Den amerikanska manosfären är av flera skäl ett intressant fenomen. Dess rötter står att finna både i det som kallas ”pick-up”- och seduction-communityt, där amerikanska män försöker utveckla teorier och metoder som hjälper dem i relationen till det täcka könet, och i det som kallas MRA, mens right activism, där andra amerikanska män studerar och bekämpar feminismen och de orättvisor de anser den medför för män. Båda dessa är försök att hantera en historiskt ny situation.
I manosfären finns ofta ett misogynt inslag, föraktet mot kvinnor för deras lättmanipulerade och emotionella natur är utbrett i PU-kretsar. Bakom detta döljer sig sannolikt ofta desillusionerade romantiker, oavsett vilket är det inte ett sunt inslag och försvinner förhoppningsvis i takt med att de inblandade blir äldre och själva bildar familjer.
It’s no wonder gender conflict abounds in the West. We’ve pretty much taken the half of the population who functions like children and decided to take them seriously for some reason.
– Edward Thatch
Ett intressant inslag är däremot den arkaiska tendens som logiskt följer av sfärens premisser. De inblandade skiljer mellan män med begreppen ”alfa” och ”beta”, och strävar efter att bli alfahanar. Detta är sig sig lika antiegalitärt som den åtskillnad mellan manligt och kvinnligt som ingår i utgångspunkterna (manosfären överlappar också delvis HBD-sfären, ”human bio-diversity”, där skillnaderna mellan olika grupper av människor tas upp). Det leder samtidigt till ett intresse för historiska patriarkat, då männen i dessa framstår som naturliga förebilder för en aspirerande alfahane. En naturlig följd av detta är det positiva mottagande Jack Donovans The Way of Men fått i manosfären.
Intresset för alfahanar kan ta sig uttryck som när Roissy betraktar Silvio Berlusconi i artikeln Alpha male cage match:
An apex alpha male like Silvio should not be punished for enjoying the fruits of the women who love him, just as an apex alpha female should not be punished for securing commitment from an incorrigible playboy alpha male. High five, Silvio. You are an inspiration for men everywhere. May the betas of the world learn from your example.
Den flitige bloggaren Roosh V, som står bakom Return of Kings, har i flera artiklar intresserat sig för historiska patriarker som föredömen, bland annat genom en serie om Thucydides:
We tend to think of ancients as primitive people, but they had a firm grasp on governance, war strategy, and human psychology. The greats of the past understand much more than the proles of today. It makes you want to think about what we have lost compared to that which we have gained.
Han har också tagit upp bland annat Schopenhauer, Mike Tyson och Robert E. Lee, där den senare får tjäna som exempel för den sanne gentlemannen snarare än som idag den förhatlige slaveriapologeten:
The power which the strong have over the weak, the employer over the employed, the educated over the unlettered, the experienced over the confiding, even the clever over the silly—the forbearing or inoffensive use of all this power or authority, or a total abstinence from it when the case admits it, will show the gentleman in a plain light. The gentleman does not needlessly and unnecessarily remind an offender of a wrong he may have committed against him. He can not only forgive, he can forget; and he strives for that nobleness of self and mildness of character which impart sufficient strength to let the past be but the past. A true man of honor feels humbled himself when he cannot help humbling others.
Om Return of Kings i hög grad fokuserar på metoder att bli en alfa, genom artiklar om allt från krav maga och kostymer till rakning och skägg som får bäraren att se ut som en yxmördare, hör The Spearhead snarare hemma i MRA-sfären och fokuserar på strukturellt inriktade artiklar. Men även här återkommer ett intresse för historiska patriarkat. Man har bland annat berört antikens lösningar på några av vår tids problem, i artiklar bland annat om kejsar Augustus försök att höja fertiliteten i Rom och en artikel om faderns ansvar för döttrars val av partners.
Tendensen är alltså att ett intresse för mansfrågor, så snart de formuleras av män, naturligt leder till ett intresse för arkaiska lösningar och modeller. I PU-sfären är det ett mer individuellt intresse för historiska alfahanar som förebilder och inspirationskällor, i MRA-sfären snarare ett mer strukturellt intresse för hur äldre civilisationer försökt lösa tidlösa problem kopplade till reproduktion, dekadens och liknande. Vad man däremot kan notera är att arkaiska civilisationers mer komplexa kvinnosyn lyser med sin frånvaro, i hög grad även det komplementära perspektivet (här rekommenderas alltså snarare Herman Wirths beskrivning av kvinnans ställning i Nordeuropa, liksom särartsfeministers beskrivning av det kvinnliga, för en nödvändig balans). Man kan heller inte tala om traditionalism i sammanhanget, då ett metafysiskt perspektiv nästan helt saknas. Istället kan man endast tala om arkaiska, eller ibland rentav atavistiska, tendenser. Historiskt intressant är det oavsett, även det tidiga 1900-talet hade mansrörelser med långtgående inverkan på historien.
Relaterat
Reflektioner kring mansrörelser
Om skribenten: Joakim Andersen
