla de folk och grupper som bekämpar globaliseringen, Terracciano betecknar exempelvis den islamiska världen som tellurokratisk (och därmed i motsättning till det thalassokratiska USA).

Martin A. Schwartz efterskrift

Terraccianos bok identifierar globaliseringen och förutsättningarna för motstånd mot den, med flitigt användande av traditionalistiska och geopolitiska begrepp. Arvet och inspirationen från Evola är tydligt. Samtidigt är abstraktionsnivån hög, och efterskriften av Martin A. Schwartz är därför ett värdefullt komplement och en inblick i Terraccianos tänkande och miljö. Han var traditionalist, med ett särskilt intresse för de indo-europeiska traditionerna. Samtidigt såg han shiitisk islam som en sådan indo-europeisk tradition, och den iranska revolutionen som en viktig historisk händelse.

Schwartz utvecklar också Terraccianos användande av begreppet imperium och Reich för att beskriva en mer än enbart politisk form som varken är den rena nationalstaten eller världsregeringen. En sådan ordning är inte USA, landet är enbart imperialistiskt.

Schwartz beskriver också hur Terracciano rörde sig i ett Italien där oväntade synteser kunde uppstå, som ”nazimaoismen”, nationalkommunismen och en aristokratisk kommunism inspirerad av Sparta och Platon. Är man intresserad av idéhistoria är detta givande läsning, dessa synteser pekade också i riktning mot Dugins fjärde position.

Sammantaget är det alltså en värdefull presentation av Terraccianos världsbild, som visar hur traditionalism och globaliseringsmotstånd kan förenas med geopolitiskt, revolutionärt och eurasiskt stoft. Oavsett om läsaren fullt ut delar hans positiva syn på islam eller hans antisionistiska analys lyfter det kampen från pseudofrågor som kvinnliga trafiksymboler och Tintinalbum till den globala och historiska nivån.

Mer Terracciano

Dugin – Existential geopolitics of Carlo Terracciano

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.