Matematikern och skribenten John Derbyshire skriver bland annat för National Review. Han är sannolikt tämligen okänd för en svensk allmänhet, de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei hade i varje fall inte hört talas om honom förrän igår. Derbyshire har nämligen på kort tid hamnat i fokus för ett omfattande intresse genom en artikel han skrivit på temat ”the talk”. Redan tidigare hade hans artiklar väckt viss kontrovers, bland annat genom att han tagit upp frågan om hur invandringspolitik kan förändra ett lands etniska balans (med tanke på hur explosiva etniska relationer kan vara är det svårt att förstå upprördheten det väcker).

”Samtalet”

Afro-amerikanska föräldrar har ibland något som kallas ”the talk” med sina tonårsbarn, särskilt sina söner. De förklarar då hur barnens liv kommer att se annorlunda ut än andra amerikaners, på grund av de fördomar de kommer möta på grund av sin hudfärg. I vad mån ett sådant samtal är rationellt och i vilken mån det underblåser anti-vit rasism och ressentiment går vi inte in på här. Derbyshire baserade i varje fall sin artikel på detta ”samtal”, men gav det en annan utformning genom att beskriva samtalets ”non-black version”. Mycket förenklat kan man säga att det afro-amerikanska ”samtalet” implicit beskriver euro-amerikanerna som rasister och att Derbyshire återgäldar detta (man undkommer inte helt misstanken att hans artikel är ett smått genialt och ganska elakt sätt att genom satir avslöja det amerikanska samhällets dubbelmoral när det gäller rasism hos olika raser).

I likhet med de afro-amerikanska föräldrarna är hans utgångspunkt att baserat på egna och andras erfarenheter ge en uppsättning råd som ska minimera risken att barnen råkar illa ut, skadas eller rentav dödas. Förutsättningen för dessa råd är att barnen växer upp i ett mångetniskt samhälle, råden är dock inte identiska för medlemmar av olika etniska grupper.

Derbyshire råder sina barn, mot bakgrund av statistik som är lättillgänglig och synnerligen svår att finna trovärdiga argument mot, att undvika afro-amerikaner, särskilt grupper av dem. Hans erfarenhet är att ungefär 5% av dessa är mycket fientligt inställda till europeiskättade amerikaner, och att ungefär 50% accepterar detta och i vissa sammanhang kan låta sig ledas av de 5 procenten. Derbyshire konstaterar:

These differences are magnified by the hostility many blacks feel toward whites. Thus, while black-on-black behavior is more antisocial in the average than is white-on-white behavior, average black-on-white behavior is a degree more antisocial yet.

Detta återspeglas bland annat i amerikansk mordstatistik, och Derbyshire har här en poäng. Man behöver varken hata eller se ner på andra etniska grupper för att se det som märkligt när föräldrar, och samhället i stort, medvetet undanhåller sina barn information som kan visa sig livsavgörande för dem.

Derbyshires framställning har något av matematikerns logiska fåordighet över sig och är skriven i punktform. För den som saknar en vänsterliberal känslighet ger detta den en underhållande dimension men det är inte förvånande att vänsterliberaler tar illa vid sig när råden presenteras såhär:

(10e) If you are at some public event at which the number of blacks suddenly swells, leave as quickly as possible.

Det hela blir sannolikt inte bättre av att Derbyshire också refererar till den tillgängliga IQ-forskningen, vilken antyder att risken inte bara är större att en slumpmässig afro-amerikansk tjänsteman tycker illa om en euro-amerikan, utan även att han eller hon är mindre intelligent än en euro-amerikansk kollega. Samtidigt kan man tycka att det börjar vara på tiden att vänsterliberaler lär sig skilja på fakta och värderingar, de enda som tycks anse att IQ-forskning säger något om människovärde är vänsterliberalerna själva.

Oavsett vad man tycker om Derbyshires artikel ställer han i varje fall, precis som han gjorde med artikeln om etnisk balans, viktiga frågor som ett samhälle och en förälder inte kan ignorera. I ett mångetniskt samhälle bör man vara medveten om att man inte kommer att behandlas lika av alla grupper, och precis som Derbyshire antyder bör detta ha konsekvenser för ens riskanalyser i olika situationer. Vilka efterfester kan man ensam gå på, vilka grupper av ungdomar kan slå ihjäl en när man tillrättavisar dem, vilka bostadsområden kan man vistas i berusad, et cetera. Att ignorera frågan är nämligen också ett svar, med de konsekvenser det kan få.

Tipstack till Trollveggen.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.