Inte utan övertoner av skadeglädje och triumf har etablerad media idag rapporterat att den libyske ledaren Qadafi avlidit i samband med att han tillfångatagits av såkallade rebeller. Om så är fallet tycks han ha avslutat sitt liv på samma sätt som han levt större delen av det, i kamp mot USA. Hans lik kan i så fall ha skändats på ett för svensk mentalitet synnerligen främmande sätt av de såkallade rebellerna, men det fråntar honom inte en sista seger. Qadafi kunde flera gånger ha lämnat landet, men han valde att stanna i det. De flesta av oss misstänker att detsamma inte skulle ha varit fallet om Obama eller Reinfeldt hamnat i en likartad situation.
Geopolitiska perspektiv på Libyen, avsaknaden av en europeisk vänster och den arabiska våren
They even say that Gaddafi was found hiding on a hole and begging the rebels not to shoot him… This is totally false and is aimed at undermining Gaddafi’s revolutionary image! They want people to be disappointed by this coward attitude and to reject any feeling they had for him, feel betrayed, and shift their minds. Can you picture Gaddafi hidding in a hole? I personally can’t! This man brought justice and freedom to Libya. He fought against the West his whole life! He is not a coward. Look at him in this video going around Tripoli in an open air car without security, during April, while NATO was bombing the city day and night, without fear.
On the other hand I would not be surprised to learn that in such a war situation Sarkozy, Cameron and Obama would hide in a hole and beg for their cowardly and valueless lifes…
– Mathaba
Man kan se på krig på två sätt. Antingen sväljer man ena partens propaganda som sanning, eller så inser man att ytterst få stormakter är redo att lägga pengar och resurser på floskler. Detta gäller även USA:s relation till Libyen. Vad vi här har att göra med är alltså, snarare än den blodsbesudlade tyrann media presenterat, en egensinnig regional aktör vars planer många gånger gått stick i stäv med amerikanska intressen. I en era som i Afrika präglas av nykolonialism strävade Qadafi efter att skapa ett starkt afrikanskt block, med geopolitiska termer ett Grossraum. Ett sådant Afrika hade varit betydligt svårare att hantera än de många småstater som idag utgör kontinenten (och i förbigående sagt en naturlig allierad för ett lika enat Europa). Som om detta inte vore nog var Libyen även en nagel i ögat på de mäktiga bankintressen som har ett mer än perifert inflytande över amerikansk utrikespolitik. Dels planerade han att införa en gulddinar, en direkt utmaning mot den kraftigt övervärderade dollarn, dels var landets ekonomi relativt sluten för utländska intressen.
– Qadafi med afrikanska ledare
Det har i efterhand visat sig att den såkallade arabiska våren i hög grad förberetts av amerikanska intressen, bland annat multimiljardären George Soros. Tillvägagångssättet har varit snarlikt det som tidigare tillämpats i flera länder i Östeuropa. I Libyen tycks dock de beprövade metoderna inte ha varit tillräckliga, och de lokala rebellerna var därför tvungna att kompletteras med utdragna luftangrepp. För att skydda civila var man kort sagt tvungna att förlänga ett inbördeskrig med många månader och bomba sönder ett en gång rikt land.
Det är ett vid första åsynen märkligt fenomen att George Soros och USA befinner sig på samma sida som stora delar av den europeiska vänstern (där en såkallad ”bombvänster” uppstått). Detta beror på att någon europeisk vänster idag inte finns annat än till namnet. Man har ingen egen analys, och accepterar därför de begrepp som används i maktens diskurs (”demokrati”, ”arabisk vår”, ”diktator”, ”fascism”) samtidigt som man överlämnat de verkligt användbara begreppen till den radikala högern (”kolonialism”, ”geopolitik”, ”bankintressen”, ”nationell suveränitet”). Den verkliga makten har uppdaterat både sin framtoning och sitt språk, vänstern har inte gjort det och klarar inte ens att se igenom propagandans floskler. De svamlar fortfarande om ”demokrati” när själva förutsättningen för detta är nationell suveränitet.
En armé utan ett folk
We hope he can be captured or killed soon.
– Hillary Clinton
Det utdragna kriget i Libyen har inte minst demonstrerat två saker. För det första att det libyska folket under lång tid motstått bombningar från världens mäktigaste krigsmakt. Motståndet mot Qadafi kan alltså knappast ha varit så utbrett som många trott, i varje fall inte när motståndaren så tydligt varit främmande makt. För det andra att media idag är en del av denna främmande makt. Rapporteringen från Libyen har många gånger fört tankarna till en film, med ”goda” och ”onda”, och lika många gånger till den rapportering vi är vana vid från diktaturer. Så har man exempelvis låtit bli att rapportera om när de såkallade rebellerna lynchat svarta gästarbetare eller i sin propaganda beskrivit Qadafi som en homosexuell jude. Hade rapporteringen varit neutral, och i avsaknad av en agenda, skulle sådant annars ha haft ett visst nyhetsvärde, då det är tämligen spektakulärt. Rapporteringen har också innehållit flera tydliga brister, som när det visade sig att filmerna med firande folkmassor i det befriade Tripoli i själva verket var tagna i Indien i ett helt annat sammanhang. På liknande vis förmedlade media de såkallade rebellernas uppgifter om att de dödat ett flertal medlemmar av familjen Qadafi, ett flertal gånger. Sannolikt kommer det också att bekräftas, på liknande vis som det i efterhand visade sig att uppgifterna om irakiska soldater som slet ut spädbarn ur kuvöser i det ockuperade Kuwait var ren lögn, att uppgifterna om att Qadafi gav sina soldater viagra för att bättre kunna våldta civila kanske inte var särskilt sanningsenliga.
Det mest talande har dock inte varit de många felaktiga uppgifterna som media okritiskt spridit, faktiskt inte ens de värderingar som smugit sig in i en del nyhetsartiklar. Det mest talande har istället varit den ena sidans fullständiga ansiktslöshet och anonymitet. Vi har sett intervjuer med såkallade rebeller till leda, men inte en enda gång har vi sett intervjuer med libyska lojalister, vare sig civila eller soldater. Det är i etablerad media som om de inte funnits, för att se den andra sidan av konflikten har man varit hänvisad till icke-svenska media och internet. Det mod det kräver att stå upp mot världens mäktigaste krigsmakt har därför inte ens kommenterats.
Vi kan här alltså identifiera media som, med Göran Greiders ord, ”medlemmar i NATO”. Om detta är en följd av kopplingar mellan ekonomisk och politisk makt, eller en följd av pöbelns, alltså även journalistpöbelns, naturliga vilja till flockbeteende och psykologins ”identifying with the aggressor”, låter vi vara osagt. Sannolikt finns det inslag av båda dessa osmakliga fenomen.
Vad vi nu kan förvänta oss är fortsatta strider i Libyen, vilka inte kommer att behandlas i etablerad media. Därefter kan vi förvänta oss att landet öppnas för ”utländska investeringar”, och på sikt att den svenska vänstern blir besviken och ledsen över att det hela ännu en gång inte riktigt gick som de förväntade sig.
Obligatorisk läsning
Fria Tider – Tårar, folkmord och massvåldtäkter här är krigshetsarnas propagandafavoriter
Relaterat
Fria Tider – Rebellerna firar segern med likskändning
Fria Tider – 50.000 döda i Libyen
Vänstern och NATO
Qadafi och den Gröna Boken
Om skribenten: Joakim Andersen
