Vi lever i ett samhälle som saknar myter i egentlig mening. De pseudomyter som kan identifieras är dels den politiskt korrekta teologins endimensionella och bipolärt moraliserande motsvarigheter, dels kommersialismens och varuskådespelets försök att fylla varor och märken med betydelse (de förra har studerats bland annat av Paul Edward Gottfried, de senare bland annat av Roland Barthes). Vid sidan av dessa kan man ana människans längtan efter den mening myten ger i det förhållande många har till filmer och böcker som Sagan om Ringen, Star Wars, et cetera. Dessa befinner sig närmare den traditionella myten, men är mindre potenta än denna på grund av sin uttalat fiktiva karaktär. Deras snart sagt extrema popularitet antyder dock en existentiell längtan efter autentiska mytologier.
Mircea Eliade beskriver i Myten om den eviga återkomsten den traditionella människans förhållande till myt och historia. Han karaktäriserar där den traditionella mentaliteten som ett försök att vända den i grunden meningslösa profana existensen ryggen, och istället återknyta till ett autentiskt Vara genom att upprepa de handlingar gudar och förfäder instiftat. Psykologiskt betraktat är detta inget underligt, den profana tillvaron saknar i grunden existentiell mening (något som också insetts av flertalet någorlunda ärliga moderna filosofer). Att äta, arbeta, kopulera och konsumera är inget som skiljer människan från någorlunda högre stående djur.
Den arkaiska människan försökte därför ge sin tillvaro mening genom att upprepa gudars och förfäders handlingar. En fysiologisk handling som intagandet av föda fick på så vis mening som en handling instiftad av gudarna, en handling som också knöt en social och kultisk gemenskap samman. Vid byggandet av ett hem eller en stad efterliknade man gudarnas boningar, vid invigningen av en krigare stod krigsgudarnas bedrifter modell. Eliade uttrycker den arkaiska synen på den rent fysiologiska existensen på ett radikalt vis:
I sista hand är den profana världen inte någon ”värld” alls. Den är ”overkligheten” själv, det icke-skapade, det icke-existerande, med ett ord: intigheten.
Aleksander Dugin har kännetecknat postmodernismen som en strävan efter Intet, och ur det arkaiska perspektiv Eliade beskriver är den moderna världen som sådan ett sådant projekt. Genom att medvetet angripa och undergräva det heliga och det mytiska reducerar man människan till en rent fysiologisk varelse vars liv i slutändan inte betyder någonting. Mot detta står det arkaiska försöket att skapa mening genom att knyta an till den mer än mänskliga begynnelsen. Sannolikt kan Eliade här bidra till en förklaring av de många psykiska och existentiella sjukdomar som grasserar i det materiellt sett rika Västerlandet.
Myt och lidande
Vilken tröst har vi av vetskapen att miljoner människors lidanden har gjort det möjligt att lära känna en av människans gränsstationer, om det på andra sidan denna gränsstation bara finns ett intet?
– Eliade
Intressant är även Eliades beskrivning av den arkaiska synen på mänskligt lidande. Sådant lidande är närmast oundvikligt, sjukdom, social orättvisa, krig och naturkatastrofer är svåra att helt undvika. För den arkaiska människan hade sådant lidande en mening, för den moderna människan är det slumpmässigt och saknar i grunden mening. Den arkaiska människan hade också en rik arsenal av kultiska och magiska verktyg till förfogande för att skydda sig mot den ogynnsamma slumpen. En invasion kunde tolkas som ett straff för ett alltför ogudaktigt leverne, och därför ge ny moralisk kraft, et cetera.
Eliade diskuterar också föreställningen om den moderna tillvarons frihet, och finner att den är illusorisk. Han skriver: Friheten att skapa historia, som den moderna människan skryter om, är illusorisk för så gott som hela mänskligheten. För den återstår på sin höjd möjligheten att välja mellan två möjligheter. Den första är att motsätta sig den historia som skapas av en liten minoritet (och i detta fall har man friheten att välja mellan självmord och deportation). Den andra möjligheten är att ta sin tillflykt till en undermänsklig tillvaro eller flykt.
Samtidigt visar han hur strävan efter myt och mening är svår att utplåna, och hur exempelvis även marxister försöker finna en mening i historiens fasor genom att de antas leda fram till en ny guldålder (Eliade noterar här dock att Marx skiljer sig från den traditionellt cykliska tidsuppfattningen genom att enbart placera guldåldern i slutet, alltså inte även i början). Moderna pseudomyter befinner sig alltså ofta i ett parasitärt förhållande till autentiska myter, då de måste få näring genom att ”låna” teman från de arkaiska myterna (så bygger Freuds popularitet sannolikt på användandet av Oidipusgestalten, liksom Marx på användandet av messianska och millenaristiska motiv).
Sammantaget är det alltså en fascinerande och värdefull analys Eliade gör, en analys som också har verklig sprängkraft när den tillämpas på vårt eget samhälle och dess försök att ersätta positiva myter och arketyper med politiskt korrekta dualismer och konsumtionssamhällets tillsynes betydelsefulla varor och märken. De förra är för infantila och endimensionella för att kunna uppfylla vuxna människors existentiella behov och skulle inte överleva någon längre tid utan ett implicit hot om repression, de senare ger endast kortsiktig behovstillfredställelse och leder därför till ett missbruk av varor som hotar själva vår planet. I jämförelse med dessa misslyckade försök att fylla den mänskliga existensen med mening finns alltså mycket av värde i våra historiska myter och arketyper.
Relaterat
Roland Barthes – Mytologier
Mircea Eliade och Myten om den eviga återkomsten
Om skribenten: Joakim Andersen
