Vi lever i en era med mycket symbol- och ganska lite realpolitik. Detta gör att det är med en känsla av växande olust man kommenterar de symbolpolitiska spektakel som dominerar det offentliga samtalet i dagens Sverige. Helst hade man tigit ihjäl dem. Ibland kan de dock vara av mer principiellt intresse, det är fallet med den senaste tidens turer kring den påstått rasistiska tårta kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar upp.
Turerna illustrerar tre aspekter av det vänsterliberala samhället.
Afrosvenskarnas riksförbund
Afrosvenskarnas riksförbund får bidrag av Integrationsverket. År 2001 uppgav förbundet att de hade 1 402 medlemmar. För det fick de drygt 300 000 kronor. Större delen av medlemmarna, 1 226 stycken, uppgavs finnas i Stockholmsavdelningen.
Men enligt en intern rapport, som SvD tagit del av, hade Stockholmsavdelningen bara 47 betalande medlemmar. Samma år kom endast 18 personer på Stockholmsavdelningens möte, enligt rapporten… Men i revisionen antas det att varje kvinnlig medlem har tre barn. Dessa schabloniserade barn, sammanlagt 765 stycken, räknas som medlemmar oavsett om de existerar eller inte.
– gammal SvD-artikel om Afrosvenskarnas riksförbund
Den första aspekten berör mångkulturalismens demokratiska underskott och implicita rasism. Det mångkulturalistiska perspektivet förutsätter representation, företrädesvis institutionaliserad sådan. Nyanlända invandrarkollektiv är dock sällan intresserade av att organisera sig kollektivt på detta vis i det nya landet, och det finns dessutom flera konkurrerande identiteter de kan organisera sig kring. Detta lämnar ett lukrativt fält öppet för den som är snabb och PR-begåvad nog. Hittar man den rätta balansen mellan det strömlinjeformat politiskt korrekta och det lagom kritiska finns det både ekonomiska och mediala fördelar att vinna.
Afrosvenskarnas riksförbund är ett ypperligt exempel på detta. Man har enligt egen uppgift drygt 1000 medlemmar, men agerar enligt en närmast leninistisk organisationsteori som representant för det hundrafalt större kollektivet av "afrosvenskar". PR-begåvningen lämnar heller inget övrigt att önska, riksförbundet har indignerat reagerat på allt från seriealbumet Tintin i Kongo och studentspex till påstått rasistiska tårtor. Om detta på ett lite större plan egentligen är lika PR-begåvat kan diskuteras, risken finns att man ersätter gamla stereotyper av afrikaner med en bild av dem som synnerligen lättstötta, ganska jobbiga och ett direkt hot mot både europeiskt kulturarv och tryckfrihet. I en pervers homologi till oligarkins järnlag gynnar man representanten genom att skada de representerade.
Den panafrikanska identitet man företräder är heller inte den enda man som afrikanskättad kan välja att ansluta sig till. Besöker man riksförbundets hemsida slås man exempelvis snabbt av den subsahariska över- och den somaliska underrepresentationen, detta trots att somalier snabbt blivit den enskilt kanske största invandrargruppen från Afrika. Avsaknaden av nordafrikaner antyder också att man i sin konstruktion av en panafrikansk identitet ansluter sig till Fanons négritude, att vara afrikan förefaller vara liktydigt med att tillhöra en raslig gemenskap.
Här anar vi en implicit essentialism med närmast identitära undertoner. Vreden efter Adelsohn Liljeroths tårtskärning har också mycket riktigt riktats mer mot den vita överklasskvinnan än mot den konstnär med afrikanskt påbrå, Makode Linde, som skapat konstverket. Här kan man identifiera ett motstånd mot den universalistiska vilja att omfatta, kommentera och exploatera allt som utmärker den moderna liberala västerlänningen. Lika lite som en europé får använda n-ordet får Adelsohn Liljeroth skära i den svarta kroppkakan. I förbigående sagt är detta den punkt där man kan förstå Afrosvenskarna, även om man sympatiserar med somaliska kvinnors kamp mot omskärelsen ger det en milt sagt besk eftersmak att bevittna hur vita överklasskvinnor "stödjer" deras kamp.
Den provokativa konsten
Jag är inte rasist, kulturministern är inte det och kulturtanterna som applåderar på bilden är det inte. Men världen vi lever i är det.
– Makode Linde
Samtidigt illustrerar turerna kring tårtan avantgardets växande oförmåga att hantera provokativ konst. I den vänsterliberala självbilden finner man skadeglad triumf i det faktum att provocerande konstverk får de ”reaktionära” att gnissla sina tänder i frustrerat vanmaktshat, oavsett om dessa provokationer sedan utförs av Andres Serrano eller någon annan. Man identifierar sig med Entartete Kunst, i opposition mot de föreställt intoleranta grupper som inte klarar av den. Idag ser vi emellertid ofta hur felaktig denna självbild är. När von Trier provocerar blir ramaskriet lika högt från de självutnämnda radikalerna som när Markus Andersson, Dan Parks eller Makode Linde gör det.
Fascinerande är när upprördheten har rent stupida övertoner. Man kan förstå att det väcker vrede när en rasist tecknar en karikatyr av en afrikan, men när en antirasist gör detsamma för att visa på rasismen i samhället framstår upprördheten antingen som spelad eller som ett tecken på allvarliga kognitiva svårigheter (på vanlig svenska: att man är idiot).
Makode Linde har också förklarat att avsikten med verket inte var rasistisk på något vis, utan snarare att belysa kvinnlig omskärelse och rasism.
Här bevittnar vi i alla fall det politiskt korrekta förbudets progressiva urartning och totalitära tendens. Det som började med att vissa åsikter förbjöds leder på sikt till att ett antal tecken, oavsett sammanhanget, väcker upprörda reaktioner samtidigt som företrädare för det sunda förnuftet vant sig vid att i dessa frågor är det riskabelt att utmana de allra mest upprörda.
Värt att notera är förövrigt att satiren, provokationen, endast är en av flera möjliga funktioner hos konsten. I det hyperpolitiserade samhället förtvinar dock de andra funktionerna. Särskilt estetiskt avancerat är inte Lindes konstverk, även om det kan tilltala det lilla barnet även i undertecknad att se en giraff som målats helt svart.
Real- och symbolpolitik
I synnerhet önskar vi stöd inom kulturministerns fackområde för att utbilda, informera och agera till åminnelse av Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln.
– Afrosvenskarnas riksförbund
Turerna kring tårtan illustrerar också ett allvarligt problem i vårt samhälle. Reell politik har ersatts av reaktiv symbolpolitik, där antiliberala bloggare och andra reagerar häftigt på sådant som enbart händer i media. Afrosvenskar drabbas exempelvis av samma arbetslöshet och otrygghet som alla andra, men deras "riksförbund" fokuserar konsekvent på medialt spektakulära icke-händelser som många svensk-afrikaner inte bryr sig om det minsta. Afrosvenskar drabbas även av bristen på nationalstatlig suveränitet och det faktum att vi lever i ett amerikaniserat marknadssamhälle, men deras "riksförbund" stirrar sig blint på vissa symbolers historia utan att ens beakta kontexten och avsikten.
Tvärtom får man intrycket att riksförbundet medvetet utnyttjar det mediala intresset för kränkta minoritetsgrupper och påstådd rasism. I vågskålen ligger det en hel del pengar. Samtidigt tycks man ägna sig helt åt den typ av harmlös symbolpolitik som inte utmanar systemet det minsta. Riksförbundet kräver, på ett sätt som för tankarna till USA, ett minnesmärke och en minnesdag till åminnelse av den svenska slavhandeln. Hur denna påverkat de i Sverige boende afrikanerna och hur många svenskar som var inblandade i den kan man diplomatiskt uttryckt diskutera, vi har här att göra med en övertydlig amerikanisering och en raslig världsbild där ”vita” ses som ansvariga för brott mot ”svarta”. Att överklassfamiljen Sabunis förfäder sannolikt var mer inblandade i slavhandeln än genomsnittlig svensk blir då ett icke-faktum. Ras, inte klass, står i centrum.
Strömlinjeformandet av budskapet går igen i en äldre artikel av Kitimbwa Sabuni om Zimbabwe, där en geopolitisk och social ansats mynnar ut i krav på att vi ska kämpa för ”demokrati och mänskliga rättigheter”. Amerikaniseringen av retoriken är här liktydig med en anpassning till den nya klass som dominerar media. Riksförbundets prägel av elitorganisation med mycket låg trovärdighet som representant för vanliga ”afrosvenskar” blir inte mindre av att Nyamko Sabuni varit med och grundat organisationen eller att den haft en ledande roll i utpräglat symbolpolitiska Centrum Mot Rasism.
Om skribenten: Joakim Andersen
