Med jämna mellanrum har det på bloggen varnats för att invandringskritiken kan koopteras av etablerade kretsar och perspektiv, och att islamiseringsdiskursen/kontrajihadismen här erbjuder det mest användbara verktyget. Ur detta perspektiv kan det vara av intresse att studera Axess-kretsen och Per Gudmundson, det kan också vara av intresse att göra en enklare ideologianalys av hemsidan Politiskt Inkorrekt, särskilt då denna i dagarna kommer att läggas ner och därefter likt fågel Fenix ska ersättas av något nytt.
Politiskt Inkorrekt (PI) startade som en blogg 2008. Genom att publicera personuppgifter om dömda och misstänkta brottslingar, företrädesvis men inte enbart invandrare, har man på kort tid blivit en av de mest lästa nyhetssidorna på Internet och kan ofta tävla med mer etablerade media. Sidans metapolitiska betydelse och framgångar kan knappast överskattas, tack vare dess existens är det idag allmänt känt att invandring och kriminalitet hänger ihop och att etablerade media manipulerar sin rapportering för att dölja detta.
Dessa har överlag behandlat PI med tystnad, i varje fall fram till den annalkande nedläggning som gett upphov till ett flertal skadeglada omnämnanden. Etablerade analyser av PI kännetecknas dock av en primitivitet och brist på känsla för det mer subtila och nyanserade, bland annat har sidan slentrianmässigt beskrivits som ”rasistisk” och ”högerextrem”. Man har här kort sagt att göra med propaganda snarare än ideologianalys. Dagens inlägg kommer istället att eftersträva det senare, läsaren är givetvis redan medveten om att även här finns en viss agenda.
Att göra en ideologianalys av en nyhetssida är dock inte lika enkelt som att analysera ett politiskt parti. En nyhetssida uttalar sig mer sällan om vad den är för än den rapporterar om det den är mot. Vill man utröna var en journalist står politiskt får man därför ofta gå mer indirekt tillväga, genom att identifiera exempelvis märkliga misstag och utlämnanden av fakta.
Janusansikte
På tisdagen hölls en debatt på ämnet liberal nationalism och rationell identitet i tankesmedjan Fores regi. Medverkade gjorde bland annat den rabiata SD-hataren och före detta Expo-medarbetaren Lisa Bjurwald och den ofta vettiga Paulina Neuding, chefredaktör på Neo.
– PI
Vad gäller Politiskt Inkorrekt slås man tidigt av det janusansikte sidan visar upp i sina artiklar. Man kan här skilja mellan teori och praktik, dessa uttrycker nämligen två tämligen skilda verklighetsuppfattningar. I teorin uppmärksammar man gärna liberala och etablerade kritiker av mångkulturen, oavsett hur dessa sedan definierar den. Detta ansikte är förenligt med en liberal bild av verkligheten, problemet är extrema islamister och den orättvisa det innebär att svenska brottslingar hängs ut av media medan invandrade gärningsmän döljs. Förenligt med en liberal världsåskådning är också den betydelse ideologier, inklusive religioner, ges. Samtidigt har detta gett PI möjlighet att lyfta fram och samverka med försvenskade invandrare som Bahare Andersson och bröderna Sanandaji.
Studerar man istället den verklighetsuppfattning som uttrycks genom Politiskt Inkorrekts praktik är den en helt annan, och står betydligt närmare en etnisk världsåskådning. Detta är fallet när man rapporterar om invandrare som begår brott mot svenskar, i stil med "zigenare fick löjligt låga straff för åldringsrån". Det finns dock tecken på att man försöker närma praktiken till teorin, genom att nu även hänga ut svenskar som misstänks för brott mot svenskar och invandrare som misstänks för brott mot invandrare. Vad gäller praktiken kan också nämnas intresset för demografisk statistik, i grunden oförenligt med en renodlat liberal världsbild.
Värt att nämna är också den populistiska kärnan i hela projektet (begreppet populism används här inte i negativ betydelse, utan för att beskriva en inställning där folket, ”vanliga människor”, står i centrum). Om man beskriver PI som ”främlingsfientligt” missar man att fientligheten i grunden riktar sig mot en journalistkast/”fulmedia” och en politisk kast som helt förlorat kontakten med, och omtanken om, folket. I jämförelse med etablissemangets von oben-inställning måste denna populism beskrivas som den mer demokratiska.
Vänner och fiender
Något vi lärt oss under denna resa är att det aldrig går att lita på svensk media aldrig. När det gäller oliktänkande finns inga skrupler. Samarbete med diverse kriminella vänsterextremistiska organisationer verkar vara helt i sin ordning. Vad som helst är bättre; danska Ekstra Bladet eller Jyllands-Posten, norska VG, Aftenposten eller Document.no, Russia Today, vår tyska motsvarighet Politically Incorrent, Snaphanen m m.
– Politiskt Inkorrekt
Studerar man artikelvalen på Politiskt Inkorrekt kan man snabbt dra slutsatsen att detta varit den ledande företrädaren för islamiseringsdiskursen/kontrajihadismen i vårt land. Ett stort antal av artiklarna handlar om muslimer och islamister. När det gäller muslimer är dessutom religionen viktigare än medborgarskapet/etniciteten. Verkligt intressanta tecken på en journalists världsåskådning brukar man kunna identifiera genom dennes misstag. Ett sådant misstag från PI:s sida var när man, tillsynes utan underlag, förvandlade 150 palestinska kvotflyktingar som tagit sig från Italien till Munkedal till "muslimer". Detta antyder att man investerat en del emotionellt i fenomenen "palestinier" och "muslimer".
Utöver muslimer är det främst romer som på PI är av särskilt intresse. Dels genom att deras etnicitet i rapporteringen framstår som viktigare än deras medborgarskap, dels genom att den enligt en del romer nedsättande termen "zigenare" används. Här ser vi återigen ett uttryck för janusansiktet. Intresset för muslimer är förenligt med islamiseringsdiskursen, men exemplet med palestinierna antyder att det går något utöver enbart en oro för "extrem islamism". Intresset för zigenare ligger mer i linje med en etnisk världsåskådning, om än en inte särskilt utvecklad sådan. Man kan här givetvis också misstänka att det kan ha en del att göra med att denna numerärt begränsade grupp utmärker sig i brottsstatistiken.
Man kan också försöka identifiera PI:s vänner. Man rapporterar ofta, och i positiva ordalag om Sverigedemokraterna, men man har också på senare tid alltmer uppmärksammat etablerade kritiker av mångkulturalismen. Detta gäller bland annat Axesskretsen och Per Gudmundson. Intressant är att detta uppmärksammande normalt är okritiskt, även när de etablerade röster man lyfter fram uttryckligen nämner att någon kritik av massinvandringspolitiken rör det sig inte om. Detta är en i grunden farlig utveckling, vilken uttrycks av bland annat dåvarande sverigedemokraten William Petzäll i artikeln Hatiska islamistiska organisationer bör inte få ett enda öre. Artikeln är dels så dåligt skriven att det påverkar dess genomslagskraft. Petzäll skriver att han hoppas att "denna debatt kommer tas på det allvar den förtjänar", men detta underlättas inte av att han skriver att islamiska organisationer vill föra Sverige i "stenåldrig" riktning och att det är dags att sluta "knäböja sig" inför intoleranta krafter. Ett liknande behov av korrekturlösning har förövrigt ofta funnits på PI, även om det tycks ha blivit bättre. Värre än det märkliga språket är dock den diskurs Petzäll ansluter sig till. Det stora problemet här är extremister som islamister, kommunister och nazister, och mer specifikt att vissa islamister är negativa till homosexuella, judar och assimilering. Denna extremismdiskurs är i längden ett handikapp för varje radikal rörelse, då man underordnar sig etablissemangets definitioner av vad som är extremt. Etablissemangets invandringspolitik är både extrem och skadlig, en islamist som Bilal Philips är extrem men marginell. Att kritisera den senare utan att göra det i anslutning till den förra är ointressant pseudo-kritik. En välvillig tolkning av denna metapolitiska taktik är att man försökt påverka delar av etablissemanget i mer konstruktiv riktning, en mindre välvillig tolkning är att man inte helt blivit av med den servila inställning till detsamma som präglar många svenskar.
Värt att notera är annars den avslöjande formulering där PI skriver att de "värsta -ismerna" är "islamism, jihadism, fascism, socialism, kommunism och nazism." Ihop med det okritiska uppmärksammandet av bland annat Axesskretsens mycket försiktiga kritik av mångkulturalismen antyder det att vi här har att göra med en krets som riskerar att utvecklas i neokonservativ riktning. Om definitionen av neokonservatism är en positiv inställning till USA och Israel blir bilden tydligare. PI kritiserar inte dessa länder, men lyfter däremot tidvis fram EU-kritiska UKIP och dess ledare Nigel Farange. Ser man ett starkt Europa som en nödvändig motvikt till USA blir denna EU-kritik objektivt sett något som spelar amerikanska intressen i händerna.
Den utrikespolitiska bevakningen framstår också som rudimentär, i jämförelse med exempelvis kontrajihadistiska Every Kinda People. Utrikesbevakningen har haft fokus på EU och islam. Ekonomiska frågor tycks man också ha undvikit när de inte kunnat kopplas till invandringen, något som antyder hur oförenlig PI:s världsbild i grunden är med vänsterns.
Vad gäller det som kallas kulturkonservatism finns heller ingen enhetlig linje, utan en mångfald som gett utrymme både för Jan Kallbergs positiva syn på svenskt hångel och Mats Dagerlinds queerkritiska artikel. Denna avsaknad av fokus på kulturkonservatism gör det än mer tveksamt i vad mån man kan beskriva PI som ”högerextremt”. De individer man lyft fram kan inte beskrivas som högerextrema, detta gäller allt från Mark Steyn och Pat Condell till Robert Spencer, Nigel Farage och Geert Wilders. Snarare representerar de en blandning av liberalt och populistiskt tänkande. För en idéhistoriker bör PI alltså framstå som ett spännande och nytt fenomen.
Lika intressant är givetvis vilka tänkare man inte lyft fram, och vilka kopplingar man undvikit. Man har således inte länkat till Fria Tider, då denna sida trots sin höga kvalitet inte betraktats som pålitlig i Israelfrågan. Inte heller har man anknutit till paleokonservativa och -liberaler som Ron Paul och Paul Gottfried. Extremismdiskursen har också gjort att man anklagats för att plocka bort länkar till andra invandringskritiska sidor och israelkritiska kommentarer i sitt kommentarsfält.
Sammantaget kan man alltså dra slutsatsen att vi här inte har att göra med högerextremism eller rasism. Snarare handlar det om en blandning av liberalt, radikaldemokratiskt och populistiskt tankegods, med en ambivalent inställning till etablissemanget (starkt kritisk mot det ”mellannära” etablissemanget, som media och politiker, ointresse för de mer avlägsna maktstrukturerna, som de ekonomiska och USA). Inställningen till samhällets diskurser har också varierat, med angrepp på vissa politiskt korrekta tabun och anammande av andra. Ibland framstår detta anammande som taktiskt, ibland som omedvetet, man har i varje fall haft svårare för antisemitism och antifeminism än man haft för islamo- och tziganofobi. Denna ideologiska kombination ligger relativt nära det många svenskar ser som sunt förnuft och undviker kontroversiella områden som ekonomisk politik, vilket underlättat för PI att nå en betydande publik. Samtidigt finns det, som antyds ovan, betydande brister i en sådan positionering. Man kan därför hoppas att den nya sida som planeras radikaliseras något, och då inte nödvändigtvis i etnisk riktning. Inte minst måste man inse att extremismdiskursen är ett synnerligen tveeggat vapen, och att den verklighetsbeskrivning man hittills presenterat är en förenkling. Förr eller senare tvingas man göra ett val mellan liberalism och populism, och en radikalt demokratisk inställning leder snarare till Alain de Benoist än till Washington.
Relaterat
2083 – en ideologianalys
Islamiseringsdiskursen II
Axess – mellan multikulturalism och mångkultur
De många turerna kring Per Gudmundson
Om skribenten: Joakim Andersen
