För Jüngeraficionadon är utbudet av Ernst Jünger på svenska än så länge tämligen begränsat. En bok av den såkallade silverräven som inte är omöjlig att hitta på bibliotek och antikvariat är Farligt möte, ett av Jüngers relativt sena verk.
Farligt möte utspelar sig i Paris, under sent 1800-tal. Jack Uppskäraren härjar i London, och även för bokens huvudpersoner kommer ett fruktansvärt brott att förändra tillvaron och påminna om den stora stadens mörka och morbida undersida. Berättartekniskt är boken indelad i två delar, med det blodiga illdådet som naturlig gräns.
I den första delen följer vi en ung tysk vid namn Gerhard von Busche, och hans trevande kärlekshistoria med en gift kvinna. Farligt möte är, om detta belastade uttryck alls kan användas idag utan att skänka ett löjets skimmer, på flera sätt en berättelse om utanförskap. Alla huvudpersonerna är avvikande, mer eller mindre undantagspersoner, och von Busche är inget undantag. Han är en skör existens, på många sätt att likna vid ett barn som ännu med förundran och respekt följer ”de vuxnas” förehavanden. Gerhard beskrivs med följande ord:
Han är som en docka, som en varelse från en främmande planet som av misstag hamnat i vår värld där alla regler och fallgropar är okända för honom.
Av en händelse stöter han samman med en cynisk och närmast utblottad gammal adelsman vid namn Ducasse som sammanför honom med en inte helt balanserad gift dam, grevinnan Kargané. Ducasse skildras som både bitter och giftig, och står för romanens kvickheter. Bland annat konstaterat han när von Busche menar att ”damen ser trött ut” att ”givetvis. Det är ansträngande att vara ful.”
Det kunde inte undgå hans skarpblick att skönheten blev allt ihåligare i samma takt som samhället höll på att förgöra sig självt. Även om Ducasse drog fördel av detta värdenas förfall, föraktade han samtidigt de villkor han levde under.
Grevinnan Kargané påminner om Gerhard, ”det var ett möte mellan lillgamla, inte mellan vuxna”, och deras förbindelse blir ödesdiger. För mycket kan inte ordas om detta utan att förstöra läsningen, men den andra delen av boken ägnas åt officeren Etiennes och poliskommisarien Dobrovskys försök att utreda ett fruktansvärt dåd.
Staden, kvinnan och ruset
Dimman förlänar städerna en intim prägel, en kammaratmosfär. På dagarna mildrar den formerna och dämpar det grälla ljuset. På nätterna gör den att varje kvarter ser ut som en enda väldig byggnad. Det finns människor som avskyr sådant väder, andra lockas ut på gatorna av det. Till de senare hör inte bara de som älskar det intima, utan även de som gärna vill uppträda maskerade. Enstöringar, som hela dagen grävt ner sig i egendomliga grubblerier, blir nu pigga som fladdermössen på vinden. De älskande omfamnar varandra som om de vore osynliga. De spetälska njuter av att det är fritt fram. Rovdjuren är ute och jagar, medan mistlurarna hörs nere från hamnen.
– Farligt möte
Den egentliga huvudrollen spelas dock varken av Gerhard eller Etienne, utan av Paris, den arketypiska storstaden. Jünger firar här triumfer som författare, och fångar skickligt de olika stämningar man upplever när man rör sig genom storstaden och dess människohav. Han skildrar stadens ekologi på ett sätt som för tankarna till både Kafka, Benjamin och situationisternas psyko-geografi. Storstaden har även sin mörka sida, och denna antyds också redan från början.
Vid sidan av en, tekniskt sett rudimentär, kriminalhistoria är Farligt möte en kärlekshistoria. Teman som känns igen från bland annat Sturm, ruset och kvinnan, återkommer även här. Gerhards flyktiga bekantskap, Goldhammer, beskriver ruset på ett mycket initierat vis.
Det tycktes som om medvetandet inte längre kunde sättas ur spel av ens det starkaste rus. Det var en brand som inte gick att släcka.
Eller, som Goldhammer uttrycker sin relation till kvinnan, ”det är sådana som jag som gråter ut hos glädjeflickor”. Varken ruset eller kvinnan förmår alltså i grunden läka det existentiella sår Goldhammer lider under. Om detta sedan ska tolkas som en metafor för konsumtionen av sex och droger i den moderna världen är en annan fråga, likaså det intressanta sammanträffande som gjorde att så många teman kopplade till den odinska arketypen återkommer i Jungers liv och författarskap.
Andra teman man känner igen från Jüngers författarskap är den roll hästen och ridandet spelar, liksom de undantagspersoner som för handlingen framåt. Där finns officeren Etienne, tillfälligt utlånad till polisen, och beskriven på följande vis:
Nej, det var något speciellt med Etienne. Han smälte bara in till hälften. Man kunde inte förebrå honom något, men man kom honom heller inte in på livet.
Det gäller också den äkta maken Kargané, med sin beundran för det muslimska manlighetsidealet, sitt därav odlade skägg och upplevelse av att vara född hundra år för sent.
En efendi besvarar inga frågor som inte passar honom, framförallt inte i sitt eget hus. Det var ett europeiskt oskick.
– Kargané
Sammantaget är det alltså en på många sätt bekant historia. Det politiskt intressanta är dock nedtonat, utöver några kortare betraktelser av adelns och krigarhederns öde i ett borgerligt samhälle och ett sådant samhälles endimensionella karaktär. Hobbes och Stirner nämns, men de intellektuella referenserna som Jünger ibland roar sig och läsaren med lyser annars här med sin frånvaro. Berättelsens starka sidor är istället den skarpögda skildringen av staden, och de intressanta personbeskrivningarna.
Om skribenten: Joakim Andersen
