Ståupp-komedin är ett intressant samtidsfenomen på flera sätt. Likheten mellan ståupparen och den moderna demagogen är uppenbara, båda interagerar med en massa de hela tiden måste tillfredsställa och anpassa sig till. Detta är problematiskt (inom traditionalismen jämförs demagogen ibland med en prostituerad på grund av sin relation till massan). Men det innebär också att ståupparen snubblar in på den politiska sfären, ofta måste beröra laddade ämnen, och i sin behandling av dem säger en hel del om vårt samhälles olika implicita ideologier. Man kan notera hur jämförelser mellan svenskar och invandrare återkommer i ståuppakt efter ståuppakt, det är ett laddat ämne och den hugade kan dra slutsatser om vårt samhälles normer och föreställningar genom att notera när och hur publiken skrattar et cetera. Bra ståuppkomedi berör också sådant som vardagslivets psykopatologi, livet som individ i ett konsumtions- och massamhälle, et cetera.
Det nya i standup comedy är att man ska vara många för de flesta är ganska dåliga. 75 procent av de som håller på klarar inte av att hålla på i en timme.
– Peter Wahlbeck
Jämförelsen med demagogen antyder också farorna för ståupparen, den utveckling där man nöjer sig med att ge publiken vad den vill ha, och likt en Betnér fastnar i de banala självklarheternas enkla belöningssystem. Mot denna utveckling vänder sig Peter Wahlbeck med kraft. Wahlbeck är, ihop med Batra och utländska komiker som Dylan Moran, en gammal favorit hos de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei, och de senaste åren har han gång på gång angripit ståuppscenen för dess förflackning och brist på substans. Om formerna för denna kritik kan man säga både det ena och det andra, men i grunden har Wahlbeck viktiga poänger.
Han är helt överskattad. Det är ett slags pojkrumsdravel som blivit klassat som politiskt. Vad hjälper det att han har en massa fans. Det som inte är roligt är inte roligt. Konstigt att ingen svensk journalist eller annan intellektuell går ut och säger "detta är skit". Det han gör blir kult bland personer som är bittra och dricker coca-cola på sina pojkrum. De sitter uppe hela natten, lan:ar, dricker läsk och kollar lite på Magnus Betnér på Youtube, som säger något taskigt om Astrid Lindgren eller Per Gessle.
– Wahlbeck om Betnér
Det banalas absurditet
Ja, hallå, det är Trav-Arne här. Jag måste erkänna att jag från början var emot pizza på trav. Jag tyckte att det var fel, jag tycker att det kanske skulle vara bra att ha nåt pizzafritt, men att nu jag har funderat på saken, och jag måste säga, med svansen mellan benen, jag vill ha också pizza på trav. Jag vill ha det. Ja! Det ska vara pizza på trav! Ja det ska vara glatt! Sen ska det vara mycket mos. Man ska ha enorm hästkör. Jaha. Man ska ha en sprallig speaker som gnäggar. Man ska ha 1 000 hästar som tuggar hästpizza i stallet. Tack gode gud för pizza pÅ trav, ändå tack. Hela Sverige ska sjunga med i pizzasången. Du och jag och hästarna, barnen ska se reklam om det. Det ska vara tro, det ska vara hopp, det ska vara galopp, det ska vara Sveriges trav-pizza och det ska smaka gott. Gott! Pizza på trav, det Är bra. Det ska vara glatt, det ska vara mos, det ska vara pizza, det ska vara pengar och hästar i trav. Bången ska flyga runt banan. Kusken ska tugga pizza, han ska jazza, han ska vissla. Det ska vara pizza på trav i full galopp. Ja, vi ska ha pizza på trav! Kör: Lalalala. Pizza på trav. Sjung med i sången Pizza på Trav, det Är bra. Kom igen! Vi ska dricka kaffe, vi ska Äta lunch, vi ska tugga pizza och käka och spela på trav, kom igen nu allesammans. Det Är Trav-Arne, och jag, drick kaffe och tugga pizza. Där borde ni spela med bandet. Gnägga mera. Mera mera mera pizza! Bingo! Bingo! Bingo! Det ska vara glatt, det ska vara mos, det ska vara pizza och pengar och hästar i trav. Hela Sverige ska sjunga med i Pizzasången. Mera pizza och spel, spel och galopp och trav, allt på en gång nu. Parkera bilen, kom in på banan. En pizza härborta, kom hit, vi har en pizza härborta. Och här Är bongen. Tusen hästar som gnäggar och käkar pizza i stallet. Tack gode gud för pizza på trav!
– Pizza på trav
I grunden handlar det hela om det banala. Vårt vardagsliv präglas av banalitet, men till detta kan man förhålla sig på två sätt. Antingen kan man själv vara banal, och i denna fälla faller många ståuppare som låter sig reduceras till en konsumtionsartikel. Eller så kan man visa det banalas absurda sida. Detta gör bra komiker, bland annat Larry David skapar, i sina bästa stunder, genom sin autistiska förundran och oförståelse för diverse vardagsfenomen en distans som får dem att framstå som mindre ”naturliga”. Även Peter Wahlbeck har under sin karriär flera gånger lyckats fånga det banala i dess absurditet. Hans metod har inte sällan varit medvetandeströmmen, där det tänkta sägs eller sjungs högt.
När Wahlbeck varit som bäst har han på så vis blottlagt vardagslivets psykopatologi, bortom dess självbild. Den som köper en vara efter att ha sett på en reklam inbillar sig exempelvis gärna att han eller hon är en rationell aktör. Men Wahlbecks märkliga medvetandeströmmar avslöjar att det finns helt andra mekanismer som driver den tillsynes rationella konsumenten. Ett klassiskt exempel är de bittra resenärerna i Ullared, eller den närmast orgiastiska festlighet som något så banalt som en pizza skapar i Pizza på trav. På så vis hamnar Wahlbeck nära det tidiga 1900-talets konstnärsavantgarden, vilket gör honom till en intressant bekantskap. Att han har ett intresse för världsbilder bortom den rena materialismen, för djurrätt och för samhällsvisioner framstår som ganska logiskt mot bakgrund av detta.
Music für allum twice
Aftonbladet – Peter Wahlbeck sågar kollegorna
Wahlbeck.se
Om skribenten: Joakim Andersen
