Hos Julius Evola väckte den tidiga fascismen kluvna känslor. Å ena sidan hade rörelsen en vänsterbakgrund och det fanns flera plebejiska drag i den, såsom nationalism och korporatism. Å andra sidan hade den återställt statens auktoritet när denna utmanats av än mer negativa rörelser, och de tecken under vilka Mussolini förde sin kamp antydde en möjlig positiv utveckling (dessa tecken var bland annat Rom, fasces och den kejserliga örnen).
I det tidiga verket Imperialismo Pagano utvecklade Evola därför sin syn på fascismen. Den grundläggande frågan i boken är om fascismens värderingar och projekt är förenliga med de kristna, implicit kopplas fascismen till ett europeiskt arv och kristendomen till ett semitiskt. Evolas tes är att den italienska fascismen för att kunna uppnå sin fulla potential måste bryta med kristendomen och med ett flertal moderna ideologier som idéhistoriskt kan spåras tillbaka till den. Istället måste man söka sig tillbaka till det Rom som även spelade en viktig roll i Mussolinis retorik.
Det rör sig om ett tidigt verk, och det är tydligt att inflytandet från Nietzsche ännu var starkt (man kan också identifiera inflytande från Max Stirner, men mer om det nedan). Detta gäller inte minst tilltalet, där den senare så distanserade Evola engagerat vänder sig direkt till läsaren och mot den moderna världen. Bitvis ger detta Heathen Imperialism en entusiasmerande dimension, bitvis har det samma effekt som Nietzsches mer upphetsade och gapiga stycken. Evolas kompromisslösa och kärnfulla dom över den moderna världen har dock samma retoriska kvalitet idag som 1928:
Western civilisation needs a complete overhaul or it will fall apart one day or another. It has realised the most complete perversion of any rational order of things. Reign of matter, of gold, of machine, of number, it no longer possesses breath, or liberty, or light.
Man känner igen den Evola som skrev Revolt against the Modern World i de initierade och kärnfulla analyserna av bland annat egalitarismen, den moderna statens ideologiska grundval, nationalismen, hegelianismen, universalismen och historicismen. Det mesta av den moderna världens sjukdomar spårar han tillbaka till kristendomen och dess semitiska ursprung. Den moderna läsaren kan sannolikt finna detta språkbruk uppseendeväckande och obehagligt, men 1928 var det inte ovanligt att man använde sig av dikotomin ariskt-judiskt i idéhistorisk och kulturell analys. Evola är också tydlig med vilket innehåll han fyller de båda polerna med (man kan förövrigt notera att han efter Andra världskriget beklagade att fixeringen vid judar omintetgjort den historiska möjlighet 1930-talets antiliberala rörelser utgjort, det arv han angriper i Heathen Imperialism är förövrigt religiöst snarare än biologiskt).
Sann individualism och organisk stat
Något som ofta är implicit i den äldre Evolas verk är hans inställning till sådant som frihet och auktoritet. Detta utvecklar han mer på djupet i Imperialismo Pagano. Inflytandet från Stirner är här tydligt, och Evola noterar själv att hans tankar på området påminner en del om den moderna liberalismens. För Evola uppstår en hierarki nämligen som en naturlig följd av frihet, och i den tradition han ansluter sig till var det också en självklarhet att det var bättre att leda fria män än att härska över slavar (samtidigt som det var självklart att många människor inte klarar att leva ett fungerande liv utan någon som vägleder dem). Evola skriver:
The values of freedom and independence are certainly at the centre of the best Aryan traditions. A noble man, according to the original Germanic tradition, and subsequently within the order of the medieval civilisations, was equivalent to a free man… Frederick II will say: ”I am king only insofar as I am free.” These expressions are identical to those of liberalism, in their letter, but present a radical contrast, in their spirit. The difference lies in the fact that, in liberalism, these values are affirmed by a race of slaves.
Evola skiljer mellan makt och våld, och noterar att den som måste tillgripa våld för att få sin vilja igenom inte nödvändigtvis har makt. I den organiska ordning han eftersträvar är det istället så att det finns en hierarki eftersom det finns ledare, inte ledare eftersom det finns en hierarki. Distinktionen blir självklar så snart man påminner sig alla de mediokra makthavare de flesta av oss stött på i den moderna världens ”hierarkier”, makthavare ingen frisk människa frivilligt skulle följa. Evolas ideal för alltså snarare tankarna till den nordiska erans valda kungar och fria män som fylkas kring valda ledare för sina projekt. Följden av detta är att framväxten av en elit, en modern aristokrati av människor som kan behärska sig själva och därför också leda andra, blir av vikt.
Antieuropa och Paneuropa
Evola ansluter sig inledningsvis till den tendens som kallades ”Antieuropa”, där man menade att det moderna Europa var så anfrätt av skadliga fenomen att det måste ersättas med något nytt. Man kan identifiera en liknande situation i vår tid, där ”Europa” och ”Väst” för tankarna till bland annat bourgeoisie, amerikanisering, konsumtionssamhälle, eurokrater, liberalism, plutokrati, et cetera.
Denna insikt omöjliggjorde dock inte europeiskt samarbete, och männen bakom Antieuropa eftersträvade ett nytt, fascistiskt Europa under italiensk ledning. Evolas skepsis inför modern nationalism och hans positiva inställning till den europeiska förening av sakral och politisk auktoritet som går under namnet imperium gjorde att han delade denna strävan. Han utvecklar i Heathen Imperialism sin syn på vilka värderingar ett sådant europeiskt projekt skulle kunna bygga på, genom att jämföra sin ståndpunkt med den paneuropeiska, företrädd av greve Coudenhove-Kalergi. Detta var förövrigt innan den senare blev en inspirationskälla för det moderna EU-projektet, och han var då inte främmande för att söka stöd för sitt paneuropeiska projekt bland annat hos Mussolini.
Coudenhove-Kalergi beskriver de tre pelare Europa vilar på som individualism, heroism och socialism. Evola invänder mot detta att den moderna socialismen bygger på ovärdiga sentiment. Evola skriver:
On the one hand, there is an Aryan socialism, the warrior ideal of an association of free masters, and on the other there is the Semitic, ambigous, totemic, unmanly socialism based on mutual dependency and pathos, something we would not know what to do with, and which we consider a disgrace to the European soul.
Istället ska kampen för Europa föras under kejsarörnens tecken, för de traditionella värden Evola förespråkar. Hur ett sådant samhälle mer konkret kunde se ut utvecklade han senare i bland annat Men among the Ruins.
Sammantaget är det alltså en fascinerande bok. Mycket känns igen från Revolt against the Modern World, men det finns också värdefulla fördjupningar som relationen mellan hierarki och frihet och jämförelsen med Coudenhove-Kalergi. Bokens styrka är också dess svaghet. Inflytandet från Nietzsche gör tilltalet engagerande, samtidigt hävdar Evola sådant som att de slaviska folken saknar en tradition. Den tidstypiska distinktionen mellan judisk och arisk mentalitet blir också problematisk i vår tid, de som inte tar illa vid sig av det kan istället förmodligen ta illa upp av Evolas beskrivning av kristendomen som en till sin kärna skadlig semitisk sekt. Men om man inte har ont av sådant är det en klart läsvärd bok, inte minst för den som upplever att behandlingen av vår tids ”sjuke man”, Europa, inte kan bygga på ”mer av samma” utan måste innebära en kompromisslös brytning med sjukdomen och alla dess symptom. Oavsett om man använder sig av distinktionen mellan semitisk och arisk världsåskådning är det uppenbart att vårt samhälle lider under ett flertal negativa ideologier och en både ovärdig och falsk antropologi. Motgiftet mot detta står fortfarande att finna i vårt förflutna, oavsett om man väljer att kalla det nordiskt, ariskt eller hedniskt.
Heathen Imperialism går bland annat att få tag på här:
Arktos
Arminius
Om skribenten: Joakim Andersen
