William S. Burroughs (1914-1997) tillhör 1900-talets mest intressanta författare. Även om han inkluderade Spengler och Pareto i sitt begränsade portabla bibliotek, och även om han tidvis rasade mot effekten av fackföreningar, liberaler och annat progressivt, är det högst tveksamt om han kan räknas till den högerradikala idétraditionen, eller någon politisk tradition överhuvudtaget. Detta bidrar dock till hans litterära kvaliteter och förmågan att sakligt och distanserat skildra aspekter av det moderna samhället och det långtgående mänskliga förfall det innebar inte minst för Burroughs själv. För att uttrycka det kort och koncist var Burroughs ett svin. Evola beskriver i Ride the Tiger hur en differentierad människotyp kan känna sig vilsen och främmande i den moderna världen, men han beskriver samtidigt den differentierade människan på ett sätt som bland annat betonar en känsla av heder. Sådan heder saknade Burroughs, trots sin intellektuella förmåga.
Förmågan till kylig saklighet förenades hos honom med en missbrukarpersonlighet, och han skildrade med brutal ärlighet hur hans beroende av heroin, alkohol och pederasti ledde till tillstånd av genuin mänsklig degradering (en bieffekt av detta är att man som läsare knappast upplever dessa missbruk som särskilt glamorösa). Hans oförmåga, eller ovilja, att bygga en inre kärna och självdisciplin ledde till tragiska men förutsägbara följder för Burroughs själv men också för hans omgivning. 1951 sköt han sin hustru i huvudet under en drucken lek. Senare lyckades han också förstöra deras sons liv, när denne i samband med ett försök att återuppta kontakten utsattes för män i Burroughs pederastfyllda umgängeskrets i Tangier. Medan högerförfattare som Ernst Jünger och Celine framstår som vänner av katter, och djur i gemen, beskriver Burroughs istället i Junky hur han misshandlar sin katt.
Mot bakgrund av allt detta är det tveksamt om man alls vill läsa Burroughs. Det som trots allt talar för det är hans förmåga att skildra den moderna världen, och då inte dess glättiga och rationella yta, inte dess självbild. Burroughs visar att det samhälle som producerar goda tillväxtsiffror och nollvisioner i trafiken samtidigt producerar en själslig öken och olika former av beroende (ytterst kan man betrakta hela tillväxtideologin som följden av dessa beroenden, av viljan att fylla all tid med konsumtion). Hos Burroughs framstår dessa beroenden som något närmast demoniskt, som ”virus”, något som invaderar människor. Han skriver om hur hustruns död drev honom till en livslång, inte särskilt framgångsrik, kamp mot denna ”Ugly Spirit”:
I am forced to the appalling conclusion that I would never have become a writer but for Joan’s death, and to a realization of the extent to which this event has motivated and formulated my writing. I live with the constant threat of possession, and a constant need to escape from possession, from control. So the death of Joan brought me in contact with the invader, the Ugly Spirit, and maneuvered me into a life long struggle, in which I have had no choice except to write my way out.
De mer mardrömslika sekvenserna i Burroughs verk illustrerar också, på ett sätt som påminner om Giger och Cronenberg, hur gränsen mellan människan och hennes verk upplöses och hur hennes verk i samband med detta visar sig vara av en demonisk karaktär (här kan man alltså tala om en verkligt infernalisk form av alienation och reifiering, där det skapade våldför sig på skaparen). Burroughs anknyter också till indo-europeisk syn på de växter som ingår i olika droger som väsen i sig själva, gudar med egna egenskaper som under ruset mer eller mindre besätter brukaren. Så förvandlas missbrukaren av heroin enligt Burroughs till en växt:
When a junkie is really loaded with junk he looks dead. Junk turns the user into a plant. Plants do not feel pain since pain has no function in a stationary organism. Junk is a pain killer. .. perhaps the intense discomfort of withdrawal is the transition from plant back to animal, from a painless, sexless, timeless state back to sex and pain and time, from death back to life.
Yage Letters
I read about a drug called yage, used by Indians in the headwaters of the Amazon. Yage is supposed to increase telepathic sensibility.. maybe I will find in yage what I was looking for in junk and weed and coke. Yage may be the final fix.
– Burroughs, Junky
Burroughs hade antropologiska studier bakom sig, och efter att han skjutit sin fru kom han att intressera sig för en mytomspunnen sydamerikansk drog vid namn yage (numera oftast känd som ayahuasca). Denna drog kunde dels befria honom från hans heroinberoende, dels kunde den erbjuda mystiska insikter i verklighetens beskaffenhet. Burroughs gav sig därför ut på en längre sydamerikansk expedition, på jakt efter den drog som hos honom ersätter den medeltida Gralen. Han brevväxlade med beatniken Allen Ginsberg, och deras kraftigt omarbetade brev kom senare att publiceras som The Yage Letters. Det är på många sätt en klassisk reseskildring, där Burroughs färdas genom Sydamerika. Han är skeptisk till den amerikanskstödda regimen i Colombia, men han är inte främmande för att i likhet med andra rika yankees använda sina pengar och sin status för att exploatera lokalbefolkningen. Under sin resa ägnar han sig åt sina olika beroenden, men han hittar det han söker till sist. Senare besöker även Ginsberg själv Sydamerika, och även han använder yage.
Intressant är de mycket olika effekter Burroughs och Ginsberg får av drogen, beroende på hur de tar den och hur den samverkar med deras respektive personliga ekvationer. Båda kräks inledningsvis våldsamt, men Burroughs färdas till en märklig metropol han kallar Composite City. Denna stad har å ena sidan invånare, arkitektur och matkultur från många olika länder, å andra sidan är den inte fri från de lägre, rent demoniska, inslag som samtidigt tycks jaga och fängsla Burroughs:
Beggars eaten with unknown diseases leap on the passerby and attempt to sodomize him in the street, throw pus, and scabs, and assorted vectors… these diseased beggars live in a maze of burrows under the city and pop out anywhere often pushing up through the floor of a crowded cafe. The most dreaded disease is known as The Crusts. A vast crab or centipede hatches out inside the body and finally cracks through. … besides which, the terminal stages, when the centipede can be seen stirring beneath the skin, are so abjectly repulsive, impose such blighting knowledge, that few recover from witnessing this spectacle.
För den själsligt sjuke Burroughs är alltså inte ens yage den ”final fix” som kan lösa hans problem. Ginsbergs upplevelser av drogen skiljer sig markant från Burroughs. Han tar yage på det i regionen traditionella sättet, tillsammans med andra människor och med en Maestro. Ginsbergs upplevelser är intressanta att analysera något med utgångspunkt i den solära och hyperboreanska tradition som bland annat beskrivs av Julius Evola.
Thus on the human level the method of approach soul to soul on the most intimate level of mutual concern begins to approximate the relation of Soul to God – thus humans as lovers & caretakers & fathers make the Eternal Scene. This intimacy constantly violated by hard hearted madness & politics & business & war. Thus the saint is the delicate-handed intimate of all – St. Francis and the Birds – recognizing Brotherhood. No morals but Love.
– Ginsbergs upplevelse av yage
Vi finner då att Ginsberg möter vad han ser som the Great Being, ”like a big wet vagina”. Där den hyperboreanska, nordliga, traditionen kontrasteras mot en kollektivistisk, sydlig, motpart framstår Ginsbergs upplevelser inte som särskilt hyperboreanska. Han upplever en telepatisk gemenskap med de andra deltagarna i riten, men samtidigt skräms han av den närmast schizofrena medvetandeförändringen och hur den konfronterar honom med hans egen dödlighet.
Ginsbergs insikter framstår dock som överlägsna Burroughs mardrömslika och meningslösa, och närmar sig bitvis en förenklad kristen mystik. Som antyds av jämförelsen med Evolas begreppsapparat är hans upplevelse dock begränsad genom sin kollektivistiska och odifferentierade karaktär. Ginsberg tycks heller inte nå något egentligt genombrott och någon genväg är yage inte för honom i hans andliga resa. Däremot avslöjar den att han är rädd för den personliga döden, inte minst dess effekt på de människor han bryr sig om, medan Burroughs istället har en komplex relation till fenomenet besatthet.
Sammantaget är det alltså en intressant liten bok, inte minst ur ett antropologiskt perspektiv. I Brasilien har det uppstått flera religioner som bygger på de visioner ayahuasca ger, och dessa har i viss mån också nått Europa och Nordamerika (intressant är att här, liksom i Ginsbergs upplevelse, spelar det gudomliga feminina också en roll i form av Jungfru Maria förknippad med Regnskogen, kopplingen till sydliga raser och kulturer är också stark). De har här lett till att den latenta konflikt mellan drogpolitik riktad mot destruktivt användande å ena sidan och sakralt användande av droger å andra sidan som finns i den moderna världen blir manifest. Detta hade redan Ginsberg åsikter om:
One day perhaps the Earth will be dominated by the Illusion of Separate consciousness, the Bureaucrats having triumphed in seizing control of all roads of communication with the Divine & restricting traffic.
Frågan man naturligtvis ställer sig är i vad mån den typ av ”genvägar” han här föreställer sig i vår tid alls har det värde Ginsberg antyder.
Relaterat
Om skribenten: Joakim Andersen
