Den italienske marxisten Antonio Gramsci var en av inspirationskällorna när den franska nya högern utvecklade sin metapolitiska analys och strategi. Hans analyser är fortsatt av värde för den som vill förstå det politiska i det moderna samhället, och då inte minst dess kopplingar till sociala gruppers relationer och till den ideologiska ”överbyggnaden”.
The Modern Prince
Gramsci gör en fruktbar tolkning av Machiavellis Fursten, kallad The Modern Prince, vilken kommer att studeras närmare i dagens inlägg. Att Gramsci inte är en helt renlärig marxistisk tänkare framstår tidigt i studien. Så använder han Sorels begrepp ”myt” för att karaktärisera Fursten:
The Prince of Machiavelli could be studied as an historical example of the Sorelian ”myth”, that is, of a political ideology which is not presented as a cold utopia or as a rational doctrine, but as a creation of concrete fantasy which works on a dispersed and pulverised people in order to arouse and organise their collective will.
Gramsci identifierar en släktskap mellan sig själv och Machiavelli, och mellan deras projekt. Båda är radikala republikaner, båda skriver för folket, och båda vill skapa en politisk gemenskap där det tidigare mest funnits apolitiska undersåtar. Här finner Gramsci också sin nyckel för att förstå Fursten. Han skriver:
The modern prince, the myth-prince, cannot be a real person, a concrete individual, it can only be an organism; a complex element of society in which the cementing of a collective will, recognised and partially asserted in action, has already begun.
Gramscis projekt är att identifiera skapandet av det han kallar ett ”national-popular collective”, något som närmast för tankarna till den socialism som förknippas med Chavez Venezuela, ett aktivt folk och en socialistisk nation. Han menar att man kan finna spår av detta redan hos Machiavelli:
Machiavelli understood this by his reform of the militia… the germ of his conception of the national revolution.
Av detta drar vi slutsatsen att anhängare av den typ av socialistisk nation som förknippats bland annat med Chavez, Paetel och Qadafi kan finna en del av värde hos Gramsci. Samtidigt är hans tankar högaktuella i vår ”post-politiska” era, då grupper kapabla till kollektivt handlande alltmer ersätts av en massa av individer.
Gramsci fortsätter med att behandla vikten av utbildning och kultur för de fattigaste skikten av befolkningen, parallellt med ekonomiska reformer, för att de ska kunna bilda ett politiskt subjekt. Han behandlar också partier och deras förutsättningar. Här står relationen mellan partier och sociala grupper i centrum. Gramsci är medveten om risken att denna relation förtvinar och bryts, bland annat då partier blir redskap för karriärister och byråkrater. Han skriver i ett ofta citerat stycke:
At a certain point in their historical life social groups detach themselves from their traditional parties; ie. the political parties, in that given organisational form, with the particular men who constitute, represent and lead them, are no longer recognised as the proper expression of their class or fraction of a class.
Han berör flera av orsakerna bakom detta, bland annat partibyråkratin:
…feeling independent from the masses, the party ends by becoming anachronistic, and in moments of acute crisis becomes emptied of all its social content, like an empty shell.
Det är uppenbart att Gramscis analys är applicerbar på bland annat det gamla Bondeförbundet, som idag är en tummelplats för nyliberal ”stureplanscenter”, och i hög grad på den såkallade arbetarrörelsen. Gramsci är i sin analys inte minst intresserad av vilken social bakgrund partiets ledare har, man finner då att det är andra sociala skikt än bönder respektive arbetarklass som förstört de två nämnda rörelserna. Överhuvudtaget är Gramsci intresserad av djupare analyser av politiska rörelser än den som stannar vid yta och etiketter. Detta skiljer honom från dagens intellektuellt fattiga ”antifascism”. I denna analys studerar han bland annat relationen mellan rörelsers anhängare och deras ledning, där anhängarna ofta har annan social bakgrund och andra intressen än ledarskapet. Anhängarna kan således tvinga en rörelses ledning att radikaliseras, exempelvis, och Gramsci var intresserad av hur den italienska fascismen slets mellan olika intressen. Att rakt av fördöma något som ”fascism” kan alltså vara ett både klumpigt och ohederligt beteende.
Gramsci skisserar också en användbar modell för att förstå historiska situationer. Han menar att man då måste:
…find a place in the different levels of the relations of forces, beginning with the relations of international forces and going on to the objective social relations, ie. to the level of development of the productive forces, to the relations of the political and party forces (hegemonic systems inside the State) and to the immediate (or potentially military) political relations.
En sådan analys av Sverige skulle bland annat kunna identifiera kopplingen mellan svensk politik och amerikansk världsordning, där många svenska politiker är att betrakta som det Gramsci kallar ett ”foreigners party”. Samtidigt kan man identifiera en inte helt oansträngd samexistens mellan det Paul Gottfried kallar ”den nya klassen” och en ekonomisk elit (gränserna mellan dessa båda är dock flytande). Klasskamp i ett sådant samhälle förs kring frågor som invandring, HBT et cetera, och erkänns då ofta inte ens som en konflikt mellan konkreta intressen utan maskeras som moraliska frågor.
Gramscis brister
Det finns samtidigt tydliga brister hos Gramsci, dessa bottnar i hans marxism. Så utgår han från en historisk determinism, där historien kommer leda till att arbetarklassen i bred mening tar över. Detta gör att han betraktar vissa intressen och grupper som reaktionära och andra som progressiva. Vid det här laget borde det vara uppenbart att historien inte hade en sådan riktning, istället för arbetarklassen är det den nya klassen som flyttat fram sina positioner och ihop med finanskapitalet dominerar samhället. Gramsci drar heller inte de logiska slutsatserna av sina tankar kring ett ”nationellt-populärt” block, vilket vore att inkludera alla sociala grupper på det sätt den italienska fascismen försökte. Alternativet är att som den ryska bolsjevismen fysiskt utplåna stora delar av befolkningen och gå miste om deras talanger. Det finns också i Gramscis beundran av Machiavelli och jakobinerna tydliga spår av marxismens nihilism, den anda av att ”ändamålen helgar medlen” vars resultat vi sett i Sovjet och Kina. Gramsci utgår också som en sanning från Marx tal om att samhällen aldrig tar på sig uppgifter de saknar förutsättingarna att lösa. Det finns ingen empiri som stödjer detta, utan det får betraktas som en potentiellt farlig vanföreställning.
Men för den som är medveten om Gramscis begränsningar förblir han en värdefull bekantskap. Dels för att hans metapolitiska resonemang kring relationen mellan partier och sociala grupper, hegemoni och kulturkamp, fortsatt är relevant, dels för att hans tankar om en socialistisk nation inte är så avlägsna från vissa former av nationalism.
Mer Gramsci
Gramsci om de tre formerna av politisk kamp
Gramsci och 1968
Organiska intellektuella
Metapolitik – översättningen
Den Nya Högern och metapolitiken
Guillaume Faye och metapolitiken
Om skribenten: Joakim Andersen
