För några dagar sedan berördes på bloggen hetslagstiftningen, och de legitima skäl man från ett icke-liberalt perspektiv kan se att inskränka yttrandefriheten. Det var då uppenbart att den svenska hetslagstiftningen inte uppfyller något sådant skäl. Den bidrar exempelvis inte till etnisk eller social fred, eftersom den inte skyddar etniska svenskar och därför är så uppenbart orättvis att den snarare bidrar till den växande känslan bland dessa av negativ särbehandling. Inte heller bidrar den till en mer civiliserad debatt, då den snarare utnyttjas som ett vapen för att tysta all debatt och förstärka en politiskt korrekt moralism.
Mellan liberal modernitet och identitetspolitisk postmodernitet – svensk integrationspolitik som ideologisk kimera
Att anklaga någon för att hata en hel folkgrupp tycker jag kräver en hel del underlag. Det har du inte gett. Jag hatar inte människor, bara handlingar och idéer, men främst hyckleriet. Det är lätt att få intrycket att du själv hatar människor med andra åsikter än dig själv, till exempel mig, men det vet ju bara du själv.
– Lasse Wilhelmson bemöter Åsa Linderborg, och visar samtidigt hur subjektiva anklagelser om ”hat” är
Överhuvudtaget illustrerar den svenska hetslagstiftningen hur integrationspolitiken bygger på en obekväm och omedveten samexistens mellan två i grunden oförenliga världsåskådningar. Där finns å ena sidan typiskt moderna föreställningar om ett samhälle uppbyggt av individer. Etnicitet blir då ointressant för det politiska, och det förutsätts att det religiösa och det etniska inte har i den politiska sfären att göra. Utgår man från en sådan liberal modernitet kan man acceptera en hetslagstiftning som skyddar det individbaserade samhället från återfall i atavistisk kollektivism, man kan möjligen också acceptera lagar mot diskriminering.
Det etniska är dock en realitet, även om man låtsas som om det inte finns. Att förneka att det alls finns svenskar är en relativt effektiv metod att göra alla till svenskar, men i detta ligger samtidigt en etnocentrism. Att låtsas som om det inte finns etniska grupper förhindrar inte att de hamnar i konflikt eller att ojämlikhet uppstår mellan dem. Detta har uppenbara effekter för det politiska och även det sociala. Baserat i en diffus blandning av rent självhat, insikter i en etnisk verklighet och motstånd mot etnocentrism ser vi därför en identitetspolitisk postmodernism, där man erkänner existensen och betydelsen av grupper och svårigheterna att betrakta en av dessa gruppers normer som universella.
Detta har likheter med inslag i antiliberal idétradition, man kan nämna Alain de Benoists tankar om vikten av erkännande av grupper, rätten till särart och etnopluralismen. Problemet är att den identitetspolitik som har rötterna i 68-rörelserna i sitt resonemang inte präglas av reciprocitet eller symmetri. På vanlig svenska drivs man av grumliga känslor och övertygelser, vilket gör att man inte vill ge svenskar samma rättigheter som andra grupper. Man väljer också att blunda för etniska relationers verklighet, och för en invandringspolitik som på lite sikt kan drabba alla inblandade genom att leda till öppna konflikter.
Den liberala moderniteten företräds av flera kritiker av sådant som den tysta acceptansen av hedersvåld, särbehandlingen av olika grupper, angreppen på det västerländska arvet, et cetera. Man kan nämna allt från liberaler som Dilsa Demirbag-Sten och Axess till många av de ”högerextremister” och kontrajihadister som egentligen försvarar en liberal modernitet. Den postmoderna identitetspolitiken företräds bland annat av Ungdom mot rasism, mycket av den etablerade ”antirasismen” och liknande.
I praktisk politik samexisterar dessa båda oförenliga världsåskådningar, vilket beror på att någon egentlig debatt aldrig förts om integrationspolitiken. Så har man aldrig definierat vad som är en svensk, om man kan leva i Sverige utan att vara en sådan, vad målet med integrationspolitiken är, et cetera. I den officiella diskursen väljer man att inte ens tala om etniska grupper, utan föredrar ofta den mycket klumpiga distinktionen mellan ”svenskar” och ”invandrare”. Om inte själva omfattningen av invandringen redan gjorde det, garanterar detta gradvis och omedvetet framväxta lapptäcke av motstridiga lagar och föreställningar att svensk integrationspolitik inte kommer bli annat än ett misslyckande.
”Granska skiten”
Juridifieringen av både politiken och debatten gör att allt fler problemställningar förskjuts från att vara en angelägenhet för den offentliga arenan till att bli en fråga om paragrafer. Det är en demokratisk förflyttning som diskuteras på tok för lite. Dessutom är lagen om hets mot folkgrupp luddig och bär på en rad problem.
– Karin Olsson, Expressen
Avslutningsvis kan noteras att ”yttrandefrihetsfundamentalisten” Åsa Linderborg tvingats avbryta Aftonbladets kampanj med namnet ”granska skiten” då den sannolikt bryter mot just den hetslagstiftning hon ville använda sig av. Detta antyder något om hur vårt sen- eller postmoderna samhälle kommit att stirra sig blint på yta och symboler. Vän av ordning har inte sällan reagerat på hur ”antifascistisk” ”ideologianalys” nöjer sig med att notera att X eller Y en gång synts ihop med A eller B, vilka tillhör det ena eller det andra suspekta partiet, eller hur X eller Y använt det ena eller det andra ordet, vilket dykt upp i det ena eller det andra suspekta sammanhanget. Nu får även Åsa Linderborg känna på lite av den överväldigande idiotin i ett samhälle som blivit så närsynt att man inte ens får återge suspekta åsikter man inte delar utan att förknippas med dem både socialt och juridiskt.
I måndags startade vi en blogg där vi gav exempel hämtade från järnrörssajterna, uttalanden som jurister sen fick kommentera. Den bloggen har vi tvingats ta ner eftersom vi med den kan misstänkas för just det vi vill motverka – hets mot folkgrupp.
– Åsa Linderborg
Mer läsning
Karin Olsson – När skiten når fläkten
Till frågan om hetslagstiftningen
Lasse Wilhelmson – Svar till Åsa Linderborg
Om skribenten: Joakim Andersen
