Det har sagts att varje generation är dömd att upprepa de föregående generationernas misstag. I vår tid är det snarare så att den upprepar sina egna misstag gång på gång, vilket beror på strukturella faktorer. Där Nietzsche menade att framtiden tillhör dem med längst minne, är vårt samhälle snarare att betrakta som dement. Kulturellt yttrar detta sig genom ointresset för historia och den konsumtionshysteri avsaknaden av en identitet leder till. Politiskt yttrar det sig genom repetition av samma misstag. Här spelar medias logik en central roll. Dels är media genom ägarförhållanden och socio-kulturella skäl benäget att sympatisera med den amerikanska presentationen av olika konflikter, dels gör mediets logik att uppföljning normalt saknas. Media rapporterar om spektakulära händelser i enlighet med en dualistisk modell, inte om hur det gick sedan.
Styrka och visdom
Anyone who has ever looked into the glazed eyes of a soldier dying on the battlefield will think hard before starting a war.
– Otto von Bismarck
Denna brist på minne samverkar med en utbredd attityd i skådespelssamhället, en attityd som lägger vikten vid den goda avsikten och ignorerar följderna (något man ostraffat kan göra om man saknar minne). Denna attityd innebär också att det abstrakta är viktigare än det konkreta, vilket betyder att om man kan öka mängden ”demokrati och mänskliga rättigheter” och konsekvensen av ens handlande blir att hundratusentals människor drabbas av fattigdom, svält, krig, flyktingskap, så var det ändå det rätta att göra. En konsekvensanalys är därför alltid överflödig, och den som ändå försöker göra en kan anklagas för att försvara brott mot ”demokrati och mänskliga rättigheter” och rent allmänt vara ganska trist genom att hälla smolk i den kollektiva glädjebägaren.
Denna attityd är en kontrast mot den historiska europeiska synen på politik som ett hantverk nära kopplat till visdom. Styrka utan visdom har historiskt betraktats som något farligt, idag anses styrka och goda avsikter vara fullt tillräckligt. Konsekvenserna för vanliga människor i Libyen, Kosovo, Syrien, Irak, Afghanistan, har varit förödande.
Tre konflikter och deras efterspel
Vill man råda bot på denna kollektiva och mediala demens är uppföljning en närmast revolutionär handling. Den visar att i bästa fall var den amerikanska politiken välvillig men ovis, mer troligt var välviljan propaganda och de verkliga avsikterna mer diaboliskt realpolitiska. Ibland kan realpolitiska motiv gynnas av att slunga ett helt land in i kaos.
Sådana uppföljningar finner vi på Fria Tider när det gäller inslaget av starka beskrivningar av krigsbrott som led i förberedelsen inför angrepp på andra länder i artikeln Tårar, folkmord och massvåldtäkter här är krigshetsarnas propagandafavoriter. Det är idag allmänt känt att påståendena om att irakiska soldater slet ut kuwaitiska barn ur de kuvöser de tänkte stjäla var en ren lögn, detsamma tycks ha gällt påståendet att de libyska soldaterna försågs med viagra för att kunna våldta fler av sina landskvinnor.
Men likförbannat accepteras idag påståenden om att syriska soldater skjuter prick på små barn okritiskt.
Bristen på visdom och uppföljning gör också att vi ofta stödjer synnerligen tveksamma aktörer. Balkanpuls belyser i artikeln Tretton år sedan Natos agression mot Jugoslavien hur resultatet av interventionen i Kosovokonflikten blev en massiv etnisk rensning av inte bara serber utan även romer, tjerkesser, kroater och ashkali. USA fick visserligen en militärbas i det forna Jugoslavien och den lokala stormakten Serbien försvagades, men Kosovo tycks idag styras av kretsar med kopplingar till kriminell verksamhet och till handel med organ från serbiska krigsfångar.
Men likförbannat undersöker inte media närmare den extrema wahabistiska ideologin hos många av rebellerna i Syrien idag, eller deras övergrepp riktade mot andra religiösa minoriteter i landet.
Denna rad av feel-good-krig möjliggörs alltså av medias brist på uppföljning och analys (liksom hetsjakten på sådana whistle-blowers som Wikileaks, vilka hotar att förstöra hela feel-good-aspekten). I Libyen blev detta särskilt tydligt genom den etniska rensning som ägt rum under och efter kriget. Den svarta befolkningen i landet har utsatts för grova övergrepp, men media är inte intresserat trots att rasism normalt har högt nyhetsvärde (i varje fall när det gäller tårtor och andra viktiga övergrepp…). Vad vi kan konstatera är att Sverige är medskyldigt till att ett relativt välmående Libyen slungats ner i kaos. Den viktiga frågan: var det egentligen värt det, ställs inte ens och nu är vi likt hustrun till en notorisk kvinnomisshandlare på väg att svälja lögnerna igen och spela upp samma scenario i Syrien.
Vidare läsning
Adrian Salbuchi – Libya: So it was all about oil after all!
Om skribenten: Joakim Andersen
