Att värna om naturen, djuren och vildmarken är inte något som nödvändigtvis hör hemma på vänsterkanten. Tvärtom borde det vara ett naturligt inslag i varje konservatism värd namnet, liksom varje nationalism borde värna om den natur som är en del av olika folks historia och väsen. Miljöaktivisten Dave Foreman har uttryckt denna känsla för kopplingen mellan människa och plats på följande vis:
Our desire to protect wilderness comes from passion, from an emotional identification with wilderness. It’s a sense of expanding the concept of the self to include the landscape around us and identifying with that landscape. This may seem an alien concept on first blush, but for somebody who knows a place, who can sit in the desert, watch it and accept it for what it is, who does not need to experience it on a dirt bike, or for somebody who can go into an old-growth forest and sit underneath a five-hundred-year-old tree and try to pick up some wisdom from it, I don’t think it is alien. We are place. We are connected to everything, and we are open to the world around us.
Enligt Ted Kaczynski dras dock ”vänsterister”, i brist på en bättre term, till radikala rörelser av olika slag, och tenderar att förvandla dem till vänsterrörelser (samtidigt avskaffar de den tolerans som gjorde det möjligt för dem själva att bli medlemmar i rörelserna). Kaczynski skriver:
Because of their need for rebellion and for membership in a movement, leftists or persons of similar psychological type often are unattracted to a rebellious or activist movement whose goals and membership are not initially leftist. The resulting influx of leftish types can easily turn a non-leftist movement into a leftist one, so that leftist goals replace or distort the original goals of the movement.
Detta har drabbat bland annat Amnesty och Röda Korset, det har också drabbat miljörörelsen. Under 1980-talet stod en strid mellan många av de ursprungliga miljövännerna, vilka inte alltid var vänsterister, och de senare tillkomna vänsteristerna. Denna strid gällde bland annat hur man skulle ställa sig till överbefolkning och immigration till resursslukande länder som USA. Vänsteristerna vann den striden, och en politiskt korrekt sensitivitet har sedan dess avgjort hur de flesta större miljörörelser och -partier ser på invandring.
Flera intressanta miljövänner har dock haft en annan inställning i frågan. Paul Watson från Sea Shepherd har exempelvis kritiserat massinvandringen till USA ur ett ekologiskt perspektiv:
I don’t hold right or left political values. I speak from an ecological perspective. Being concerned about population growth in the United States is an ecologically-correct position. There is nothing political about it.
Edward Abbey hade en liknande inställning till massinvandringens effekter för miljön, detsamma gäller Dave Foreman, en av grundarna av Earth First! och mannen som myntade organisationens namn. Foreman har fortsatt kämpa för vildmarken, bland annat genom The Rewilding Institute. Hans perspektiv är djupekologiskt och biocentriskt, han menar alltså att vildmarken och dess invånare har en rätt till existens oberoende av deras nytta för människan.
En intressant intervju med Foreman står att finna på EcoFuture. Han tar där bland annat upp sin världsbild, sin syn på det moderna samhället, det moderna företaget och moderna ”konservativa”. Det grundläggande perspektivet, där vi även är plats, är mycket förenligt med ett identitärt eller lokalpatriotiskt perspektiv. Det biocentriska perspektivet ligger också nära en traditionalism, oavsett om man som Seyyed Nasr ser relationen mellan människa och natur som jämförbar med den mellan man och kvinna (där naturen i den moderna världen snarare betraktas och behandlas som en prostituerad) eller om man ser naturen som guddomlig i sig.
Relaterat
Pentti Linkola – Can Life Survive?
de Benoist och den ekologiska frågan
Edward Abbey – Desert Solitaire
Reaktion – Ständig ekonomisk tillväxt – historiens värsta utopi
Rimfaxe – Skogen som drängstuga
Wodinaz – Kantarellen och nordbon
Om skribenten: Joakim Andersen
