Arvet från 1968 förs bland annat vidare av en såkallad regnbågsallians, mer eller mindre självutnämnda representanter för ett antal grupper som erkänner varandra som förtryckta. Här ingår bland annat queerteoretiker, radikalfeminister och ”antirasister”. Denna koalition är inte i sig naturlig, den är ett historiskt block och dess uppkomst och vidmakthållande bygger på medvetna val. Det kan därför uppstå konflikter mellan de grupper som anses ingå i den, liksom mellan dessa grupper och deras representanter. Sådana konflikter är svåra för dessa representanter, och för media, att hantera, eftersom alla grupperna betraktas som offer. Konflikter dem emellan leder därför ofta till det som kallats PK syntax error, i normalfallet hanterat genom tystnad och ovilja att rapportera om och debattera det hela.
Ett sådant exempel på PK syntax error är relationen mellan de sexuella respektive de etniska minoriteterna i regnbågsalliansen. Detta leder också till en latent konflikt mellan dessa grupper och deras självutnämnda representanter.
Invandring och HBT
British Muslims were found to identify more strongly with the UK than the rest of the population, and have a much higher regard for the country’s institutions. However, the poll also found that the vast majority of Muslims have extremely conservative views on moral issues such as homosexuality and the death penalty.
– The Independent
Den positiva synen på de grupper som här för enkelhets skull sammanfattas med termen HBT, homo-, bi- och transsexuella, är historiskt sett tämligen ny i Västeuropa. Denna utveckling är kopplad till bredare trender av atomisering, sekularisering och androgynisering, och är alltså inte enbart positiv. Samtidigt finns det positiva inslag, få genuina konservativa torde exempelvis se det som negativt att rätten till trygghet och säkerhet inte exkluderar människor på grundval av deras läggning. Flera av vår idétraditions företrädare har också varit homosexuella, och det är först när sexualiteten politiseras eller på andra vis förs in i den offentliga sfären som den är ett problem.
Många invandrargrupper kommer från samhällen där inställningen till HBTq-grupper påminner mer om den gängse i det forna Europa, detta gäller bland annat många östeuropéer och muslimer. En opinionsundersökning av brittiska muslimer 2009 visade exempelvis att deras attityder var allmänt konservativa. Detta gällde synen på dödsstraff, otrohet och homosexualitet. Ingen av de tillfrågade ansåg det senare moraliskt acceptabelt. Samtidigt kan man notera att de tillfrågade hade större förtroende för polisen än britter i gemen, och identifierade sig med landet i högre grad. Man kan också notera att många muslimska britter i en senare opinionsundersökning uttryckte stolthet över hur landet behandlar sina homosexuella.
Samtidigt som situationen alltså inte är entydig finns det flera tecken på att våldet mot HBT-personer idag i hög grad utövas av invandrare. Detta gäller exempelvis Amsterdam, en stad som länge kännetecknats av sin tolerans mot HBT-personer i det offentliga rummet där utvecklingen nu går åt motsatt håll och där två av tre förövare numera ska vara immigranter.
Man kan här identifiera en konflikt på två plan, i båda fallen om odelbara och ändliga resurser. Det rör sig dels om det som kan kallas det offentliga rummet, gatan eller livsvärlden och vilka som ska dominera det. Ska där synas öppet homosexuella eller ska sådana istället undvika det för att inte stöta sig med andra gruppers känsla för anständighet. Det rör sig om en konflikt där kompromiss inte är möjlig, det offentliga rummet är inte delbart på samma sätt som en budget. Det rör sig även om en konflikt på det symboliska planet. Vi ser här hur flera politiker med invandrarbakgrund, bland annat Omar Mustafa i Sverige, Asmaa Abdol-Hamid i Danmark och ett antal medlemmar i brittiska Respect, anklagats för att inte till fullo sluta upp bakom den officiella ideologin kring homosexuella. Ibland genom att de bjudit in talare med mindre politiskt korrekt inställning till frågan, ibland genom att de undvikit att ge klara svar om sin syn på den. Oavsett vilket har det varit fråga om en konflikt där toleransen för andra kulturer och religioner krockat med toleransen för HBT-personer, liksom en fråga där representanter för gruppen ”muslimer” tvingats genomföra en inte alldeles enkel balansgång mellan gruppens mer konservativa inställning och den politiska korrekthet som inträde i regnbågsalliansen åtminstone till ganska nyligen förutsatt.
Vidare läsning
The Independent – Patriotic, respectful and homophobic: a portrait of British Muslims’ state of mind
Pink News – Poll says Muslims are ‘proud’ of Britain’s gay rights
Wikiislam – Persecution of Homosexuals
Kontrajihadisterna och HBT-frågan
En grupp som uppmärksammat denna latenta, och ofta högst reella, konflikt är kontrajihadisterna. Detta är ytterligare ett tecken på att vi här inte har att göra med klassisk ”högerextremism” eller ”fascism”, utan att det status quo kontrajihadisterna vill försvara ligger betydligt närmare i tiden och ofta inkluderar liberala och sekulära värden som just HBT-personers rättigheter (samtidigt finns det tydligt populistiska inslag, i ordets egentliga mening). Exempelvis har English Defense League en ”LGBT Division”, och anser sig försvara denna grupp mot islamistiska homofober. Medlemmar i EDL har varit aktiva deltagare i sådant som March for Free Expression och East End Gay Pride.
Detta leder till en konflikt mellan representanterna och de representerade, i detta fall mellan HBT-etablissemanget med tydliga rötter i 1968 å ena sidan och en inte lika homogen grupp av HBT-personer å den andra. De senare kan ibland vara mer oroade för växande intolerans och våld i livsvärlden, alltså i det offentliga rummet, än av att inte alla vill tvinga religiösa samfund att viga dem. Det förra är då en reell fråga och det senare en symbolisk. I USA ser vi framväxten av ”homocons” bland republikanerna, i Frankrike ser vi hur Front National tonat ner den negativa inställningen till homosexuella och idag får proportionellt sett fler röster från dem än från befolkningen i stort. Det finns idag flera värdefulla HBT-konservativa, bland annat Justin Raimondo, mannen bakom Antiwar.com, Camille Paglia och Jack Donovan, författaren till The Way of Men.
Vidare läsning
Islamophobia Watch om East End Gay Pride
Islamophobia Watch om March for Free Expression
Jack Donovan – The Way of Men
Justin Raimondo – Antiwar.com
Konflikten i katedralen – Peter Tatchell och queermuslimerna
Similarly, white gays have been given the main role in the representation of Muslim gays. We have already seen how Peter Tatchell has claimed resources and recognition for his ‘international human rights’ campaign… he often describes Muslims as Nazis.
– Gay Imperialism
EDL och kontrajihadisterna är inte en del av HBT-etablissemanget, och konflikten kring deras deltagande i exempelvis March for Free Expression är inte en intern konflikt i etablissemanget. Konflikten har dock även nått detta, något som kan exemplifieras med den mångårige aktivisten Peter Tatchell. Tatchell har verkat för HBT-rättigheter i ett otal länder, och har kommit att rikta sin kritik även mot muslimska ledare i England och Ryssland (liksom förövrigt mot rabbiner, reggaeartister och afrikanska ledare). Han har inte minst kritiserat antifascister som bjudit in HBT-fientliga muslimska ledare till sina evenemang, liksom politiker som Ken Livingstone när de gjort detsamma.
Tatchell har i sin tur fått kritik för att vara islamofob och för att vara ett exempel på vad som kallas gay imperialism och homonationalism. Denna form av kritik kommer från queerteoretiker som Judith Butler och från queermuslimer. Man kan här sannolikt identifiera konturerna av en konflikt och en evolution, där en äldre tradition av essentialistisk och med liberala värden i hög grad förenlig ”gay liberation” ställs mot en queerteori som samtidigt i hög grad är kopplad till antiimperialism, antikapitalism och antisionism. Där Tatchell försvarar ”gays and lesbians” ifrågasätter queerteoretikerna kategorier och identiteter som sådana, och står närmare den postmoderna dekonstruktion både Murray Rothbard och Aleksander Dugin karaktäriserat som ett hat mot verkligheten.
För en utomstående tar sig detta bitvis absurda former. Butler vägrade exempelvis att ta emot ett civilkuragepris från tyska CSD eftersom hon menade att de inte distanserat sig tillräckligt från ”rasism”. Detta bland annat då en överfalls-hotline för HBT-personer kunde ställa frågan om vilken etnicitet förövarna hade. Samtidigt har Butler en viktig poäng, i propagandan mot länder som ska invaderas spelar numera deras behandling av homosexuella också en roll (exempelvis Iran). På samma vis spelar den positiva behandlingen av HBT-personer en viss roll i många västländers självbild, och vita homosexuella kan ibland försöka representera icke-vita grupper. Sådant kan beskrivas som homonationalism respektive gay imperialism.
Samtidigt kan man hos Butler och författarna av Gay Imperialism identifiera en tydlig svaghet som placerar dem i den postmoderna vänstern, nämligen ett intresse för ”diskurser” som överskuggar en faktisk verklighet. Bitvis blir det intressant, som när man analyserar diskursen och finner att invandrarkvinnor ofta beskrivs som en ansiktslös homogen massa, vars medlemmar först blir individer när de bryter med sin kultur. Men många gånger blir viljan att inte ”reproducera rasistiska diskurser” absurd, som när Butler beskriver CSD som rasister men ser Hamas och Hizbollah som delar av den ”globala vänstern”, eller när författarna till Gay Imperialism samtidigt talar om ”rasism” och använder den rasifierande termen ”vita” om individer och grupper de ogillar.
Vi ser här att den politiskt korrekta världsbilden i grunden är oförenlig med en rationell dialog. ”Diskursanalys” ger en möjlighet att angripa vem man så önskar, inte för det den säger utan för de ”stereotyper” den ”reproducerar” och för de dolda avsikter den har när den säger något man ogillar. Tatchell är ”islamofob” och Butler är ”antisemit”, och slutligen kan konflikten enbart avgöras genom att makten, i form av media eller stat, går in och bestämmer vem av dem som har störst trovärdighet eller representerar en offergrupp ”på riktigt”. Idé- och religionshistoriskt är queermuslimerna i varje fall ett intressant fenomen, även om de ännu är synnerligen marginella. Dels utgår de från religiösa texter och tolkar dessa för att visa att våld mot homosexuella inte har stöd i dem, dels försöker de identifiera en kärna av välvilja i islam som inte är förenlig med sådant våld. Man kan också notera att queermuslimerna i mycket hög grad är lesbiska kvinnor.
Vidare läsning
Gay Imperialism
No Homonationalism
Man kan alltså konstatera att det finns betydande svårigheter förenade med försöket att bygga en allians mellan mycket skilda grupper. Samtidigt kan man hitta värdefulla insikter hos alla de inblandade i konflikten. Mer eller mindre nyanlända muslimer har ibland insikter om åtskillnaden mellan det privata och det offentliga, liksom om familjens och könsrollernas betydelse, som våra politiker tappat bort och förträngt. Samtidigt har kontrajihadister och HBT-aktivister som Tatchell rätt i att tolerans för andra kulturer inte ska innebära att växande delar av befolkningen ska leva i skräck i det offentliga rummet och att det är hyckleri när ”antifascister” ser mellan fingrarna med att deras samarbetspartners ursäktar våld mot människor på grund av deras sexuella preferenser. Kontrajihadisterna, homocons med flera illustrerar också att sexuell läggning och politik inte kan kopplas ihop, något som underminerar HBT-etablissemangets anspråk på att representera ett helt befolkningssegment. Queerteoretikerna och -muslimerna identifierar samtidigt en historisk utveckling där behandlingen av HBT-personer i andra länder kan användas i propagandan som leder fram till imperialistiska krig mot dem (begrepp som gay imperialism och homonationalism har kort sagt ett visst värde för att beskriva samtidshistoriska tendenser). Samtidigt leder deras besatthet vid ”diskurser” till märkliga slutsatser.
Sammantaget lever vi i spännande tider, där gamla allianser bryts upp och nya skapas.
Om skribenten: Joakim Andersen
