Guillaume Faye är en av vår tids viktigaste tänkare, och kan sägas summera essensen i mycket av det invandringsmotstånd, nationalpopulism, antiislamism et cetera som växer sig allt starkare i Europa. Detta motstånd sammanfattas med termen det europeiska motståndet av nordamerikanen Michael O´Meara, som under flera år följt Fayes skrifter och utveckling.
I antologin Guillaume Faye and the Battle of Europe har ett flertal av O´Mearas artiklar och recensioner som rör Faye samlats. Antologin är värdefull av flera skäl. Dels beskriver O´Meara Fayes världsbild, en världsbild som på ett klart och tydligt sätt uttrycker det som många invandringskritiker enbart diffust upplever. Faye har utvecklat en världsbild, en problemformulering och en begreppsapparat som är av stort värde för varje systemkritiker, och som dessutom inte är historiskt belastad. Men mer om det nedan. O´Mearas artiklar ger också läsaren en möjlighet att följa Fayes utveckling över tid, och behandlar böcker som ännu inte är översatta till engelska. Mycket intressant är också att artiklarna ger en inblick i O´Mearas egen världsbild. Han är inspirerad av Faye, och imponerad av dennes tydlighet och kreativitet, men deras världsbilder är inte identiska. O´Meara har en nordamerikansk bakgrund, och ett annat fokus än Faye. I sådant som synen på det Faye kallar ”den nya judefrågan”, kristendomen och det amerikanska nomos, världsordningen, blir skillnaden dem emellan tydlig. Diskussionen mellan Faye och O´Meara löper därför som en röd tråd genom antologin.
Fayes världsåskådning
Faye bryter i sitt tänkande med den liberala moderniteten. Hans politiska gemenskap är inte nationalstaten och hans subjekt är inte individen, utan för Faye står de etniska grupper som utgör Europa i centrum. Samtidigt bryter han även med den nationalsocialistiska moderniteten, för det är inte i en viss ras namn han skriver. Istället använder han begreppen biokultur och germen, vilka kan kopplas både till premodernt tänkande om blodslinjer och stammar och till modern genforskning och antropologi. I Fayes tänkande kan det biologiska och det kulturella inte skiljas åt, begreppet biokultur kan samtidigt betraktas som en väg ut ur den ofruktbara distinktionen mellan kultur- och etnonationalism.
Fayes politiska subjekt är alltså de etniska grupperna, men förenade i en europeisk eller eurosibirisk ödesgemenskap, en gemenskap med drag av det europeiska begreppet imperium. Fayes problemformulering sammanfattar på ett kärnfullt och retoriskt effektivt sätt grundkänslan bakom det mesta av det europeiska motståndet. Europa och hennes folk är nämligen utsatta för ett dödligt hot. Hennes ledare har förrått henne, av inkompetens och korruption, och de ideologier som vägleder dem är fundamentalt felaktiga. Det mest existentiella hotet de uppmuntrat är enligt Faye massinvandringen från det globala Syd i allmänhet och den muslimska världen i synnerhet.
Faye talar här om katastrofernas konvergens, och identifierar ett flertal tilltagande kriser som kommer leda till systemets undergång. En sådan kris är den etniska. Antalet människor med utomeuropeisk bakgrund ökar hela tiden i Europa, de tenderar inte att integreras utan tvärtom är tredje generationen ofta mer fientlig mot de europeiska urinvånarna än deras föräldrar var. Samtidigt växer missnöjet bland de infödda européerna. Det finns inga tecken på att denna tendens börjar vända, och om man extrapolerar den några decennier in i framtiden finns det alltså allt annat än skäl till optimism. En liknande analys kan göras av den ekonomiska krisen och av den ekologiska. När dessa kriser sammanfaller är det tveksamt om systemet ens överlever.
Men för Faye är detta inte bara en katastrof, det är också en möjlighet att ersätta en vänsterliberal och i grunden verklighetsfrämmande modernitet med ett mer livsdugligt system. Han kallar detta arkeofuturism, då det förenar inslag från historien som gruppsolidaritet, vitalitet och heroism med futurism vad gäller vetenskap och teknologi.
Den nytänkande Faye
Fayes arkeofuturism refererar inte till historiskt belastade system eller begrepp, samtidigt som hans verklighetsbeskrivning på ett tydligt vis sammanfattar det många européer anar eller misstänker.
Guillaume Faye beskrivs av O’Meara som kapabel att uttrycka det europeiska motståndet, att formulera ett program som förenar de många olika grupper som ingår i det. Här har han delvis rätt, för Faye är en tänkare som inte är bunden av historiska lojaliteter eller förförståelser. Tvärtom lyckas han förena idéer som ofta ses som oförenliga. Så förenar han exempelvis ett pro-israeliskt fokus på islam som fiende med en biologisk världsåskådning. Det är annars vanligt att fokus på islam förenas med ett försvar av en liberal modernitet, alternativt att en biologisk världsåskådning förenas med ett fokus på judenheten som fiende. Denna typ av postmoderna, i ordets egentliga betydelse, kombinationer utmärker Faye, och gör också att han kan söka nya allierade (bland annat judar). Han är härigenom också ett inspirerande exempel, oavsett om man instämmer med hans förmåga att skapa nya synteser eller inte påminner han om att den högmoderna politikens landskap och språkbruk inte längre är relevant.
Problemet med Faye är att han uttrycker en biologisk världsåskådning, även om han såvitt jag vet aldrig refererar till historiska exempel på denna från tidigt 1900-tal. Hans begreppsapparat är i hög grad biologisk, hans politiska gemenskap likaså. Den Nietzsche han återknyter till är den mer biologiskt inriktade Nietzsche. Det saknas alltså en metafysisk aspekt hos Faye, liksom en moralisk kompass utöver socialdarwinismen (en traditionalist skulle här identifiera en tydligt modern komponent hos Faye). Fixeringen vid Tredje världen och invandrare därifrån som fiender blir i längden också problematisk, både ur ett metafysiskt, mänskligt och geopolitiskt perspektiv. Det är inte realistiskt, eller ens sunt, att betrakta det globala Syd som ett fientligt block.
På väg mot en modernitet?
O´Meara identifierar i sina artiklar en utveckling hos Faye i riktning mot en försoning med den hårt ansatta moderniteten. Så för han i Sex and Derailment fram en kritik av den ”sexuella revolutionen” som utmynnar i försvar av den borgerliga familjen som en rimlig kompromiss mellan individ och samhälle. Samtidigt visar O´Mearas recension av denna skrift på Fayes styrka som kulturkritiker, hans analys av kopplingen mellan en etnisk grupps demografiska hälsa och dess familjesystem är givande. I Mon Programme skisserar han också en politik som har flera etnocentriska inslag men inte särskilt många arkaiska. O´Meara menar också att hans inställning till USA blivit mer moderat över tid, och att den Faye som skrivit Mon Programme inte är särskilt revolutionär.
Orsaken till detta spårar O´Meara i Fayes val av fiende. Om islam är fienden, och de inhemska och amerikanska eliterna endast motståndare, blir Fayes position logisk. En allians med Israel blir då naturlig, och det blir svårt att analysera det system som USA representerar. Så skyller Faye i Mon programme också finanskrisen mer på slösaktiga politiker än på systemet och bankirerna. Här kan man kanske identifiera något av samma utveckling Faye kritiserat den Nya Högern för, nämligen en frikoppling från en given politisk rörelse. Den tidige Faye skrev för den identitära och radikalt nationalistiska rörelsen i Frankrike och Europa, men efter att han skrev Den nya judefrågan uppstod en spricka med delar av dessa rörelser.
Oavsett vilket är det en värdefull antologi O´Meara skrivit. När Faye angriper systemet och dess företrädare är det både njutbar och högklassig läsning, den tidige Fayes analys av modernitetens återvändsgränd och begränsningar likaså. Faye som kulturkritiker är också givande, och hans kreativitet och vägran att fastna i nostalgi och fixa idéer är inspirerande. Detta oavsett om man fullt ut delar alla hans ståndpunkter, eller kompletterar dem exempelvis med en annan metafysik eller geopolitik.
Guillaue Faye and the Battle of Europe kan införskaffas bland annat här: Arktos Förlag
Mer Faye
Guillaume Faye och metapolitiken
Guillaume Faye och bristen på estetik
Solguru – Archeofuturism
Ulf Larsen – Why We Fight
Guillaume Faye – Why we fight
Solguru – Convergence of Catastrophes
Gudomlig komedi – Guillaume Faye
Om skribenten: Joakim Andersen
