I takt med att regnbågsalliansen knakar i fogarna är det intressant att studera hur konflikter uppstår mellan de grupper som ingår i den. I centrum för dessa konflikter står ofta, men inte alltid, islam, eftersom religionen i grunden inte har särskilt mycket gemensamt med 1968 års idéer. I dagarna har vi kunnat betrakta en annan konflikt, om hegemoni och representation i den antirasistiska sfären.
Antirasism och representation
…skulle det inte vara märkligt om en heteronormativ heterosexuell skrev en bok om hbtq-människor, där han beskrev dem, definierade deras förtryck och formulerade deras kamp?
– Praizovic
Man kan här identifiera två antirasistiska idealtyper (de Benoist och den nya högern står ofta för en annan, och mer djupgående icke-rasism, baserad på rätten till särart och verklig respekt för den Andre, men det tar vi inte upp idag). Dels finns den etablerade antirasismen, som utgår från att det inte finns några raser och att man inte ska vara elak mot människor på grund av deras hudfärg. Den överensstämmer på så vis väl med vad svenskar i gemen anser, och kan beskrivas som både ”svennig”, naiv i sin ovilja att problematisera, och onyanserad. Samtidigt finns det mängder av sentiment under den oproblematiska ytan, bland annat etnomasochism, exotisering av invandrare, och en i grunden rasistisk inställning där man tolererar beteenden man inte skulle tolerera hos svenskar när de dyker upp hos invandrare (vilka alltså egentligen ses som underlägsna). Det är ett idékomplex fullt av interna motsägelser, och det överlever enbart eftersom det inte får kritiseras. Det är också, likt genuskomplexet, en industri som erbjuder både anställningar, respekt och bidrag åt många människor.
Dessa antirasister är i hög grad vita och etniska svenskar, och får sin försörjning från systemet. Det har därför också dykt upp en utmanare, som i hög grad utgår från amerikanska erfarenheter och teorier (både kritiska rasstudier och queerteori). Dessa utmanare är i hög grad icke-vita, i Sverige tycks många också vara kvinnor. Det finns här en tydlig koppling mellan egna erfarenheter och teori, vilket naturligt leder fram till begreppet rasifierad kropp. I ett samhälle där de flesta är vita kommer man som icke-vit i många sammanhang att sticka ut, föreställningar kommer kopplas till ens kropp et cetera. Detta innebär vidare att samhället betraktas som genomsyrat av rasifierande föreställningar, vilket betyder att vita rasifierar även när de inte är medvetna om det. Antirasisten som tycker synd om invandrare rasifierar alltså också.
Hübinette och adopterades erfarenheter
Denna inställning verkar vara mycket vanlig bland adopterade, det vill säga att behandla den icke-vita kroppen som en ofrivillig och olustig detalj, samtidigt som den blir en källa till ständig stress, osäkerhet och oro varje gång den svenska omgivningen påminner om dess existens.
– Hübinette
Den från Korea adopterade akademikern Tobias Hübinette utvecklar liknande resonemang i en intressant studie om de i Sverige 50000 adopterades erfarenheter. Med utgångspunkt i självbiografier finner han att de ofta har erfarenheter av att just bli rasifierade kroppar i olika situationer. Samtidigt visar han att utlandsadopterade är den ”etniska” grupp i Sverige som har högst självmordsfrekvens (i vad mån detta beror på rasifiering snarare än andra faktorer som tidig anknytningsprocess beläggs inte). De adopterades erfarenhet av att ibland rasifieras är också speciell i jämförelse med många invandrares, då ”den enskilde adopterade identifierar sig etniskt-kulturellt med västerländskhet och anatomiskt-visuellt med vithet”. Hübinette skriver att hos en del leder denna identifiering till att man anammar främlingsfientliga attityder. Han använder begreppet transrasial för att beskriva en situation som påminner om de transsexuellas, känslan av att man är fångad i fel kropp.
Sammantaget är det alltså en intressant studie, som visar hur förenklad den etablerade diskursen kring integration och ras egentligen är. En logisk följd av detta är också att frågan om representation ställs. Kan en vit medelklassman förstå den rasifierades verklighet, och följdfrågan – är detta relevant? Det liberala svaret på den senare frågan tenderar att vara nej.
pkmaffian
—judith: moderator, main bloggare. krossar the white supremacist capitalist patriarchy via blogginlägg. typ.
En intressant blogg som representerar det ovan skisserade perspektivet är pkmaffian. Det finns en fascinerande överlappning mellan pkmaffians iakttagelser och den Nya högerns, vad gäller sådant som med den senare idétraditionens begrepp berör ”the Same and the Other”, konsumtion av identitet et cetera. Ofta är det rentav underhållande. Så identifierar judith två typer av vita turister hon kallar Missionären och Dansar med Vargar. De flesta som någon gång träffat företrädare för den nya klassen har även träffat ett antal Missionärer eller Dansar med Vargar. Den senare påminner om det undertecknad beskrivit med termen etnovampyrism, och beskrivs av judith med följande ord:
Dansar med vargar brukar vara konstant brunbränd, iklädd fladdriga mysbyxor hen har köpt av infödingarna i en random by, ha solblekt hår antingen i dreads eller cornrows, och poserar ofta i solnedgången med ett par bongotrummar. Ofta har hen på sig flera "traditionella" smycken och hänger sig spontant åt afrikansk dans.
Dansar med vargar reducerar kort sagt bruna människor till spännande företrädare för autentiska traditioner man kan konsumera.
Summering
Jag vill också betona att jag vill att ni ser på era kroppar som specifika. Inte som universella. Min kropp har aldrig varit universell.
– judith
Rasifieringsdiskursen går på många sätt djupare i sin samtidsanalys av samhället och av dess etniska och rasrelationer. Verkligheten är inte så oproblematisk som de liberala antirasisterna föreställer sig, vilket också innebär att integration är en långvarig och svår process. De rasifierade kropparna påminner oss också om att uttalade rasister tenderar att själva ha en mängd rasliga föreställningar de kanske inte ens själva är medvetna om. De tar också upp frågan om representation och separatism. Kan minoriteter verka i miljöer som domineras och representeras av majoriteten? Detta leder också vidare till en fråga som Alain de Benoist tagit upp, närmare bestämt frågan om erkännande av grupper kontra universalism.
Samtidigt kan man notera ett par brister i rasifieringsdiskursen. Hübinette skriver att ”också vita utseenden liksom manskroppar rasifieras och bekönas, även om det vanligtvis äger rum åt andra hållet, det vill säga vita respektive män tilldelas i stället makt och privilegier av omgivningen och görs till osynliga normer för den koloniala rashierarkin respektive den patriarkala könsmaktsordningen”. Ordet ”vanligtvis” är här intressant, för det finns situationer då rasifierade vita kroppar inte är priviligierade, exempelvis när de är i minoritet och ofrivilligt får representera ett helt system. Verkligheten är alltså komplex, vem som är priviligierad varierar (detta innebär i förbigående sagt att företrädare för rasifieringsdiskursen bör vara både försiktiga och ödmjuka när de skriver om en grupp de själva inte tillhör, exempelvis vita).
Hübinette skriver också att ”det har till och med hävdats att dikotomiserande och hierarkiserande kategoriseringar är något allmänmänskligt och universellt som mer eller gäller i alla kulturer och samhällen, även om parametrarna skiljer sig åt”. Detta leder vidare till frågan om rasifieringens ofrånkomlighet. Människan är ett väsen som vill förstå sin värld, och som använder kategorier för att lyckas med detta. I ett samhälle där människor har olika hudfärg, och detta dessutom korrelerar med sådant som socioekonomisk status, kommer rasifiering att äga rum. Man kan här också notera att den intersektionella metoden är begränsad och selektiv i sina val av centrala begrepp (klass, genus, ras och några till). För den enskilde kan det exempelvis vara lika begränsande att vara överviktig, ful eller sjuk, som att vara rasifierad.
Man kan också identifiera ett inslag av värdering och moralisering i rasifieringsdiskursen. Man nöjer sig kort sagt inte med att identifiera strukturer, man gör också en värdering av dess omedvetna bärare. Praizovic talar om ”förtryckare”, judith raljerar om ”missionärer”, och ett häftigt twitterkrig utbryter när en vit antirasist skriver ut ordet negerboll.
Sammantaget kan man alltså konstatera att integration är en mödosam process, om den alls är möjlig. Den medför också kostnader för nytillkomna grupper i form av en ofrånkomlig ”rasifiering”. Det är också tveksamt om den liberala universalismen är optimal, eller om den tvärtom osynliggör människor. Frågan är också om det är möjligt att avskaffa rasifiering genom separatism, då båda är exempel på just kategorier och på så vis torde förstärka varandra. Den officiella ideologin är en samling självmotsägelser.
Relaterat
Swedish Dissident – Antirasism och separatism
Fria Tider – Ledande antirasist anklagas för rasism
Debattartikel Aftonbladet, Lidija Praizovic
Tobias Hübinette – Rasifierade erfarenheter och transrasiala identifikationer i utlandsadopterade svenskars självbiografier
pkmaffian
Uppfiskat ur mediaflödet (mer Hübinette)
Motsättningar i regnbågsalliansen
Om skribenten: Joakim Andersen
