Roland Poirier Martinsson beskriver sig själv som konservativ. En genuin konservativ ståndpunkt är oförenlig med det vänsterliberala konsensus som dominerar det svenska etablissemanget, detta faktum förklarar Poirier Martinssons många turer. Några gånger har han utmanat vänsterliberalerna, bland annat genom att inte okritiskt hylla Pridefestivalen, och genom att nästan delta i Tryckfrihetssällskapets genuskonferens. Båda de gångerna har det lett till att den amorfa hydra av reaktiva icke-personligheter som är den svenska vänstern angripit honom. Poirier Martinsson tillhörde också den försiktiga höger som, pre-breivik, närmade sig islamkritikens troper.
En genuin konservatism är dock revolutionär i det svenska politiska landskapet, och Poirier Martinsson är inte intresserad av att vara en sådan. Hans försiktiga kritik har därför följts av pudlar när han insett vilka hysteriska och för argument oemottagliga skaror han vredgat. På ett mänskligt plan är detta begripligt, twittervänstern är ett smutsigt fenomen och en tryggad försörjning är inte av ondo.
Ett exempel på Poirier Martinssons återkommande reträtter är hans senaste kolumn, betitlad Den konservative och invandringen. Poirier Martinsson är katolik och menar att ”det finns en del traditioner som bygger på eviga värden, och att det goda samhället alltid måste utgå från dem”. Här skiljer han sig inte från en traditionalist som Julius Evola. Poirier Martinsson beskriver sig också som kulturkonservativ, även om konst som utmanar gårdagens estetik drabbar honom starkast.
Konst, kapitalism, filosofi och teknikutveckling gör att gölen inte drabbas av syrebrist, men viktigast av allt är inflytande från andra kulturer.
– Poirier Martinsson
Därefter övergår han till att försvara en ständig invandring med argumentet att utan inflytande från andra kulturer kommer kulturen att stagnera. ”Vi blir tröga utan den Andre” menar Poirier Martinsson. Här kan man delvis instämma med honom, även Johan Lundberg från Axess har noterat att den svenska kulturen idag präglas av konformism och en tankens tröghet.
Samtidigt tvingas man konstatera att Poirier Martinssons konservatism är djupt anfrätt av liberalt tankegods. Tydligast här är abstraherandets attraktion, liberaler och marxister har en tendens att skapa en abstrakt idévärld som gör dem blinda för den konkreta verkligheten. Marxister ser klasser och ekonomi, men har svårt att förstå etniska relationer och det politiska. Liberaler ser ekonomi (båda dessa saknar också en fungerande antropologi).
Poirier Martinsson gör något liknande med det kontinentala filosofiska begreppet ”den Andre”, ursprungligen myntat av Emmanuel Levinas och mycket populärt i postmoderna kretsar. Konkreta studier av etniska relationer visar att de kan vara explosiva, asymmetriska och på många vis negativa (jämför Amy Chua och Thomas Chittum). Vi bevittnade deras sprängkraft i Jugoslavien och Rwanda, vi bevittnar det just nu i Irak, i Tibet, i Europas ghetton, et cetera. Man behöver inte ”hata” någon för att vara medveten om dessa återkommande etniska konflikter. Men detta väljer Poirier Martinsson att inte se, och han avslöjar sig därmed som en liberal som vill vara konservativ. Att vara liberal eller marxist är att välja abstraktioner och utopism framför en konkret realism. Resonemangen kring kulturer i berikande ”möte” och ”den Andre” präglas hos Poirier Martinsson tyvärr av historiskt bestämda förgivettaganden och önsketänkande, och om texten inte varit så kort hade den sannolikt blivit riktigt genant.
Without pausing to draw up a list of what this Party imagines it has conserved in England since it took over the reins of Government from Labour, we are entitled at least to ask what it has done to conserve the identity of the nation as composed of people of supposed English descent and blood.
– Anthony Ludovici om de brittiska konservativa
Samtidigt kan man notera ett par brasklappar av rang i Poirier Martinssons korta text. Han hinner med att skriva att rädslan för att vara intolerant har gjort att ett inte närmare definierat ”vi” inte vågat ta upp sådant som antisemitism och demokratiförakt, här hyllar han också de mer hysteriska vänsterliberalernas hatobjekt Paulina Neuding. Av mer historiskt intresse är Poirier Martinssons närmande till svenska muslimer. Han konstaterar att som konservativ har han en del gemensamt med dem, särskilt i kontrast till de vänsterliberaler som gärna angriper honom. Detta är en förutsägbar historisk utveckling, vad man kan fråga sig är snarare varför det tagit svenska konservativa så lång tid att upptäcka den muslimska befolkningens potential som bålverk mot kulturmarxismen (svaret på frågan är sannolikt att dessa konservativa antingen inte är några riktiga konservativa och därför upplever muslimer som alltför politiskt inkorrekta, alltför antifeministiska eller anti-HBT på riktigt, eller är för invandringskritiska för att se muslimer i något positivt ljus).
Att Poirier Martinsson irrar fram och åter bör därför inte förta fokus från det intressanta närmande han här gör, ett närmande vi lär se mer av framöver. Denna tendens kommer också att hälla betydande mängder smolk i den vänsterliberala glädjebägaren, då det visar sig att de människor de kämpat för att föra hit inte nödvändigtvis vill att deras barn ska anamma en vänsterliberal kultur. Trots turerna fram och åter kan det alltså finnas skäl att fortsätta följa den kastrerade konservatism Poirier Martinsson företräder.
Om skribenten: Joakim Andersen
