Under kriget i Libyen hamnade stora delar av vänstern på samma sida som USA och borgerlig media. Historiens ironi är sådan att de också hamnade på samma sida som brutala rasister.

Ett av Qadafis större politiska misstag var nämligen hans invandringspolitik, sannolikt en aspekt av den afrikanska linje där han försökte ge Libyen en ledande roll i ett afrikanskt samarbete. Mycket stora mängder afrikanska gästarbetare befann sig därför i landet, vid sidan av en redan existerande minoritet av slavättlingar och svarta från södra Libyen. De nordafrikanska rasrelationerna är komplexa, men tycks påminna om de latinamerikanska. Å ena sidan försvarar religionen alla människors lika värde inför Gud, och relationer mellan slavägare och slavar har varit vanligt förekommande. Å andra sidan finns en tydlig, om än normalt implicit, raslig hierarki. När den utmanas kan reaktionerna bli våldsamma.

En ur evolutionärt perspektiv naturlig reaktion från en befolkning som blir demografiskt och/eller socialt trängd är det som i Europa kallas främlingsfientlighet. Det förekommer i det judiska Israel och det förekommer i det muslimska Nordafrika. I förbigående sagt innebär det att den svenska invandringspolitiken bygger in ett betydande, och potentiellt explosivt, problem i samhället, även om det än så länge är oklart vilka grupper som på sikt kommer drabbas hårdast av det.

Tawarga

It is common to hear Misratans making derogatory remarks about Tawarga’s black population, coupled with the hope that the population, who fled to southern Libya, will never return… Misratans accuse them of being badly behaved and unruly and frequently make derogatory remarks about the skin colour of Tawargans.
– Guardian

Men nog om detta, och över till den historiska ironi som präglar den etablerade vänsterns inställning till kriget i Libyen. På hemmaplan avskyr man nämligen ”rasism”, även när det tar sig fredliga uttryck som invandringskritik. Men genom sitt stöd till de såkallade rebellerna i Libyen har man hamnat på samma sida som rasister som inte nöjer sig med att uttrycka sina känslor inför svarta i ord.

Ett exempel på detta är staden Tawargas öde. Staden beboddes främst av svarta, och ligger granne med Misrata. Många av de 30.000 invånarna ställde sig på Qadafis sida, och anklagas bland annat för att ha våldtagit arabiska kvinnor från Misrata. Staden ligger nu öde, då invånarna flydde innan den intogs av Misratas rebeller. En intressant detalj är att många hus bränts ner, och att den graffiti som rebellkrigarna täckt husen med jämställer svarta med slavar. Om detta tiger dock svenska media still, trots att rasism riktad mot svarta normalt har högt nyhetsvärde.

Vänder man sig till afrikansk media blir bilden dock en annan, och betydligt mer komplicerad. Det visar sig då att rebellerna utsatt svarta i Libyen, både den inhemska minoriteten och gästarbetarna, för omfattande övergrepp, i form av allt från summariska avrättningar och lynchningar till våldtäkter och misshandel. Om man tillfäligt lämnar den diskurs som dominerat och legitimerat svenskt deltagande i kriget, en diskurs där ”demokrati” och ”diktatur” står i centrum, och istället anammar den ”antirasistiska” diskurs som ännu används flitigt på hemmaplan, framstår alltså Libyenkriget i ett helt annat ljus. Det visar sig då att Qadafi, med sina panafrikanska strävanden, sitt stöd i den svarta befolkningen och sin inrikespolitik, måste betraktas som en övertygad ”antirasist”, medan rebellerna med sina lynchningar måste betraktas som ”främlingsfientliga”. Detta bör lämna en bitter eftersmak i bombvänsterns segerkalk, även om de sannolikt inte kommer att ha lärt sig något av det när media triggar dem att stödja nästa NATO-invasion. Som radikalhöger påverkas man dock inte nämnvärt av den mer komplexa bakgrunden till kriget, då det är en myt i nivå med att USA skulle motiveras av ”mänskliga rättigheter” att vi skulle drivas av ”hat mot svarta”.

– Andreas Malm, bombvänster

Vidare läsning

AWIP – Blacks in Libya still targeted
NY Times
Third World – The Telegraph skildrar de Sverige-stödda rebellernas folkmord i Tawerga

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.