En av Europas mest kända politiska tänkare är italienaren Niccolo Machiavelli. Hans verk innehåller ett flertal insikter och perspektiv av värde för systemkritikern (bland annat intresserade sig Antonio Gramsci, Tupac Shakur och Leo Strauss för honom). Detta är inte minst fallet då han rör sig bortom både en primitiv maktrealism och en lika primitiv idealism. Samtidigt bör man vara medveten om att en del moderna tendenser är tydliga hos Machiavelli, bland annat att det politiska skiljs från en metafysisk helhet (på samma sätt som ekonomin senare skiljs från helheten). Dagens inlägg kommer att ta upp några inslag i hans två mest kända verk, Fursten och Diskurser, och jämföra hans perspektiv med andra kända politiska teoretiker som Carl Schmitt och Karl Marx. Man kan också jämföra med spelteori och marknadsföring om man så önskar.
Machiavelli och det politiska
När Machiavelli studerar den politiska sfären rör han sig på tre nivåer. Där finns staten, där finns gruppen/partiet, och där finns individen. I praktiken är hans perspektiv inte oförenligt med Carl Schmitts distinktion mellan Vän och Fiende, för på alla tre nivåerna handlar det om aktörer som försöker skapa Vän-gemenskaper. Således är en stat som slits av väpnade strider mellan partier inte längre att betrakta som en stat. I Fursten riktar sig Machiavelli också tydligt till Suveränen.
Samtidigt är Machiavelli mer otydlig än Schmitt i denna fråga, det handlar snarare om en mångfald av olika aktörer än de koncisa begrepp som Vän-Fiende-distinktionen och Suveränen utgör.
Machiavelli rör sig i studien av det politiska bortom både den naiva ”realismen” och den lika naiva idealismen. Napoleon uttryckte det hela som att man kan göra mycket med bajonetter, utom att sitta på dem. Väpnad makt bör därför kompletteras av legitimitet.
Detta innebär bland annat att även om man är en cynisk och amoralisk spelare, ligger det i ens intresse att åtminstone framstå som hederlig. Machiavelli var skeptisk till kristendomen och för in begreppet virtú, vilket snarare har att göra med manlighet än den moderna engelskans ”virtue”. En individ eller ett folk som har virtú karaktäriseras av vilja, styrka och strategiskt tänkande. I traditionellt europeiskt tänkande finns det en koppling mellan sådana egenskaper och framgång, till den grad att seger kan vara ett tecken på att man är utvald av gudarna. Virtú gynnas av konflikter, vilket osökt för oss över till en jämförelse med marxismen.
Pre-marxism och post-marxism
Marxismen är två saker. Det är å ena sidan en utopi och ett politiskt program, det är å andra sidan ett sätt att tänka. Utopin är direkt destruktiv, sättet att se på världen är det inte nödvändigtvis. Tvärtom är det ett maktrealistiskt perspektiv som är potentiellt användbart.
Marx utgår från ett tydligt konfliktperspektiv, i likhet med Heraklitos utgår han från att ”kriget är alltings moder”. I konkreta historiska studier innebar detta perspektiv att han såg historien som en ständig kamp mellan olika grupper, i det monoetniska Europa oftast sociala grupper/klasser. Sådana konkreta studier som Napoleon Bonapartes adertonde Brumaire, Pariskommunen, de journalistiska texterna och, delvis, Manifestet, är goda exempel på detta. I det mer övergripande historieschema han också utvecklade blir det hela däremot mindre konkret, och historien pressas in i en deterministisk och dualistisk tolkning, där proletärer står mot bourgeoisie, en strid som leder till det klasslösa samhället. Konfliktperspektivet har samtidigt sina begränsningar, då det gör att Marx var blind för intressegemenskaper och att marxister haft svårt att förstå varför familjer och nationer överlevt in i modern tid.
Politiska teoretiker både före och efter Marx har här rört sig med ett mer realistiskt, och komplext, konfliktperspektiv. Grupper befinner sig i ständiga konflikter, men ibland är det stammar, ibland stater, ibland etniska grupper och ibland klasser. Hur de formerar sig, hur allianser skapas och går under, är ständigt föränderligt. Detta har också de politiskt korrekta insett, genom att försöka skapa ett historiskt block av etniska och sexuella minoriteter, ledda av de politiskt korrekta själva.
Innan de politiskt korrekta insåg detta gjordes det av många andra, ett representativt exempel är den italienske syndikalisten Sergio Panunzio som kom att inse att historien är just en historia om kamp mellan grupper. Ett annat exempel, om än inte lika influerad av Marx, är den tyske sociologen Max Weber. Även marxisten Gramsci och hans begrepp classi subalterni är ett steg bort från den deterministiska modellen. I praktiken gäller detta också distinktionen mellan klass i sig och klass för sig, framväxten av klassmedvetande handlar om skapandet av ett subjekt. Perspektivet kan tillämpas på snart sagt vilken grupp som helst, man kan lika gärna tala om skillnaden mellan ett folk i sig och ett folk för sig.
Machiavelli framstår här som en intressant tänkare, en pre-marxist som också har mycket att säga post-marxister. Han har ett konfliktperspektiv, och i likhet med Sorel och von Treitschke ser han konflikten som något som odlar framväxten av positiva egenskaper hos människor och grupper. Hans republikanska perspektiv i Diskurser kan också kombineras med Fursten, resultatet har då en hel del gemensamt med historiska indo-europeiska statsbildningar där virtú är ett centralt fenomen. Samtidigt kan man notera att denna republikanism har begränsningar, då en högre aspekt saknas riskerar det hela att urarta till gudlös gruppegoism. Det machiavellanska perspektivet är dock fortfarande en värdefull bekantskap, som man flera gånger kan återvända till.
Machiavelli och Fursten
Leo Strauss och den politiska filosofin
Gautthiod – Pax Aeconomica
von Treitschke
Det politiska som subversivt begrepp
Om skribenten: Joakim Andersen
